Dag 2, när jag låg på sängen och Anarkisten kom inklivande med städvagnen.

Han kom som ett välbehövligt solsken in genom dörren.

Illamåendet efter morgonens behandling hade ställt min världsbild på sne´.

Hans inledning av samtalet medan han körde moppen framför sig i mitt rum, handlade om tiden.

- Du får nog omvärdera det där, sa jag efter en liten stund. De där forskarna i forskningsanläggningen i CERN i Schewiz fick ju den där partikeln, att susa iväg snabbare än ljuset. Stämmer det kan vi nog allt montera ner hela nuvarande världsbild. Den kronologiska tiden kan du nog också pensionera.

- HA! sa han med ett glatt skratt. Nej, du tiden och klockorna har kommit för att stanna. De kan du inte snacka bort, de finns där, sa han stannade till framför min säng med moppen i högsta hugg.

- Jag vet inte det, svarade jag. Tiden är ju bara ett mänskligt påhitt, liksom kalendern. Känner du inte själv att tiden faktiskt är relativ. Inte Einsteinrelativ utan relativ.

Nej, det hade han aldrig fått en känsla av.

- Pyttsan, sa jag, då har du aldrig suttit i väntrummet på sjukan. Tiden går som lus på tjärsticka. Medan när man har riktigt roligt, så rinner tiden iväg och man tappar helt tidsperspektivet. Tid och rum upphör.

Det kunde han ju hålla med om, men min teori om tiden var nog ändå fullständigt förryckt!

Så rann vi vidare ut i samtalet, medan han bökade om i badrummet. Hans röst lät som ett eko från en annan tid där bland kakelplattorna.

- Tänk, sa jag, om du i själva verket redan har städat mitt badrum för flera år sedan. Du vet ju hur det är med sånt som vi ser här på jorden och som utspelar sig i rymnden. Det vi ser har redan hänt för massor av tid sedan. Sug på den du!

Jag vet inte men något säger mig att en Anarkists vardagssyn har mycket att tillföra mig... när man tänker efter. Men då måste jag verkligen tänka efter.