- den 16 oktober 2009, kl 10:54
när det ännu var mörkt ute.
Jag vaknade av "stora-nu-drar-vi-möbler-över-stengolvs-tävlingen". Jag försökte in i det längsta att somna om. Men så fort jag hade börjat glida in i sömnen igen, gick de här marodörerna till förnyad attack över stengolven.
Efter två timmar av dra-möbler-tävling-över-stengolv gav jag upp och vinglade in i duschen. Engelsk dessutom, som om det nu inte kunde räcka med uppvaknandet. Dvs. en sån´ där väggfast historia, med en typisk utländsk ynklig vattenstråle, som tar ungefär en halvtimma att få ur schampot ur håret. Sedan skall man väl stå på händerna om man skall duscha de ädlare delarna på kroppen. Dessutom var det mer eller mindre stock i avloppet så jag stod i konstant vatten upp till fotknölarna.
Väl uppe i frukostrummet som låg på 8:e våningen, till skillnad från vårt rum som låg på 6:e våningen, lyckades jag med det omöjliga. "Hushänget" som gick och läste bakom mig följde bara lydigt efter mig, alltså reflekterade inte han heller över något. Jag följde de uppklistrade papperspilarna på väggen, som visade att det var vägen till frukostrummet. Ett engelskt resesällskaps frukostrum skulle det senare visa sig. Vi passerade en uniformsprydd vakt, som såg granskande på oss utan att säga något. Trött av det tidiga uppvaknandet funderade jag inte så mycket mer förrän jag glosögd fick syn på de två engelska damerna mittemot mig, som intagit sedvanlig engelsk frukost. De hade samma namn på sina pins på kragen som det hade stått på frukostskyltarna.
Nu satt de och stoppade i sig glatt den engelska frukosten, medan jag satt och tittade på mitt bröd med marmelad på och tekoppen. Deras frukost bestod av sedvanlig engelsk frukost. Dvs. vita bönor som simmar omkring i tomatsås, en radda mysko korvar av dunkelt ursprung och art, äggröra som ser mer ut som något som kommit i retur, bacon med massor av brosk i, bröd med marmelad och naturligtvis te med mjölk och så det obligatoriska lillfingret spretandes rakt ut när de höll i sina tekoppar.
Tillslut reste jag på mig och gick ut i korridoren till den uniformsklädde mannen med en korrekthet som påminde om att han trots allt måtte ha ett järnspett uppkört på något onämnbart ställe. Jovisst, hotellets normala frukostrum låg åt andra hållet i korridoren alltså vid swimmingpoolen och hade en bedårande utsikt över Gibraltar och små trevliga bord. Efter ett dividerande hit och dit frågade han om frukosten ändå hade varit bra, trots att den amerikanska frukostbuffén nu olyckligtvis hade blivit utbytt till engelsk frukost. Jag svarade ja, med ett leende på mina läppar, men mina tankar sa något helt annat!
Dag två vaknade jag igen av samma oväsen. Nej, tänkte jag, det är inte sant, det är kolsvart ute och de har redan kört igång släpa-möbler-över-stengolv-rallyt! Dag tre visste jag vad som vankades och hade gett upp hoppet om att sova.
Men när jag lika eländigt trött lyckades pricka rätt frukostrum dag två och skulle slå mig ner vid bordet insåg jag vart skrapljuden kom ifrån. ENGELSMÄN! Det fanns visserligen någon form av mysko tassar på stolarna, men de hade gummitutor medan bakdelen var fria träben. Alltså blev det en dubbeleffekt av ljud som är fullständigt obeskrivliga!
Jodå, vid hemkomsten skall jag skicka fyra påklistringsbara riktiga stoltassar och fyra spikbara möbeltassar till General Maneger Mary Kinch www.ocallaghanhotels.com så kan nästföljande gäster boende på rum 613 på Elliot hotell i Gibraltar få möjligheter att vakna upp när de själva vill...
Rummet kan då också leva upp till vad den överförfriskade (?) och snubblande damen i receptionen sa när vi anlände:
Gibraltar fyllde mig med nyfikenhet, när jag fick klart för mig, att man måste gå över landningsbanan till Gibraltars flygplats för att komma från den spanska sidan av Gibraltar, La Linea, till den engelska sidan, där även flygplatsen och landningsbanan ligger.
