måndag 26 december 2011

Tillvaron med en "telegrafstolpe" till ben.

- den 26 mars 2011, kl 12:41



Min tredje knäoperation, skedde precis som förra gången i vaket tillstånd. Visserligen var jag denna gång mentalt förberedd inför bedövningen av knäet. Men något som jag däremot inte var förberedd på, var att bedövningen inte hade tagit fullt ut. Sånt har jag bara hört talas om, men aldrig trott mig om att behöva uppleva.

När jag på bildskärmen kunde se en borr inne i knäskålen och sedan känna den ena våldsamma smärtan efter den andra, även efter påfyllning av bedövning mitt under pågående operation, då tyckte jag att det var lagom lattjolajban.

Kallsvetten och illamåendet gick i vågor och det var tufft att besvara "knäsnidarens" entusiasm över upptäckter: "Här är det som du ser alldeles illrött. Det normala är ljusrosa färg. Det illröda är en våldsam inflammation. Inte undra på att du haft ont". Till: "Som du ser, ser din knäskål ut som en ryamatta, fransig, den skall egentligen vara alldeles slät. Det är inte så mycket att göra åt, därför att du har en alldeles för stor broskskada för att det skall bli riktigt bra... Jag slipar av knäskålen lite till från det jag gjorde förra gången. Men som du ser är knäskålen fortfarande som en fransig ryamatta, broskskadan är alltför stor. Jag filar lite till på den skadade menisken. Vi får hoppas att det här i alla fall skall hjälpa dig lite."

Nej, jag fallerade helt enkelt och narkosläkaren försökte bistå mig med lite syretillskott, för att kallsvetten och illamåendet skulle ge vika. Det var mao svårt att upprätthålla ett sunt förnuftsresonemang med mig själv: "Det är lugnt. Det ordnar sig. Nu kan det bara bli bättre". Samtidigt titta på bildskärmen och delta i händelseutvecklingen och resonemanget om tillståndet inne i knäet och ett tu tre åter konstatera tyst för mig själv: "AAAJ f@n där hade bedövningen inte heller tagit!"

Den relativt långa operationen kändes helt enkelt, som ett smärtsamt maratonlopp att genomlida. Så här med handen i backspegeln, bävar jag inför nästa operation, som kommer vara ett måste. Men så illa kan det väl ändå inte gå en gång till? Nej, det kan inte vara möjligt, så tänker mitt sunda resonerande jag.

Kan man då skippa den fjärde operationen? Nej, hur skulle det gå till... Gå i trappor utan att dubbeltrampa, som ett småbarn... Gå utan att knän smärtsamt och tvärt låser sig, är nästan ett måste för ett tämligen normalt liv. Så normalt liv det nu kan bli med hela mitt kroppsskadepaket.

Inför torsdagens operation var det tillräckligt mycket vånda ackumulerad, eftersom förra operationen höll på att ta en ände med förskräckelse. Ja, faktiskt så höll livet på att plötsligt ta slut.

Jag hade vid förra knäoperationen fått 4 Panodil och 2 Panacod mot smärtorna efter operationen, ett minimum ansågs det och helt ofarligt (!?) Jag avböjde vänligt men bestämt allt övrigt och tog med viss tvekan denna 6 pillercocktail. Tvekan därför att jag har sedan tidigare ett medicineringsrelaterat magsår med i bagaget från några år tidigare. Men den gången pga. mördarbakterier, som jag fick vid en annan operation. Trots denna "ofarliga" 6 pillercocktail vid förra knäoperationen, inträffade ett nytt akut blödande magsår, med blodet sprutande i kaskader och iltransport tillbaka till sjukhus i ambulans mitt i natten. Som tur var har intensivvården gått hyfsat framåt och påbörjades redan i ambulansen. Det var mycket sporadiska minnesbilder från själva ambulansfärden, som jag hade. Hela sommaren försvann i ett enda långt elände fyllt av den ena osannolika händelsen efter den andra, med avbrott för vanligt liv dessemellan.

