Lycka kan ibland vara något så enkelt, som att ha en blogg.

Något som jag överhuvudtaget inte har reflekterat över tidigare. Men just idag, i skrivande stund, inser jag att det är så det är. 

I det här forumet, som skall bidra till människors samvaro, Facebook. Där är det precis tvärtom vad som kan utspela sig, när man tillhör den grupp som skapats av en godhjärtad person, vars enda syfte varit att man skall komma samman kring bilder från kommunen, som var och en rotar fram ur de egna gömmorna. 

Det är då man åter kan få insikt om att samma gullgriseskara, till läroverksläraren med en sådan utstuderad tyrannisk läggning, fortfarande är precis samma drev, som de en gång i världen var. Skillnaden är att numera är de inte tysta och kikar ängsligt under lugg, utan nu har de lärt sig att ta ton. Läroverkstidens tysta medgivande har ersatts med andra tongångar, som ändock är lika falskt stämda, som deras skrämda tystnad en gång var. Den tid då de godvilligt och frivilligt åsåg hur deras klasskamrater mobbades ut av denna lärare, med en sådan frenesi, som har alltför många likheter med en namngiven psykisk störning.

De har ännu inte växt upp och sett på spektaklet med vuxna ögon! 

Istället försvarar de med näbbar och klor en 88-årig gammal tyrann, som ägnade sig åt en sådan massiv massaker av uppväxande själar, att en del av dem aldrig återkom till ett normalt vuxet liv. Flera av dem lever som psykiskt sjuka, därför att de aldrig dög, kände att de inte hörde till. Hon var den direkta anledningen, i alltför många fall, till varför de hoppade av läroverket. Det är med sorg i hjärtat jag minns dem. De var själsligt knäckta människor, som aldrig fick någon ordning på tillvaron. Några är sedan länge döda. Inte i någon trevlig död precis.

Fullvuxna människor sitter på fullt allvar och försvarar, en lärarinnas utstuderade tyranniska drag och maktfullkomlighet, under plattityder om att hon är idag 88-år och då skriver man inte sådana saker om henne, som att jag dissar henne precis lika mycket, som de hissar henne! 

Jag står på mig och hävdar att vara åldrig är ingen ursäkt, eller förmildrande  för att man har burit sig väldigt dumt åt under sin långa lärargärning!

Men då rycker den tunga motammunitionen in och det klickas på "Gilla"knappen och det hela är som i vilken småskoleklass som helst:

Bl.a. en mer än fullvuxen man, på väg in i sista halvlek av livet sitter och skriver, att han gillade hennes undervisning och att den passade honom utmärkt! Trots att han i nästa andetag skriver, att det tog honom många många år innan han tordes säga ett enda ord på tyska, i ren och skär rädsla över att riskera att säga fel!!!

Man läser inte andra inlägg, som liksom jag intygar hur hennes människosyn av det uppväxande släktet var och att det inte var rätt. Men våra ord existerar inte i deras tillrättalagda och sköra tillvaro, som inte förmår att någon har något kritiskt att tillföra den falska bild, där alla oönskade inslag skalats bort. 

En skriver ett inlägg om hur det var långt senare, på Gunillaskolan, där samma läroverkslärarinna också huserade runt med nästa uppväxande släkte, där hade hon ett "favvo uttryck" - att försöka lära er något är som att kasta pärlor för svinen.

Jag förstår ju att hon måste ha tacklat av med åren, så milda tongångar fanns inte under hennes läroverkstid. Där var det rena rama pennalismen som rådde!

Många gånger har jag läst inläggen om och om igen. Vägrar nästan att tro på det jag läser. Läste jag verkligen rätt. Jag får nog läsa om igen.

Slutligen landar det inom mig. Min egen blotta. Mitt eget tankefel, som jag motvilligt måste rätta till. Men det blir med en urskuldande och sorgsen variant:  

Och jag som trodde att människosläktet blev intelligentare med åren...

Sedan blir det naturligtvis inte lättare av, att jag inte i övrigt tycker om förutfattade meningar om sammanslutningar, eller händelser, eller människors läggning, som man saknar insikt om, eller att jag inte anammat LKAB:s framfart med människorna, som känner sig/känt sig drabbade av bolaget och därmed svenskt rättssamhälle. 

I ett visst skede undrar jag vad de alltmer upptrappade inläggen, egentligen handlar om. Pusslet går helt enkelt inte riktigt ihop.

Men så kommer de förlösande orden, från"Einsteins brorsa", där min blogg helt plötsligt framstår, som det som sticker i ögonen, skaver i skon, som den gråsten hela hanteringen av Malmberget blivit. Där sunkiga själar försöker hävda sin rätt, att åter trampa på de, som sitter i underläge och är drabbade av någons godtyckliga handlingar.

Det som förekom och som tilläts förekomma på Malmbergets Allmänna Läroverk, det har aldrig upphört. Det pågår fortfarande. 

Men jag lutar mig lugnt tillbaka. Det gör mig helt enkelt inte något denna gång heller, att gå mot strömmen. Därför att känslan av att jag gör rätt även denna gång. Den lämnar mig inte. Sviker mig inte denna gång heller. Istället finner jag igen styrka i de ord en mycket klok man en gång i tiden skrev och som blivit något av min livsdevis om hur en riktig människa är. 

Den riktiga människa, som jag förhoppningsvis kan få ha blivit, den gången jag sluter mina ögon för den allra sista gången. Jag överlämnar hans ord i din vård:

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

- Søren Kierkegaard (1813-1855) -