söndag 16 november 2008

Två bränder är två för mycket!

- den 16 november 2008, kl 11:00

förstora
Idag hade jag inte tänkt skriva någon blogg alls. Men när jag sitter och ögnar igenom nyheterna från Gällivare känns det med ens, som om det vackra höstvädret och solen får vänta. Jag känner mig ambivalent.

Ambivalent därför att jag verkligen tror på min mammas livsfilosofi, att bibehålla livsglädjen fullt ut. Men det som den sista tiden funnits inom mig och nyheterna som möter mig, gör att nu vill det pysa ut genom mina fingrarna, innan söndagen får gå vidare i familjens tecken.

Den 29 oktober för 10 år sedan fanns i göteborgarnas och säkert hela detta lands medvetandet, den förskräckliga diskotek/Backabranden i Göteborg. Där så ofattbart många unga människor miste livet och ännu fler blev brännskadade, "där mitt liv brann upp" var det någon av dem som nyss sa. Just den delen av sjukvården i Göteborg har fortfarande inte hämtat sig, ifrån det som denna brand förde med sig. Det säger en hel del om omfattningen!

Visst är det lika eländigt när EN (1) människa dör. Men de här synintrycken av de otaliga vita kistorna rad i rad, alla skadade och alla barn & ungdomar runtomkring, de sitter etsade där på näthinnan. Det har påverkat resten av mitt liv på ett rätt påtagligt sätt. Inte bara det att jag fortfarande kan minnas hur örat försökte förmå hjärnan, att ta in vad som sades i telefonluren. Jag satt där yrvaken och omtöcknad, som i den värsta mardröm. Det var en arbetskollega till mig som ringde och väckte mig. Ibland grät hon så våldsamt under samtalets gång, att det var svårt att höra vad det var hon sa och mina tankar var ett enda sammelsurium, innan jag fick ordning på kaoset som rådde uppe i mitt huvud.

Men det var inget emot det verkliga och fullständiga kaos, som rådde för de drabbade anhöriga, eller de som ännu inte ens visste OM de var drabbade! Jag arbetade då som klasslärare och ansvarade för elevvården på en kooperativ 1-9 skola i ett invandrartätt område. Eftersom största delen av den s.k. skolledningen själva hade beviljat sig en resa till New York, blev det jag som fick axla det svåra.

Men det visade sig att den goda viljan fanns att tillgå, ur allas chock följde en våldsam handlingskraft inte bara hos mig. Det var mycket som skulle hinna ordnas: stämningsfull och värdig minnesstund, barnen & ungdomarna skulle tas omhand på ett professionellt sätt etc. när de åter anlände till skolan på måndagen. Men de där få timmarna som fanns tillgodo och där allt skulle ordnas och där absolut inget fick klicka, innebar minimalt med sömn och de få timmar det överhuvudtaget var möjligt, var fyllda av hemska bildminnen, som trängde sig in i sömnen.

Visst var det oerhört många tårar och otröstliga barn och ungdomar som skulle tas om hand om. Skolverksamheten fick bli en andrahandsfråga och det var andra saker som fick stå i fokus. Men på det hela taget kan jag känna att det blev en sorts värdighet över det hela och mycket gott föddes ur allt detta svåra, hur märkligt det nu än kan låta och te sig. BOA bildades, sjukvården insåg att andra saker måste till. Människor som normalt knappast mötte varandra, fann en tröst och styrka i varandra.

Själv fick jag från oanat håll hjälp från många goda krafter, som hjälpte mig med denna oerhört svåra uppgift, att lindra den sorg som sprang fram även ur de som inte var närmast drabbade. Med handen i backspegeln var det många, som lärde sig saker ur detta svåra som hade inträffat: en viktig, aktiv och medveten handling, att förvandla något positivt ur något så enormt negativt och destruktivt, branden var faktiskt anlagd.

Många är fortfarande osams med Gud, det kan i ärlighetens namn också sägas. Alla har sina egna upplevelser med sig ifrån branden och en tyst minut hölls på alla brandstationer runt om i Göteborg kl. 15.00 på dödsdagen även i år. Men en del har ännu inget lärt sig av branden på Backa. Anlagda bränder fortsätter som om ingenting har hänt.

Jag har ännu aldrig lyckats passera Backaplan, utan att vrida på huvudet och se på den plats där de omkomnas porträtt tämligen omgående ställdes upp, tillsammans med blommor, hälsningar, brev, mjukdjur, personliga tillhörigheter och brinnande ljus. Jag kunde se hur tiden, årstiderna och platsen förändrades, medan känslan förblev likadan varje gång. Porträtten som sedan länge gulnat av väder och vind stod kvar där ändå.

Nu finns en 10 meter lång och 2 meter hög, böjd minnessten, där de 63 ungdomarnas namn och ålder är ingraverade och förgyllda. På minnesplattan står det "Göteborg blev en stad i sorg". Sorgen är svart som sot. En meningslös handling som fick oanade konsekvenser. Ett svart minne om ännu en fullständigt obegriplig handling, att bränna sina medmänniskor till döds.
--------------

Fotot: ovanför kyrkodörren i kyrkan San Lorenzo i Portovenere, Italien, hänger denna skulptur, som visar hur martyren Laurentius brändes levande på ett halster och ängeln som är med honom.

När jag stod nedanför den och tittade upp flög mina tankar med automatik till alla ungdomar, som omkom i Backabranden och ännu fler som fick sina liv för alltid förstörda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar