den 4 mars 2012, kl 19:07
(Blogginlägget publicerat i min blogg i Norrbottens-Kuriren http://www.kuriren.nu/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6274239&entry=6330144)
var det du som skickade rödhaken som budbärare och tröst? Så förunderligt tyst och stilla gjorde även tiden en lov kring mitt äppelträd, där en av äppelsorterna Alice växer.
Jag hade ingen vedtrave att ta till denna gång, för att få tankarna på plats. Om livets oersättliga förluster och konsten att trava ved har jag lärt mig en hel del. Det är också därför som mina tankar ideligen snubblade gråtsnuvigt över de dina. Din familj, som varit ditt allt. Du fattas dem nu.
Inse sin litenhet, är en tung och omöjlig börda att axla.
Så jag gjorde korv istället. Det blev många korvar. Många olika sorters korv. 9 meter korv. Jo, jag vet, du skrattar nog åt mig från din himmel, ett av dina vanliga befriande skratt. Det är svårt att bara vara ledsen. Skrattblandad gråt, sa min äldste son filosofiskt nog, att det handlade om. Han var bara en liten pojke, när han sa det. Men det är nog en oöverträffad beskrivning. En del av ens inre vill bara falla ihop i gråt, medan en annan del bara vill minnas, glädjas och känna oändlig lycka och tacksamhet.
Du var så mycket glädje. Kommer att förbli så mycket glädje. Lycka över att du funnits fyller mig med djup och innerlig tacksamhet.
- Varför är det alltid så besvärligt med dig, sa du sista gången vi talades vid och allmän förvirring hade uppstått pga. att jag inte förstod om din finurliga mobiltelefon kunde snappa upp mitt mail till den mailadress jag skickat det till och du inte heller förstod vad som var vad tillslut vid de korsande sms:en. Mail om det som inte hann sägas pga. praktiska saker, som kom emellan i vårt pågående samtal.
- Det bara är så med mig, svarade jag dig. Det ingår, när det gäller mig.
Du tyckte nog kanske att jag var besvärlig, redan när du kom till världen. Men du blev den önskade lillebror jag själv aldrig fick. T.o.m. mina äldre kusiner, som också bodde på en spottloskas avstånd, hade fått en egen lillebror, alla andra utom jag. Därför fick du utstå mina, ack ibland så missriktade, omsorger. Jag kunde inte bättre. Visste inte bättre. Men ett vet jag dock: jag gjorde mitt bästa och jag har aldrig slutat att älska dig förbehållslöst. Ville dig allt väl. Även när jag doppade din napp i strösocker. Du sög och spottade genast ut, när sockret var avsuget.
Om du visste hur många cellstoffblöjor jag tillverkat till dig och den andre lillkusinen Leif, som långt senare såg dagens ljus. Hade någon blöjfabrikant vetat hur flinka mina små fingrar varit för er skull, då skulle jag nog ha en hederstitel som cellstoffvikare. Jag var en riktig Edward Scissorhand, fastän på att tillverka blöjor istället. Jag hade nog också kunnat mata och gulla med er till döds.
Lika skyldig var jag till att du fick en jättebula i pannan när du ramlade, när vi lekte i lekstugan som fanns där innan det nya bostadshuset byggdes på tomten. Det är mycket som man inte förstår, när man bara är 5 år äldre, som jag var.
Inte förstod jag heller varför min mamma och moster Astrid var de som fick omsorgen om dig, när även din mamma blev sjuk och skickades till Sandträsk för att tillfriskna efter operationen på Garnis i Boden. Jag tyckte nog att jag var tillräckligt bra på att sköta dig. Inte hjälpte det heller att de förklarade, att jag var för liten för den uppgiften. Jag kände mig kränkt, riktigt djupt kränkt. Jo, jag vet jag bara är så´n. Jag har alltid haft svårt att begripa, att jag alltid tar mig an saker, som egentligen ligger långt över mina verkliga förmågor. Men av någon konstig anledning har det alltid gått att växa sig till dessa bristande förmågor under tiden. Dock, så här med ålderns rätt kan jag väl medge, även om det ännu är en smula harmset, att det var tur att de vuxna hade mer förstånd än jag själv hade.