Men som allt annat i livet, som drabbar oss människor, går det bara att tänka, att nu skall det väl ändå inte kunna bli mer. Nu kan det bara bli bättre. Men den där hypotesen, den visade sig inte bli så självklar. Det är mycket som kan gå åt skogen och det blev det verkligen mycket av förra året.

När "hushänget" kom och skulle befria mig från den illa omtyckta sjukhusmiljön i torsdags, vankade jag omkring i rummet för att få igång blodcirkulationen. Bandaget kring benet hängde först som "Kalle Ankafötter", för att slutligen se ut som en historia av varianten "Mumiens återkomst" och jag blev tvungen att sätta mig ner för att inte snubbla över bandaget.

- Lustigt, sa dottern, de här som huserar på operationsavdelningarna, de brukar i regel hålla på med hästar privat och är strålande på att bandagera hästarna, därför att där får verkligen inte bandagen gå upp. Det som är rätt typiskt för de här sköterskorna, förutom att de är klippor på att bandagera, är att de som regel röker som borstbindare, kör gamla pansar-Volvon, som orkar dra hästkärror. Det är lite rekorderligt kruska över dem helt enkelt.

- Ja, men de här var uppenbarligen begivna på golf, svarade jag och förstod att det var nog anledningen till ännu en misslyckad bandagering av benet på operationsbritsen, medan golfbollar och misslyckade utslag ven hemtrevligt i luften.

Sålunda blir det ingen TUR-mässa (turistmässa ) för min del i helgen. Men väl ett 8 årskalas idag på eftermiddagen. Imorgon eftermiddag dimper den inspirerande 2 åringen upp. 2 åringen som har en favoritsiffra, som är 5 och vars favoritfärg är blå.

Man frågar honom:

- Hur gammal är du?
- Fem, svarar han.
- Men om du är fem år nu, hur många år fyller du då?
- Fem, svarar han, som den allra självklaraste saken i världen. För att i nästa sekund uttrycka en fascination över upptäckten, att något har färgen blå och som om han aldrig i hela världen redan tidigare gjort oss uppmärksamma på att hans favoritfärg är just blå.

- Åh, den äj ! det äj min fabojitfäj! utbrister han i ett förnöjt och lyckligt konstaterande och man kan inte annat än bli rusigt lycklig över att få vara en del av hans värld.

Han kommer nog att bli fascinerad över att "fabjoj doktojn" målat en stor svart pil på hans "Gung". Man ser den inte först, bara kan ana den till sig. För att när man viker ner bandaget på benet, får man syn på pilen i dess fulla prakt.

- Det är väl tur att han gjorde pilen i den riktningen på ditt ben, säger "hushänget" och flinar stort. I annat fall vete gudarna vad som hade kunnat hända...

1 kommentar:

  1. Till sign. Piller som säljs av läkemedelsbolagen som godis

    finns möjligheter att vara vaken under operation känns det för mig själv, som ett bra alternativ. Jag har själv kunnat förstå skadeproblematiken och hur jag själv kan påverka vad som skall göras eller inte göras. Som nedsövd kan jag inte göra några val alls, vilket vid min första knäoperation inte fick något lyckat utfall. Jag hade aldrig gjort det valet själv!

    Anledningen till att jag skrev om denna blogg var dels ovanstående, men också över den oro jag känner inför att så många missbrukar värktabletter, speciellt bland unga. De inser inte hur lätt det är att få skador för livet. Läkemedel ÄR mestadels gifter och inget annat. Bara i nödfall skall man använda dessa, är mina egna tankar om det hela.

    Tack för omtanken!
    Anmäl >Gun (2011-03-28 11:50:56)

    Vad bra Gun att du tar upp pillerpåverkan. Speciellt som dagens människor vräker i sig smärtstillande, Ipren, Panodil etc. ungefär som om det är en näve godis. Användningen av smärtstillande har blivit ett problem speciellt bland unga människor och din blogg borde få dem att tänka om.lycka till med dina knän.förstår inte hur du pallat med att vara vaken och titta på operationen
    Anmäl >Piller som säljs av läkemedelsbolagen som godis (2011-03-27 08:56:36)

    SvaraRadera