onsdag 4 januari 2012

Hur kul är särskrivningar och felskrivningar egentligen?


Mitt svar är: hur kul som helst. Men det är klart vissa dagar är de extra roligt. Det är väl då humorerna rullar runt och gör kullerbyttor i min kropp.

Det i sin tur beror nog på någon överproduktion, eftersom min hjärna tycks ha ett behov av att fjanta sig så mycket och ofta som möjligt.

Eller kan du inte hålla med om att det är liiite roligt i alla fall, när det står t.ex. "snor kråka", "hugg orm" "släng gunga", "kassa skåp", "skygg lapp".

Men nog blir man lite betänksam vad det är för varelse som skall dyka upp,
när man läser: "brun hårig sjuk sköterska". Är det snömannens släkting som aviseras.

Då är det nästan så man tar det ena långa benet före det andra, men blir tvärstående vid skylten: "Håll platsen". Då är det nästan så man hör ett "ett trumpet solo". Men vem vill egentligen lyssna på någon som är trumpen och ändå vill framföra ett solo.

Lite mer oroande tycker jag dock en del annonser blir. I alla fall om man tänkt sig några inköp, eller vad sägs om "stekt kyckling lever". Man kan undra hur är ens detta möjligt, rent tekniskt sett, eller vem kan köpa en "skum släckare". Det är nästan lika eländigt som "kassa skrin". För vem vill egentligen köpa kassa varor.

Speciellt roligt blir det i min lilla hjärna, när de förkommer syftningsfel, eller stavfel i tidningsrubriker, eller som säljargument. Under många år har jag passerat en neonskylt där något är alldeles på tok felstavat i företagsnamnet, men jag skall inte vara så tyken att jag skriver ut det här.

Jodå, det händer, att denna lusttörstande hjärna ibland begår dessa lustifikationer, dvs. struntar i formalia fullständigt. Syftningsfel är rätt roligt, speciellt när man kan undra vem det är som egentligen slaget vem på käften. Eller som det blev i en av mina bloggar när man undrade om det var husen, eller länsstyrelsen som skulle hinna hamna under jord. Men sådant bjuder jag på. Det blir så när fingrarna hinner före tankeskärpan och när jag i efterhand upptäcker det hela. Då bjuder jag helt enkelt på det hela. Tankeskärpa har blivit allt mindre viktigt för min del, med ålderns rätt kanske.

Jag funderar ibland på de som inte fått en så grundlig skolgång, som man fått om man är i den här åldern. Ja, jag tänker på att datorn är en regelrätt språkfascist, som dessutom har helt fel rätt ofta. Den är kopiös på att vilja ha särskrivningar och fikonformuleringar förstår den sig då rakt inte på. Det gäller alltså att ha huvudet på skaft om man har stavningskontrollen på, vilket jag nästan helt undviker. 

Onekligen är det lite spännande att publicera en halvt dyslektisk blogg, där man klippt och klistrat hit och dit och allt blivit ett sammelsurium. Kanske är det mitt sätt att slå tillbaka mot det byråkratspråk som varit nödvändigt i yrkeslivet. Fö det enda ställe jag tycker är helt kompromisslöst nödvändigt, att använda sig av fikonspråkets alla regler och formalia.

För något år sedan hade jag och dottern en liten diskussion hur uppställningen i ett CV skulle se ut. Hennes lärare hade gett henne sådana skrivinstruktioner, att det hade fått min gamla lärare på handelsskolan, att lägga sig i spasmer av att bara höra talas om det. Lite av ett hopplock utan guds nåde att tugga i sig. Aningens svårsmält blandning.

På tal om språkfascister. Jag trodde att jag med ålderns rätt en dag skulle bli befriade ifrån dem. Men de fortsätter att finnas. 

Jag också.


2 kommentarer:

  1. Hand tvättas.

    Skum tomtar, skivad kalv lever och kul potatis..

    SvaraRadera
  2. fick du idén från min bild, från en osedvanlig buffé i Palermo?

    SvaraRadera