Men nu förstår jag, att jag har fått ett svårlöst problem, även om jag nu är mer än vuxen. Förmågan att växa in i detta nya och inte sakna dig så förtvivlat mycket, det kommer jag aldrig att klara av. Min lille Lasseman, Lasseman, min lille Sockernasse.
Jag hade ingen vedtrave att ta till denna gång, för att få tankarna på plats. Om livets oersättliga förluster och konsten att trava ved har jag lärt mig en hel del. Det är också därför som mina tankar ideligen snubblade gråtsnuvigt över de dina. Din familj, som varit ditt allt. Du fattas dem nu.
Inse sin litenhet, är en tung och omöjlig börda att axla.
Så jag gjorde korv istället. Det blev många korvar. Många olika sorters korv. 9 meter korv. Jo, jag vet, du skrattar nog åt mig från din himmel, ett av dina vanliga befriande skratt. Det är svårt att bara vara ledsen. Skrattblandad gråt, sa min äldste son filosofiskt nog, att det handlade om. Han var bara en liten pojke, när han sa det. Men det är nog en oöverträffad beskrivning. En del av ens inre vill bara falla ihop i gråt, medan en annan del bara vill minnas, glädjas och känna oändlig lycka och tacksamhet.
Du var så mycket glädje. Kommer att förbli så mycket glädje. Lycka över att du funnits fyller mig med djup och innerlig tacksamhet.
- Varför är det alltid så besvärligt med dig, sa du sista gången vi talades vid och allmän förvirring hade uppstått pga. att jag inte förstod om din finurliga mobiltelefon kunde snappa upp mitt mail till den mailadress jag skickat det till och du inte heller förstod vad som var vad tillslut vid de korsande sms:en. Mail om det som inte hann sägas pga. praktiska saker, som kom emellan i vårt pågående samtal.
- Det bara är så med mig, svarade jag dig. Det ingår, när det gäller mig.
Du tyckte nog kanske att jag var besvärlig, redan när du kom till världen. Men du blev den önskade lillebror jag själv aldrig fick. T.o.m. mina äldre kusiner, som också bodde på en spottloskas avstånd, hade fått en egen lillebror, alla andra utom jag. Därför fick du utstå mina, ack ibland så missriktade, omsorger. Jag kunde inte bättre. Visste inte bättre. Men ett vet jag dock: jag gjorde mitt bästa och jag har aldrig slutat att älska dig förbehållslöst. Ville dig allt väl. Även när jag doppade din napp i strösocker. Du sög och spottade genast ut, när sockret var avsuget.
Om du visste hur många cellstoffblöjor jag tillverkat till dig och den andre lillkusinen Leif, som långt senare såg dagens ljus. Hade någon blöjfabrikant vetat hur flinka mina små fingrar varit för er skull, då skulle jag nog ha en hederstitel som cellstoffvikare. Jag var en riktig Edward Scissorhand, fastän på att tillverka blöjor istället. Jag hade nog också kunnat mata och gulla med er till döds.
Lika skyldig var jag till att du fick en jättebula i pannan när du ramlade, när vi lekte i lekstugan som fanns där innan det nya bostadshuset byggdes på tomten. Det är mycket som man inte förstår, när man bara är 5 år äldre, som jag var.
Inte förstod jag heller varför min mamma och moster Astrid var de som fick omsorgen om dig, när även din mamma blev sjuk och skickades till Sandträsk för att tillfriskna efter operationen på Garnis i Boden. Jag tyckte nog att jag var tillräckligt bra på att sköta dig. Inte hjälpte det heller att de förklarade, att jag var för liten för den uppgiften. Jag kände mig kränkt, riktigt djupt kränkt. Jo, jag vet jag bara är så´n. Jag har alltid haft svårt att begripa, att jag alltid tar mig an saker, som egentligen ligger långt över mina verkliga förmågor. Men av någon konstig anledning har det alltid gått att växa sig till dessa bristande förmågor under tiden. Dock, så här med ålderns rätt kan jag väl medge, även om det ännu är en smula harmset, att det var tur att de vuxna hade mer förstånd än jag själv hade.
Men nu förstår jag, att jag har fått ett svårlöst problem, även om jag nu är mer än vuxen. Förmågan att växa in i detta nya och inte sakna dig så förtvivlat mycket, det kommer jag aldrig att klara av. Min lille Lasseman, Lasseman, min lille Sockernasse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar