- den 5 juli 2009, kl 16:07
När rosorna började planteras i vår trädgård, såg jag riktigt för mitt inre, en drömsk bild hur jag i gryningen skulle gå där, med en vacker rosenkorg på min arm och klippa av en roskvist här och där. Sommarbrisen skulle smeka mitt långa hårsvall och klänningen i tunt tyg skulle släpa efter mig, när jag på bara fötter gick genom morgondaggen. Efter denna himmelskt makliga och sinnliga promenad på lätta steg, skulle jag slå mig ner under parasollet och inta en sinnlig frukost. En drömsk vision över något direkt hämtat ur en Jane Austin filmatisering.
Fel fel fel tänkt! Jädrans fel tänkt!
Sanning är den att jag klafsar runt i mina slippers, som vittnar om att de hunnit uppleva den tunga lerjorden i blött tillstånd under åtskilliga år. Den kalla lerjorden inbjuder sannerligen inte till några barfotavandringar! Jag är också iförd det värsta tänkbara i klädväg. En ärmlösa klänning, som just precis täcker "gluteus maximus". Jag vet att jag ändå bara kommer att se ut, som om jag varit ute i slagsmål med 350 vildkattor! De flesta som möter mig om sommaren, tror att vi plötsligt skaffat katt och ler nickande.
Jag ler tillbaka och svarar:
- Nej, tyvärr ingen kattunge så långt ögat når.
Då finns det ju en och annan som är den "undersökande typen", som säger med mycket bestämd röst:
- Men vem har gett dig såna rivsår? Det är ju inte normaaalt!
Jaha, tänker jag mitt papphuvud, drar djupt efter andan och börjar uppräkningen:
- Rosa Mundi, Magna Charta, Elizabeth, The Fairy, New Dawn, Gudhem, Jungfru, Astrid Lindgren, Sommerwind, Polarstern, La Paloma, Louse Ocher, Martin Frobisher, Sympathie, Schneewittchen, Felicia och så en klättervariant, som jag inte har en susning om vad den heter. Därför kallar jag den efter stället där jag köpte den "Florentinska Rosengården". Den får alltid mina använda teblad därför att den ligger närmast till hands. Den älskar mina gamla teblad. Kanske lika bra att det inte blivit någon katt, den skulle nog inte vilja livnära sig på gamla teblad, krossade äggskal och dynga från stallet?
Men nähä... inte det.....
Efter att jag stått där och fått den ena rispan efter den andra längs armar och ben och det minimala tyget mer eller mindre är perforerat, blir jag starkt medveten om min kortklippta Einsteinfrisyr, som för en stund sedan spretade ut åt jordens alla hörn och kanter. Nu börjar den klibba ihop sig som en våt pälsmössa längs huvudsvålen och svetten rinner längs ryggraden.
Jag minns underbara Gunnis ord, när jag var tonåring. Hon intalade mig att "tjockt hår var en avundsvärd tillgång för en kvinna". Mja, det kan väl så vara. Men att ständigt tjava omkring iklädd något, som liknar en tjock pälsmössa kan ha sina för- och nackdelar, beroende på yttertemperaturen. Min dotter, som också begåvats med likadan skalp, filosoferade djupsinnigt häromdagen:
- Det vore egentligen rätt praktiskt om man kunde alternera mellan "polerad pinpongskalle" och långt hår, från den ena dagen till den andra.
Men "tillgång" eller inte. Nu ligger "tillgången" där som en genomsvettig "paroski". Ni vet den där skinnmössan med öronlapparna, som knöts under hakan. Vars utrustning även en pannflärp ingick. Jag hade en sån mössa, när jag var liten. Mina föräldrar hade väl en sadistisk ådra. Men vid bra väder kunde det tolereras, att öronlapparna var uppknutna på huvudet och pannflärpen i upprättstående läge. Men nu för tiden finns det väl inte en livs levande själ, som springer omkring med de pälsmössorna längre. Det brukade jag inte heller i alltför långa sekvenser. Jag brukade nämligen snabbt som ögat slänga ner min i brevlådan. Redan framme vid brevlådan var jag nämligen genomsvettig av "eländet". Varvid jag kunde höra mammas röst bakom mig:
- Jag hörde minsann att du slängde ner mössan i brevlådan!
Nu för tiden låter man hellre ungarna frysa öronen av sig än spökar ut dem i pälsmössa. Tja, dubbla pälsmössor blev det i mitt fall.
