söndag 1 januari 2012

Facebook eller Fäjsbok?

Under flera års tid har jag fått olika inbjudningar till Facebook genom en del av mina vänner. 

Men också förvånande nog av människor, som jag inte är medveten om att jag någonsin stött på vare sig i privat, eller inom yrkes- eller studerandelivet. Inte heller haft någon form av övrig kontakt, som det nu kan bli oss människor emellan. Hur de har kunnat hamna i min högst privata mailbox är en outgrundlig frågeställning.

Men när det gäller personliga kontakter, som livet bjudit på, på ett eller annat sätt, äro Herrens vägar ibland outgrundliga, som det så vackert heter. Hur vi människor etablerar en kontakt, som ibland leder vidare, eller rent av till en djupare relation, tycks ibland stå skrivet i stjärnorna. Slump eller inte. Det kan man inte ens ta gift på, så där i efterhand, eftersom man ibland inte ens minns hur det kom sig att man fick kontakt med just den människan. 

Ibland lär vi också känna den andra människans djupare inre, trots att det inte helt sällan varit fråga om ett mycket hastigt möte av något slag. 

Dylika möten tror jag varje människa har en hel uppsjö av, när man tillryggalagt en hel del år av livet.

Eller att det blir som det oftast blir: ett hastigt möte där vi delar varandras tankar en stund och sedan går vidare i livet. Det å sin sida kan innebära att vi av den anledningen länkar en kontakt med den andres kontaktnät. Ibland vet man i efterhand inte ens riktigt hur det gick till. Det bara skedde, kanske av nödvändighet, kanske av en vilja att föra en mer privat diskussion om något ämne.

Återfinna människor, som man förlorat kontakten med någonstans på livets väg, eller rent av få möjlighet till att kanske dela en och annan tanke med en människa som man normalt kanske inte hade ”mött", det kan jag se vitsen med Facebook. Vi människor är trots allt inga öde öar, som flyter omkring ensamma i livet. Det kan mao bli en form av korsbefruktning i våra liv.

Vid sena frukostbordet idag hade vi en liten diskussion om Facebook, eftersom jag igår mer eller mindre föll till föga inför påtryckningar från flera olika håll och nyfikenheten tog överhand. 

När jag väl hade loggat in mig och öppnat ett facebookkonto, blev jag inte lite häpen över vilka förslag, som datorn hade till presumtiva vänner. En del av dem går nog att förstå med tanke på att någon jag känner, känner andra. Men en del av förslagen var direkt hämtade ur min högst privata mailbox, inte bara det. Besynnerliga förslag kom upp, som på allvar fick mig att fundera hur mycket vi egentligen är registrerade via den virtuella verklighet, som vi lämnar spår efter oss vare sig vi vill det eller inte.

Det å sin tur har lett till att jag idag hamnat i en mer eller mindre existentiell frågeställning, som inte slagit mig tidigare. Vem av dina vänner känner egentligen till hela ditt livs historia. Jag påstår att inte ens de som är mina allra närmsta vänner känner och som jag haft en relation till sedan barnsben känner till alla mina kontaktytor och vilka jag känner och vilka jag inte känner på ett eller annat plan. Där är t.o.m. min egen familj exkluderad.

Hur skall man då se kontakterna på Facebook. Tja, det är nog en frågeställning från individ till individ och ett eget ställningstagande över vad man gör sitt Facebooks konto till. Ett mer lättillgängligt sätt att ha kontinuerlig kontakt med människor, som i annat fall hade tagit tid. Kanske inte ens hade blivit av pga. dygnets begränsningar av 24 timmar och andra praktiska/geografiska synvinklar och vardagslivets utseende.

Diskussionerna kring frukostbordet ledde i alla fall till att äldste sonen berättade om TV-programmet, #Kjell5000

Berättelse gick vidare till hur udda det kan bli, när man drar saken till sin spets: 

Gå på bröllop och säga sig vara vän med brudgummen, eftersom denne lagt till en som vän: 

http://svt.se/2.166569/1.2628808/del_3_av_10?page166569=1 kan onekligen bli en av de mer intressanta frågeställningarna.

Jag har i alla fall med stigande irritation märkt, att jag i alltför många sammanhang pressas in i Facebooks värld, vare sig jag vill det eller ej. Det spelar liksom ingen som helst roll vad det än är jag ingår i, som en liten del eller större del, nog fasen är det Facebook som jag skall inlemmas i.

Skall man flina åt det hela. "Gilla läget", eller skall man bara lägga pannan i veck...

2 kommentarer:

  1. det värsta med FB är att det kan bli någon form av bajsnödigt mycket inlägg, som slammar ihop hela mailboxen.

    Det finns många som Kjell5000 råkat ut för. En hel del verkar samla på egen statistik istället för relation.

    SvaraRadera
  2. har förstått det där om igenslammad mailbox... typ.

    SvaraRadera