Tjock eller smal.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 25 september 2009, kl 22:00

Nej, men fy fasen för dessa hysteriska diskussioner om tjock eller smal.

Värst tror jag nog trots allt de här människorna är, som står framför spegeln och åmar sig så till den milda grad, att man undrar om de håller på att ömsa skinn, när de slutligen upplåter sin stämma och säger konstlat:

- Jag måste nog banta liiite, tycker du inte deee´?

Med den sedvanliga handrörelsen vid håret, åtföljt av bakåtkastet med huvudet, som bekräftar att här gott folk står någon, som rimligen borde få varenda levande själ i hela universum, att bara sucka och sedan falla i koma fylld av hänförelse!

Sicken PUMA! Sicken..... maaahhh.... gaaahhh.... gurgel....

Vad förväntar sig människan att man skall svara, när hon kanske rent av ser ut som om hon är nyss hemkommen från anorektikernas årsmöte, eller kanske inte direkt är sprungen ur skönhetens källa. Kanske inte ens har någon form av innehåll, som man kan beundra.

- Öh... dô skulle du kanske inte ta och banta bort öronen, jag tycker att de buktar ut lite för mycket från huvudet.

Det där är ju i det fallet ändå bara en retorisk fråga, som inte vill ha något svar! Det är en fråga som vill ha full beundran tillbaka:

- OH, NEJDÅ, du är sååå vacker sååå (smöra... smöra... smöra) och ca en halvtimma senare, brukar svaret inte låta vänta på sig:

- Tycker du verkligen deee´?

Vad svarar man då? Skall man vara ärlig och säga:

- Äh, du glöm det. Jag tycker att du är ovanligt grå, utan innehåll och utstrålning. Helt enkelt en väldigt ointressant person, som verkar ha fått det hela om bakfoten vad som är vackert, eller intressant.

Det är i dylika lägen man får klart för sig, att här krävs list för att komma livslevande ur situationen och utan att grodor hoppat ur den egna munnen. Det är på gränsen till pinsamheternas pinsamhet och man känner hur tungan nu börjar klibba ihop sig i gommen. Tankarna irrar runt i huvudet. Vad fasen säger man nu då, för att det inte skall bli helt galet? Trots allt är vi människor någonstans artigheten själv.

Vem har hjärta att tala om den verklige sanningen, som man ibland kan tycka i dylika situationer. Eller att hon som kanske sitter bredvid, trots sin lilla rondör är betydligt vackrare och har en karisma som är svårslagen, när man vet att föremålet som betraktar sig själv i spegeln, inte känns ok, utan enbart lämnar en obehagskänsla. Det här bekräftelsesökandet har jag alltid haft lite svårt att hantera.

Därför att när det gått till en gräns där man inser att personen ifråga betraktar det församlade sällskapet, som ett urklipp ur knubbsälarnas dumförening och egentligen borde ha en pappåse draget över huvudet, då blir det svårt att hantera. Man ljuger helt enkelt till svar, så till den milda grad att man får korsa både armar ben och ögon för att befria sig från hemsökelsen med svart tunga, som man sägs drabbas av om man ljuger och inte korsar något.

Tro nu för guds skull inte att det här enbart gäller det kvinnliga könet. Jag vet en hel del män som tror att de är "Guds gåva till mänskligheten".

Vem kan tro att någon tycker, att det är kul att inse att kläderna "krympt i tvätten"? Jag kan inte tänka mig att det känts så himla bra, att ha prånglat på sig kläder som det är hög risk för att omgivningen riskerar att gå samma öde till mötes som Karl den XII. Skjuten av en knapp mitt i planeten.

Det är svårbegripligt varför man numera inte ens kan sitta och äta en god middag, som någon har bjudit på, utan att det skall recenseras hur olämpligt det är att äta något av det som serverats. Det och det är så mycket fett i. Vi förhåller ju oss inte till t.ex. någons sexliv på det viset! Varför har vi blivit så kroppsfixerade att vi t.o.m. släpper de normala gränserna för vad vi tar upp till diskussion.

Den här ofrivilliga indragningen i hetsjakten på människors utseenden, den fick jag själv uppleva under hela min läroverkstid. Där fick jag sitta och förklara hos skolsköterskan varje termin, varför jag var modell tandpetare. Jag var helt övertygad om att tanten hade brist på vettig sysselsättning, men kände mig ändå rätt sårad. Det där har aldrig gått över och det är med sorg i hjärtat jag möter det här i allt större omfattning. Varför har det här förvandlats till ett allmänt samtalsämne? Är du tjock är inte det bra, är du smal är inte det bra. Inte kastar vi oss över någon som t.ex. fått glasögon med ett skadeglatt konstaterande:

- Nej, men fy fasen, har du fått glasögon!