Mina tankar om att samla in rosenblad, för olika ändamål känns lika verklig som en hägring denna morgon, där luften står alldeles stilla.
"Det får bli en annan dag, när det inte är så förbenat hett", tänker jag. Ändå vet jag med mig att klosterrosorna pga. värmen inte kommer att blomma så länge till. Underbart är kort.
Efter denna arla blodprovstagning och taggar som sitter kvar och måste ryckas bort med pincett, ser jag fram emot frukost under parasollens skugga. Medan kaffebryggaren kokar upp vattnet hoppar jag snabbt in i duschen igen och spolar av mig.
Väl ute under parasollen slår jag upp morgontidningen och blir sittandes en stund, innan jag upptäcker att på bordet utspelar sig en större invasion. I torsdags var jag och dottern på Plantagen och hon envisades med att köpa tre stycken Hawaiiblommor, eller vad de nu hade satt för nytt fånigt namn på dem. I mina ögon är det Hibiskus och inget annat. De sänktes alla tre ner i det emaljerade Kockumstvättfatet för att undkomma den snabba torkdöden.
Där de nu står mitt på bordet under parasollen har de dragit till sig något som liknar filmen "Myrornas krig". Små, små rackare, som annars huserar runt bland alla pionerna, har nu invaderat bordet. Dvs. upptäckt dessa utslagna Hawaiiblommor, som prunkande böjer sig ut ur tvättfatet. Invasionen är total! Kvickt kilar det en hel myriad över bordet, upp i handfatet med Hawaiiblommorna och sen kommer de ut igen och irrar omkring helt sinnesförvirrat över bordet. Som om det nu inte kunde räcka. De har attackerat mina två hårdostknäckemackor! En myra ligger dessutom och simmar ryggsim i mitt iste!
"Jaha, så var det med den vackra Jane Austindrömmen", tänker jag, medan jag skakar bort myrorna från mina knäckemackor och fiskar upp den ryggsimmande typen ur mitt iste och släpper ner den på gatstenarna: "Flyg lilla myra flyg och den lilla lilla myran dunsade rakt ner i backen!" Resten av dem som pilar fram och tillbaka på bordet rakar jag bort med tidningen och ställer bort tvättfatet med myrinvasionen på de stora plåtlådorna som står på behörigt avstånd ifrån bordet.
"Hawaiiblommor, tänker jag, vad är det för fel på vanliga, hederliga, illaluktande Mårbackapelargonier utomhus? Det finns inte en livslevande själ, som vill röra i dem, eller ens komma i närheten!"
Fel fel fel tänkt! Jädrans fel tänkt!
Sanning är den att jag klafsar runt i mina slippers, som vittnar om att de hunnit uppleva den tunga lerjorden i blött tillstånd under åtskilliga år. Den kalla lerjorden inbjuder sannerligen inte till några barfotavandringar! Jag är också iförd det värsta tänkbara i klädväg. En ärmlösa klänning, som just precis täcker "gluteus maximus". Jag vet att jag ändå bara kommer att se ut, som om jag varit ute i slagsmål med 350 vildkattor! De flesta som möter mig om sommaren, tror att vi plötsligt skaffat katt och ler nickande.
Jag ler tillbaka och svarar:
- Nej, tyvärr ingen kattunge så långt ögat når.
Då finns det ju en och annan som är den "undersökande typen", som säger med mycket bestämd röst:
- Men vem har gett dig såna rivsår? Det är ju inte normaaalt!
Jaha, tänker jag mitt papphuvud, drar djupt efter andan och börjar uppräkningen:
- Rosa Mundi, Magna Charta, Elizabeth, The Fairy, New Dawn, Gudhem, Jungfru, Astrid Lindgren, Sommerwind, Polarstern, La Paloma, Louse Ocher, Martin Frobisher, Sympathie, Schneewittchen, Felicia och så en klättervariant, som jag inte har en susning om vad den heter. Därför kallar jag den efter stället där jag köpte den "Florentinska Rosengården". Den får alltid mina använda teblad därför att den ligger närmast till hands. Den älskar mina gamla teblad. Kanske lika bra att det inte blivit någon katt, den skulle nog inte vilja livnära sig på gamla teblad, krossade äggskal och dynga från stallet?
Men nähä... inte det.....