WOW! Tänkte jag när vi passerade passkontrollen och fortsatte rakt över landningsbanan, som började och slutade rakt ut i havet. Landningsbanor brukar det normalt vara en väldig hysteri att inte någon får passera mer på än nödvändigt, här traskade folk rakt över som om de var ute på en söndagspromenad. Bussar körde över liksom en strid ström av bilar. Jag tänkte på att British Airways för något år sedan hade den högsta frekvensen över piloter som var berusade i tjänsten. Flyga till och från Gibraltar vore nog det sista jag skulle komma på tanken att göra med det flygbolaget känns det som. Det fanns liksom inte mycket betänketid vad beträffande start och landning!
Synen över Gibraltarklippan gick inte av för hackor, eftersom toppen var insvept i ett moln och det såg ut som om det brann på toppen. Men det var bara molnen som gjorde en hastig sväng rakt upp i luften, som blev väldigt turbulent. Synen var rätt häftig. Det finns onekligen många märkliga ställen på vår jord. Bergskedjorna avlöser varandra i större delarna av Spanien och Italien, så någon platt historia är det inte, utan naturen är väldigt betagande helt enkelt. Lilla älskade Dundret känns i många stycken som en lilleplutt ute i stora världen, men dock en älskad och saknad lilleplutt!
Gibraltar är inte något ställe som jag skulle vilja tillbringa någon längre tid i. Yttervägen, dvs. Winston Churchill Avenue och Line Road Road känns som att komma till forna öststatsland som helst. Gatorna och de små gränderna innanför känns dock sydländskt hemtrevligt. Men på de gator som inte är gågator är det mycket trafik och smala gränder som det körs igenom. Som tur är har de mer trafikvett än svensken har.
Men Gibraltar? Mja, en dagsutflykt är nog det man skall satsa på, allt annat är i mitt tycker rätt överdrivet. För mig är det en gåta hur man ens vill slänga ut så mycket pengar på att bo i Gibraltar med så många fina platser i Spanien att välja på, förutom Gibraltar.
Britter är britter, t.o.m. på det moriska slottet har de hissat den engelska flaggan! Hela Gibraltar har en stor tusch av krig och krigshistoria, något jag gärna står över faktiskt. Därför har vi nöjt oss med att åka upp med bergbanan upp till toppen. Redan halvvägs uppför Gibraltarklippan såg vi de första aporna springa omkring bland träden och en del bland de smala slingrande vägarna där entusiastiska turister tuffade fram, med svetten lackande och steg som vittnade om att flera ångrat sitt beslut att vandra omkring i den tryckande hettan där solen stekte på.
Inte undra på att de svindyra bussturerna går åt som smör i solsken. För oss som inte är intresserade av "ärtsoppa och beväring" räckte det gott med de 8 gibraltarpund som en tur och returresa med bergbanan kostar och korta promenadslingan däruppe på toppen.
Det här med aporna känns rent ut sagt märkligt hur korkade människor är. Trots att det varnas för öppna handväskor, bära på plastkassar och att det finns en solklar risk för att handväskor och kameror slängs utför stup och att all mat man kan tänkas tugga på genast byter ägare. Släpper man inte ifrån sig vad som de önskar ha, tja, då möter man onekligen ett garnityr utan pardon! Mat tuggas istället i av aporna, medan väskor och kameror slängs över stupen. Never to be seen again! Nog tusan kunde man ge sig katten på att det var just det som hände! Mata djuren är dessutom belagt med böter på 500 pund. Vem var det som påstod att människan är det smarta som kliver omkring på vår jord?
Engelmännen tilldelades Gibraltar enligt fördraget i Utrecht i början på 1700-talet "i evig tid". Enligt legenden förblir Gibraltar engelskt så länge aporna finns kvar, oavsett vad som politikerna bestämmer. Det är väl därför de utfordras.
Gibraltar har också en Botanisk trädgård som vi traskade runt i, liksom vi tog den normala bussen ut till Europa point. Där finns en mycket vacker mosk, liksom att man kan se Afrika och bergen som tornar upp sig där på andra sidan Gibraltarsundet.
I Gibraltars hamn finns det också möjligheter att ta sig ut på någon av de båtturer där man kan få se delfiner i sitt rätta element.
Gibraltar är ett ställe som delas av allsköns folkslag, högt som lågt på penningskalan. Därför var frukostarna på hotellet stundvis rätt intressanta där budgivning och advokater sprang om vartannat. Här finns mycket pengar som byter ägare genom diverse ombud.
Engelsmännen är ett märkligt folkslag. Fortfarande går de man ur huse till kyrkogården och hyllar två krigshjältar som dödades av en och samma kula i ett krig för 200 år sedan. Två ynglingar som knappast kan ha begripit vad de ens gav sig ut i, eftersom de båda var 20 år när de dödades.
Hasta la vista!
Jag vaknade av "stora-nu-drar-vi-möbler-över-stengolvs-tävlingen". Jag försökte in i det längsta att somna om. Men så fort jag hade börjat glida in i sömnen igen, gick de här marodörerna till förnyad attack över stengolven.
Efter två timmar av dra-möbler-tävling-över-stengolv gav jag upp och vinglade in i duschen. Engelsk dessutom, som om det nu inte kunde räcka med uppvaknandet. Dvs. en sån´ där väggfast historia, med en typisk utländsk ynklig vattenstråle, som tar ungefär en halvtimma att få ur schampot ur håret. Sedan skall man väl stå på händerna om man skall duscha de ädlare delarna på kroppen. Dessutom var det mer eller mindre stock i avloppet så jag stod i konstant vatten upp till fotknölarna.
Väl uppe i frukostrummet som låg på 8:e våningen, till skillnad från vårt rum som låg på 6:e våningen, lyckades jag med det omöjliga. "Hushänget" som gick och läste bakom mig följde bara lydigt efter mig, alltså reflekterade inte han heller över något. Jag följde de uppklistrade papperspilarna på väggen, som visade att det var vägen till frukostrummet. Ett engelskt resesällskaps frukostrum skulle det senare visa sig. Vi passerade en uniformsprydd vakt, som såg granskande på oss utan att säga något. Trött av det tidiga uppvaknandet funderade jag inte så mycket mer förrän jag glosögd fick syn på de två engelska damerna mittemot mig, som intagit sedvanlig engelsk frukost. De hade samma namn på sina pins på kragen som det hade stått på frukostskyltarna.
Nu satt de och stoppade i sig glatt den engelska frukosten, medan jag satt och tittade på mitt bröd med marmelad på och tekoppen. Deras frukost bestod av sedvanlig engelsk frukost. Dvs. vita bönor som simmar omkring i tomatsås, en radda mysko korvar av dunkelt ursprung och art, äggröra som ser mer ut som något som kommit i retur, bacon med massor av brosk i, bröd med marmelad och naturligtvis te med mjölk och så det obligatoriska lillfingret spretandes rakt ut när de höll i sina tekoppar.
Tillslut reste jag på mig och gick ut i korridoren till den uniformsklädde mannen med en korrekthet som påminde om att han trots allt måtte ha ett järnspett uppkört på något onämnbart ställe. Jovisst, hotellets normala frukostrum låg åt andra hållet i korridoren alltså vid swimmingpoolen och hade en bedårande utsikt över Gibraltar och små trevliga bord. Efter ett dividerande hit och dit frågade han om frukosten ändå hade varit bra, trots att den amerikanska frukostbuffén nu olyckligtvis hade blivit utbytt till engelsk frukost. Jag svarade ja, med ett leende på mina läppar, men mina tankar sa något helt annat!
Dag två vaknade jag igen av samma oväsen. Nej, tänkte jag, det är inte sant, det är kolsvart ute och de har redan kört igång släpa-möbler-över-stengolv-rallyt! Dag tre visste jag vad som vankades och hade gett upp hoppet om att sova.
Men när jag lika eländigt trött lyckades pricka rätt frukostrum dag två och skulle slå mig ner vid bordet insåg jag vart skrapljuden kom ifrån. ENGELSMÄN! Det fanns visserligen någon form av mysko tassar på stolarna, men de hade gummitutor medan bakdelen var fria träben. Alltså blev det en dubbeleffekt av ljud som är fullständigt obeskrivliga!
Jodå, vid hemkomsten skall jag skicka fyra påklistringsbara riktiga stoltassar och fyra spikbara möbeltassar till General Maneger Mary Kinch www.ocallaghanhotels.com så kan nästföljande gäster boende på rum 613 på Elliot hotell i Gibraltar få möjligheter att vakna upp när de själva vill...
Rummet kan då också leva upp till vad den överförfriskade (?) och snubblande damen i receptionen sa när vi anlände:
- - Det var ett helt ljuuuuvligt rum med utsikt över hamnen och Medelhavet!
- - you are the nissschesst little woman!
WOW! Tänkte jag när vi passerade passkontrollen och fortsatte rakt över landningsbanan, som började och slutade rakt ut i havet. Landningsbanor brukar det normalt vara en väldig hysteri att inte någon får passera mer på än nödvändigt, här traskade folk rakt över som om de var ute på en söndagspromenad. Bussar körde över liksom en strid ström av bilar. Jag tänkte på att British Airways för något år sedan hade den högsta frekvensen över piloter som var berusade i tjänsten. Flyga till och från Gibraltar vore nog det sista jag skulle komma på tanken att göra med det flygbolaget känns det som. Det fanns liksom inte mycket betänketid vad beträffande start och landning!