Jag som haft större delen av min tonårstid på 60-talet och varit barn på 50-talet har förstått hur man skall leva och äta om man vill hålla sig i bra skick. Det är bara att kopiera de mat- och rörelserutinerna, svårare än så är det inte. Värre kan det då vara för åldergrupperna som kommit därefter, när livs-, mat- och rörelserutiner osv. förändrats. Av någon anledning så är det där, som det har börjat krisa till sig rejält. Receptet att käka lightgrunkor det tror jag inte ett dyft på. Vi gjorde det aldrig på 50- och 60-talet. Det var riktigt smör, grädde till någon helg och vi drack alltid vanlig standardmjölk.

Den här hysterin om att man skall dricka minimjölk etc. den ger jag inte mycket för, så länge man behandlar mjölk som mat och inget man dricker för att dämpa törst. Det är få livsmedel som har just så lite fett som standardmjölk, därför förstår jag rakt inte dietisternas halvgalna råd om lightprodukter.

Jag har inte haft en enda arbetsplats där man inte har diskuterat vikt. På en del ställen har det varit standardsamtalsämnet under lunchen. När jag tänker tillbaka på det har jag kommit på, att det är ett ämne som är rätt så stigmatiserande.

För varje fullvuxen människa är det tämligen lätt att förstå, att äta rent fett som skogshuggare, det kan man aldrig omsätta med ett normalt 2000-tals rörelsemönster. Men de behövde det av många anledningar. Liksom inuiterna. Alla som bär på någon form av övervikt, vet också anledning till det. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå det. Jag tror på begreppet "ät som en höna skit som en elefant", även om det kan låta i det grövsta laget.

Jag hamnade för ett tag sedan i en våldsam diskussion om vem som klarar sig bäst om den utsätts för svält, en tjock eller en smal. Det var en slimmad typ där endast öronen buktade ut, som hävdade att det gjorde de som var smala: "De hade mycket mer hälsosam kropp".

- Skojar du, frågade jag, självklart klarar den som är tjock sig mycket bättre. När man utsätts för svält då börjar kroppen inom ett dygn att förbränna fett. Vad fasen är det för fett du skall kunna förbränna om du är smal som en tandpetare?

Ja, jag kanske inte behöver gå in närmare på argumenteringen från tandpetaren. Men uppenbarligen var det så, att tandpetaren hade en hel del förutfattade meningar om tjocka människor. Hos just den här tandpetaren verkade andra reservlager också ha utgått ur systemet. Jodå, det finns tjocka också, som uppvisar samma brist.

Kolhydrater och protein kan lagras endast i mindre mängd, medan det finns nästan obegränsad möjlighet till att lagra fett. Jag har läst att är viktskillnaden t.ex. 50 kg på dessa personer klarar sig den tjocka 150 dagar längre än den smala. Först när allt fett är borta kommer personen att förbränna proteiner och tära på muskelmassan. Men här är det inte längre hälsosamt, därför att innan personen ifråga använt upp hela muskelmassan kommer hon att dö av svält. Då kan man också begripa att den smala tandpetaren, sedan länge är hädangången.

Vara tandpetare, betyder med automatik inte, att man har bättre värden, det är väl det som kan vara bedrägligt. Men övervikt är alltid övervikt och det är aldrig bra, varken för kroppen eller själen. Vi vet alla själva, när vi överträtt vår egen gräns i endera riktningen, vi vet också väldigt ofta vad det beror på. Men också vad vi själva trivs bäst med. Det är inget som någon annan behöver skriva någon på näsan.

I detta resonemang inbegriper jag inte Anorexi, Bulimi, eller några andra ordlösa sätt, att ge uttryck för något som handlar om helt andra saker än mat. Perioder i en människas liv där det inte är full balans, brukar visa sig på vågen. Man behöver inte nödvändigtvis ens må dåligt för att råka ut för detta fenomen: "antingen väldigt mycket uppåt, eller väldigt mycket nedåt på vågen".

---------------

Den första bilden är "lånad" (med medgivande) av "Biggan" på http://bigganed.blogspot.com/ Vem har väl inte haft den tanken att bära ut vågen i soporna. Skjuta den verkar dock i det våldsammaste laget. Men bilden var dock rolig.

Den andra bilden är av målningen "Karl den XII:s likfärd" . Målad av Gustaf Cederström. Målningen hänger på Konstmuseet i Göteborg. En enorm målning som är helt unik.