Efter att jag stått där och fått den ena rispan efter den andra längs armar och ben och det minimala tyget mer eller mindre är perforerat, blir jag starkt medveten om min kortklippta Einsteinfrisyr, som för en stund sedan spretade ut åt jordens alla hörn och kanter. Nu börjar den klibba ihop sig som en våt pälsmössa längs huvudsvålen och svetten rinner längs ryggraden.
Jag minns underbara Gunnis ord, när jag var tonåring. Hon intalade mig att "tjockt hår var en avundsvärd tillgång för en kvinna". Mja, det kan väl så vara. Men att ständigt tjava omkring iklädd något, som liknar en tjock pälsmössa kan ha sina för- och nackdelar, beroende på yttertemperaturen. Min dotter, som också begåvats med likadan skalp, filosoferade djupsinnigt häromdagen:
- Det vore egentligen rätt praktiskt om man kunde alternera mellan "polerad pinpongskalle" och långt hår, från den ena dagen till den andra.
Men "tillgång" eller inte. Nu ligger "tillgången" där som en genomsvettig "paroski". Ni vet den där skinnmössan med öronlapparna, som knöts under hakan. Vars utrustning även en pannflärp ingick. Jag hade en sån mössa, när jag var liten. Mina föräldrar hade väl en sadistisk ådra. Men vid bra väder kunde det tolereras, att öronlapparna var uppknutna på huvudet och pannflärpen i upprättstående läge. Men nu för tiden finns det väl inte en livs levande själ, som springer omkring med de pälsmössorna längre. Det brukade jag inte heller i alltför långa sekvenser. Jag brukade nämligen snabbt som ögat slänga ner min i brevlådan. Redan framme vid brevlådan var jag nämligen genomsvettig av "eländet". Varvid jag kunde höra mammas röst bakom mig:
- Jag hörde minsann att du slängde ner mössan i brevlådan!
Nu för tiden låter man hellre ungarna frysa öronen av sig än spökar ut dem i pälsmössa. Tja, dubbla pälsmössor blev det i mitt fall.
Mina tankar om att samla in rosenblad, för olika ändamål känns lika verklig som en hägring denna morgon, där luften står alldeles stilla.
"Det får bli en annan dag, när det inte är så förbenat hett", tänker jag. Ändå vet jag med mig att klosterrosorna pga. värmen inte kommer att blomma så länge till. Underbart är kort.
Efter denna arla blodprovstagning och taggar som sitter kvar och måste ryckas bort med pincett, ser jag fram emot frukost under parasollens skugga. Medan kaffebryggaren kokar upp vattnet hoppar jag snabbt in i duschen igen och spolar av mig.
Väl ute under parasollen slår jag upp morgontidningen och blir sittandes en stund, innan jag upptäcker att på bordet utspelar sig en större invasion. I torsdags var jag och dottern på Plantagen och hon envisades med att köpa tre stycken Hawaiiblommor, eller vad de nu hade satt för nytt fånigt namn på dem. I mina ögon är det Hibiskus och inget annat. De sänktes alla tre ner i det emaljerade Kockumstvättfatet för att undkomma den snabba torkdöden.
Där de nu står mitt på bordet under parasollen har de dragit till sig något som liknar filmen "Myrornas krig". Små, små rackare, som annars huserar runt bland alla pionerna, har nu invaderat bordet. Dvs. upptäckt dessa utslagna Hawaiiblommor, som prunkande böjer sig ut ur tvättfatet. Invasionen är total! Kvickt kilar det en hel myriad över bordet, upp i handfatet med Hawaiiblommorna och sen kommer de ut igen och irrar omkring helt sinnesförvirrat över bordet. Som om det nu inte kunde räcka. De har attackerat mina två hårdostknäckemackor! En myra ligger dessutom och simmar ryggsim i mitt iste!
"Jaha, så var det med den vackra Jane Austindrömmen", tänker jag, medan jag skakar bort myrorna från mina knäckemackor och fiskar upp den ryggsimmande typen ur mitt iste och släpper ner den på gatstenarna: "Flyg lilla myra flyg och den lilla lilla myran dunsade rakt ner i backen!" Resten av dem som pilar fram och tillbaka på bordet rakar jag bort med tidningen och ställer bort tvättfatet med myrinvasionen på de stora plåtlådorna som står på behörigt avstånd ifrån bordet.
"Hawaiiblommor, tänker jag, vad är det för fel på vanliga, hederliga, illaluktande Mårbackapelargonier utomhus? Det finns inte en livslevande själ, som vill röra i dem, eller ens komma i närheten!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar