Söndag och jag känner mig som utskiten äppelmos.

Mörkt är det ännu väldigt tidigt på dagen. Idag var det visserligen kallt och klart när vi kom ut, men det trötta tycks ha slagit rot i benmärgen på mig. Min eviga och outtröttliga energi, den finns där bara inte. Vi hade tänkt oss flukta in Jan Lööf (Skrot-Nisses "pappa"), Frida Kahlo & Diego Rivera-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Men väl där fick köerna och den fullpackade entrén mig att backa ut igen. Det får bli någon av vardagarna istället. Så vi halkade istället in hos Göteborgs okrönta kaffedrottning och hennes första ställe, "Eva´s Paley". Det tog hon över från det gamla anrika Café Paley, som öppnade vid sekelskiftet 1900. Eftersom vi ändå var i dessa kvarter passade jag på att lämna tillbaka lite CD-böcker på stadsbiblioteket.

CD-böcker är min livlina, eftersom förmågorna att hålla i böcker under längre stunder är tämligen begränsade. Dessutom ger CD-böckerna mig friheten att vara närvarande med ögonen på något helt annat än bokens texter. Man behöver inte vara så introvert uppslukad till hull och hår, som man blir med en bok.

Strax före jul lyssnade jag till Liza Marklunds senaste bok "Du gamla du fria".

Det är del 9 om journalisten Annika Bengtzons öde, som Liza Marklund tagit fasta på. Enligt ingressen hittas en småbarnsmamma död. Hon är det fjärde offret på kort tid. På Kvällspressen anar man en seriemördare. Men nog borde Liza Marklund sätta sig ner och fundera om hon inte borde släppa det här med Kvällspressen och olika mordgåtor. Här blir det så himla övertydligt att "fallet" med seriemördaren, bara är en utfyllnad som faller pladask i ett intet. Hon hade lika gärna kunnat hoppa över hela den tåten, eller bara i förbifarten ha den som utfyllnad i själva storyn. 

Någonstans måste man, även om man heter Liza Marklund, bestämma sig vad storyn skall ta fasta på. Det hade kunnat funka mycket väl om hon bara hade låtit bli att blåsa upp "seriemördarspåret," som ändå inte leder någon vart. När boken var slut, fick jag en känsla av att Liza Marklund inte hade orkat skriva färdig boken och därför hafsat ihop det på slutet utan att knyta ihop seriemördartråden. Jag kände mig ungefär som om jag hade blivit snuvad på vad två biobiljetter skulle ha kostat. Dvs. inköpspriset för denna mp3 bok.

Nedanstående ljudböcker har jag burit hem från stadsbiblioteket, som lån:

"Den tionde gåvan" av Jane Johnson. Storyn: http://www.bokus.com/bok/9789100116309/den-tionde-gavan/

Det är en annorlunda bok. Väldigt njutbar bok. Därför att så här i "den arabiska vårens" tidevarv, när fanatismen inom muslimvärlden får hjälp på traven, att härja fritt. Då människans värde allt mer faller isär inför makten inom religionen, visar boken på hur strukturerna såg ut några 100 år bakåt i tiden. Den gången var det katolicismen och inkvisitionen, som slog sig genom med sin syn på hur religionen skulle se ut. Dvs. makten! Samtidigt är det en skildring om det ständiga drama som pågår i våra liv. Vad blir följden av våra egna val. Detta är verkligen en oförglömlig berättelse, samtidigt som den är ett historiskt äventyr och en saga om livets drivmotor.

Så till den författare som är helt unik i sitt slag, Jo Nesbø. Det spelar liksom ingen roll hur man är tankestegen före honom om upplösning, eller vad som kan hända. Han slår mig med hästlängder. "Hur i helsicke kunde han komma på att skriva så," tänker jag och förstår att det verkligen är skillnad på klass och klass i författarskapet. Även om han är lagd åt det mer våldsamma hållet, är det ändå rätt allmänmänskligt beskrivande.

Den första CD-boken jag tog med mig från stadsbibioteket var hans "Smärtans hus" http://www.bokus.com/bok/9789185625482/smartans-hus/  Tja, vad säger man? Annat än: han kan sin sak den här författaren.

Den andra var hans "Pansarhjärta", som delvis hänger ihop med "Snömannen". Men det går alldeles utmärkt att inta "Pansarhjärta" som fristående. Storyn: http://www.bokus.com/bok/9789186675035/pansarhjarta/  Jag har svårt att föreställa mig att någon författare kan mäta sig med Jo Nesbøs berättande. Var får han allt ifrån tänker jag. "Leopolds äpple", fanns det något så djävulskt i verkligheten, kan jag inte låta bli att undra. Det är liksom ingen hejd på hur det kan utvecklas och dra vidare. Dessutom precis när man tror att nu är målsnöret nådd. Men så är det inte. Det går inte ens att gissa sig till hur nästa förveckling blir.

Jo Nesbøs böcker är inget för känsliga personer, eller de som inte orkar ta del av den mänskliga naturen. Huvudpersonen i Jo Nesbøs böcker, polisen Harry Hole, blir jag alltmer bekymrad över. Vis om att varje författare har någon form av alter ego i den person, som man väljer som huvudperson.