Synen över Gibraltarklippan gick inte av för hackor, eftersom toppen var insvept i ett moln och det såg ut som om det brann på toppen. Men det var bara molnen som gjorde en hastig sväng rakt upp i luften, som blev väldigt turbulent. Synen var rätt häftig. Det finns onekligen många märkliga ställen på vår jord. Bergskedjorna avlöser varandra i större delarna av Spanien och Italien, så någon platt historia är det inte, utan naturen är väldigt betagande helt enkelt. Lilla älskade Dundret känns i många stycken som en lilleplutt ute i stora världen, men dock en älskad och saknad lilleplutt!
Gibraltar är inte något ställe som jag skulle vilja tillbringa någon längre tid i. Yttervägen, dvs. Winston Churchill Avenue och Line Road Road känns som att komma till forna öststatsland som helst. Gatorna och de små gränderna innanför känns dock sydländskt hemtrevligt. Men på de gator som inte är gågator är det mycket trafik och smala gränder som det körs igenom. Som tur är har de mer trafikvett än svensken har.
Men Gibraltar? Mja, en dagsutflykt är nog det man skall satsa på, allt annat är i mitt tycker rätt överdrivet. För mig är det en gåta hur man ens vill slänga ut så mycket pengar på att bo i Gibraltar med så många fina platser i Spanien att välja på, förutom Gibraltar.
Britter är britter, t.o.m. på det moriska slottet har de hissat den engelska flaggan! Hela Gibraltar har en stor tusch av krig och krigshistoria, något jag gärna står över faktiskt. Därför har vi nöjt oss med att åka upp med bergbanan upp till toppen. Redan halvvägs uppför Gibraltarklippan såg vi de första aporna springa omkring bland träden och en del bland de smala slingrande vägarna där entusiastiska turister tuffade fram, med svetten lackande och steg som vittnade om att flera ångrat sitt beslut att vandra omkring i den tryckande hettan där solen stekte på.
Inte undra på att de svindyra bussturerna går åt som smör i solsken. För oss som inte är intresserade av "ärtsoppa och beväring" räckte det gott med de 8 gibraltarpund som en tur och returresa med bergbanan kostar och korta promenadslingan däruppe på toppen.
Det här med aporna känns rent ut sagt märkligt hur korkade människor är. Trots att det varnas för öppna handväskor, bära på plastkassar och att det finns en solklar risk för att handväskor och kameror slängs utför stup och att all mat man kan tänkas tugga på genast byter ägare. Släpper man inte ifrån sig vad som de önskar ha, tja, då möter man onekligen ett garnityr utan pardon! Mat tuggas istället i av aporna, medan väskor och kameror slängs över stupen. Never to be seen again! Nog tusan kunde man ge sig katten på att det var just det som hände! Mata djuren är dessutom belagt med böter på 500 pund. Vem var det som påstod att människan är det smarta som kliver omkring på vår jord?
Engelmännen tilldelades Gibraltar enligt fördraget i Utrecht i början på 1700-talet "i evig tid". Enligt legenden förblir Gibraltar engelskt så länge aporna finns kvar, oavsett vad som politikerna bestämmer. Det är väl därför de utfordras.
Gibraltar har också en Botanisk trädgård som vi traskade runt i, liksom vi tog den normala bussen ut till Europa point. Där finns en mycket vacker mosk, liksom att man kan se Afrika och bergen som tornar upp sig där på andra sidan Gibraltarsundet.
I Gibraltars hamn finns det också möjligheter att ta sig ut på någon av de båtturer där man kan få se delfiner i sitt rätta element.
Gibraltar är ett ställe som delas av allsköns folkslag, högt som lågt på penningskalan. Därför var frukostarna på hotellet stundvis rätt intressanta där budgivning och advokater sprang om vartannat. Här finns mycket pengar som byter ägare genom diverse ombud.
Engelsmännen är ett märkligt folkslag. Fortfarande går de man ur huse till kyrkogården och hyllar två krigshjältar som dödades av en och samma kula i ett krig för 200 år sedan. Två ynglingar som knappast kan ha begripit vad de ens gav sig ut i, eftersom de båda var 20 år när de dödades.
Hasta la vista!
PS. med en rysning mötte vi affischerna av den spårlöstförsvunna flickan Madeleine McCann mellan den spanska delen av Gibraltar och den engelska delen. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar