- den 13 september 2009, kl 16:37
tillbaka, sluta ögonen och känna, att naturen och vi själva går in i någon form av vilsamt tillstånd?
Jag satt och tittade ut på plommonträdet, vars grenar hängde slokande tunga av frukt. Det lilla trädet såg verkligen ut som om det inte orkade bära sina bördor en enda sekund till. Jag tänkte på den där halvknäckta mamman med först ett tvillingpar och sedan sexlingar och kände att jag får nog allt stiga upp ur soffpotatistillståndet och göra något åt det hela, innan grenarna knäcktes. Men hur mycket fullmogna plommon kan en familj egentligen tugga i sig, utan att riskera att hamna i omloppsbana runt jordklotet?
I alla fall inte den mängd, som borde plockas av trädet.
Därför bestämde jag mig för att fylla på fruktskålarna och fixa lite plommonkompott till söndagsefterrätt.
Jodå, på söndagar äter vi inte helt sällan gammaldags söndagsmiddag, med stek och brungräddsås och små j@ala gröna ärtor och en sparsmakad liten mandelpotatis (=fuskmandel från Hallands sumpmarker!) Naturligtvis dyker även mina syltade grönsaksröror och inlagd Västeråsgurka upp vid middagsbordet. Det brukar också bli en liten klick svartvinbärs, mynta, eller äppelgelé till. Ibland slås jag av häpnad så mycket det kan bli av det lilla, som växer ute i den påslaksstora trädgården. I vissa stunder undrar jag om de inte görs något annat än "produceras" i buskar, träd och trädgårdsland. Hela trädgården verkar ständigt vara precis, som den där "frögurkan" med tvillingarna och sexlingarna: överdådig!
Jag plockade av så pass mycket, att grenarna inte längre hängde slokörade. Det som skulle bli plommonkompott stoppades ner i kastrull tillsammans med minimal mängd vatten, lite rörsocker och en skvätt Madeira. Det var tänkt att det hela bara skulle få ett hastigt uppkok, innan allt skulle kylas ner snabbt och ställas in i kylskåpet för att tas fram till söndagsmiddagen, tillsammans med lite gammaldags mjölk.
Men allt blir inte riktigt som man har tänkt sig.
När det hela höll på att koka upp, ringde telefonen. Jag ställde därför spisklockan på 4 minuter och slog ner värmen till läge 7. En hastig blick på nummerpresentatören i köket gjorde, att jag istället svarade inne i arbetsrummet. Där kan man sitta ner. Vilket en del samtal kräver. Om inte hela kroppen skall hinna bli bortdomnad.
Nog hörde jag att spisklockan pep frenetiskt där under telefonsamtalet. Men jag tänkte att snart är det här samtalet slut och utan att mitt medvetande noterade det, gav spisklockan upp och slutade pipa. Telefonsamtalet fortsatte och fortsatte och fortsatte och fortsatte.....
När jag äntligen lade på telefonluren, sniffade jag i luften och tänkte:
"Märkligt, luktar det inte bränt.... Papper?"
Jag satt kvar och kikade ut genom fönstret på grannarna, som hade någon invecklad högljudd familjesåpa i trädgården. Efter en liten stund ramlade hela polletten ner:
"Dj..laaars! Plommonen på spisen!"
Jag som är helt övertygad om att hela jag har förvandlats till en livs levande snigel, som hasar sig fram i tillvaron, kunde gott ha gett Susanna Kallur allvarlig konkurrens, på korta sträckan.
Hela hallen var rökfylld. För att inte tala om köket. Fort föste jag försiktigt bort grytan från den eldröda spishällen. Öppnade inte locket, som fullkomligt hoppade upp och ner på kastrullen. Slog om spisfläkten på högsta hastighet, öppnade balkongdörren i köket och rasslade snabbt iväg och slog upp ytterdörren på vid gavel. Med bara en enda tanke hängande i huvudet:
"Måtte nu inte brandlarmet till SOS-alarm hinna lösa ut!"
Några timmar senare när resten av familjen steg innanför ytterdörren och den vidbrända lukten hade hunnit vädras ut, undrade de allteftersom de rasslade in:
- Varför står det en gryta på träbänken utanför ytterdörren?
- Jag har kokat plommon och pratat med Minette samtidigt i telefonen!
- AHAAA!
Samma reaktion. Inga förklaringar tycktes vara nödvändiga om vad som i själva verket hade inträffat. Hade de fått en telepatiska förmåga?
"Nämen fy fasen för ringande telefoner," tänkte jag, när jag stod och försökte spetta lös det vidbrända ur kopparkastrullen, som nu hade hunnit tillbringa ett helt dygn ute på träbänken.
Har ni tänkt på en märklig sak, att så fort man vill vara helt ensam. DÅ infinner sig ett sjätte sinne inom resten av familjen. Det är rena rama folkvandringen, som då startar upp! Det är stört omöjligt att få vara där i lugn och ro.
Om de stod tysta och betraktade vad jag gjorde? Nähä... inte då. Har du en sådan familj?
Efter de mest märkliga tips om frätande syror, slagborrmaskin, dynamit odyl. för att rengöra kastrullen, utbrast "hushänget" nyfiket:
- Tror du verkligen på ett återuppväckande av den döda kastrullen?
- Vadå? Vad menar du? Har du aldrig sett att något råkat bli lite vidbränt?
- Jovisst har jag väl det, sa han och ett retsamt flin spred sig ända till hans ögon. Men det där skulle jag inte kalla för "råkat bli lite vidbränt". Jag lyfte på locket för att kolla...
Lägre än så hann han inte. Med svetten lackande från pannan, av det ihärdiga hackandet, skrapandet och gnuggandet och med den vidbrända lukten ända upp i hårfästet, fingrar som nu börjat anta modell russinfingrar och med en diskbänk som såg ut som en rikstäckande verkstad och med hela sortimentet av rengöringsmedel, hände nu något som vittnade om att det inte bara var kastrullbotten, som var täckt av ett massivt svart lager. Det var även mina "änglavingar". Nej, det är inte alla dagar som mitt tålamod bär hela vägen. Det här var en sån´ dag och jag utbrast irriterat:
- Skit i det du! Om du nu bara går härifrån så skall jag fixa det här.
- Ska du? sa han med uppspärrade ögon.
Den där känslan av att det hela hade kunnat sluta ännu värre, den gillar jag verkligen inte. Men värst av allt är nog tanken, som jag inte lyckas befria mig från: Hur kunde jag vara så obetänksamt dum?
----------
Du kommer väl ihåg http://www.namninsamling.se/index.php?nid=3747
Jag satt och tittade ut på plommonträdet, vars grenar hängde slokande tunga av frukt. Det lilla trädet såg verkligen ut som om det inte orkade bära sina bördor en enda sekund till. Jag tänkte på den där halvknäckta mamman med först ett tvillingpar och sedan sexlingar och kände att jag får nog allt stiga upp ur soffpotatistillståndet och göra något åt det hela, innan grenarna knäcktes. Men hur mycket fullmogna plommon kan en familj egentligen tugga i sig, utan att riskera att hamna i omloppsbana runt jordklotet?
I alla fall inte den mängd, som borde plockas av trädet.
Därför bestämde jag mig för att fylla på fruktskålarna och fixa lite plommonkompott till söndagsefterrätt.
Jodå, på söndagar äter vi inte helt sällan gammaldags söndagsmiddag, med stek och brungräddsås och små j@ala gröna ärtor och en sparsmakad liten mandelpotatis (=fuskmandel från Hallands sumpmarker!) Naturligtvis dyker även mina syltade grönsaksröror och inlagd Västeråsgurka upp vid middagsbordet. Det brukar också bli en liten klick svartvinbärs, mynta, eller äppelgelé till. Ibland slås jag av häpnad så mycket det kan bli av det lilla, som växer ute i den påslaksstora trädgården. I vissa stunder undrar jag om de inte görs något annat än "produceras" i buskar, träd och trädgårdsland. Hela trädgården verkar ständigt vara precis, som den där "frögurkan" med tvillingarna och sexlingarna: överdådig!
Jag plockade av så pass mycket, att grenarna inte längre hängde slokörade. Det som skulle bli plommonkompott stoppades ner i kastrull tillsammans med minimal mängd vatten, lite rörsocker och en skvätt Madeira. Det var tänkt att det hela bara skulle få ett hastigt uppkok, innan allt skulle kylas ner snabbt och ställas in i kylskåpet för att tas fram till söndagsmiddagen, tillsammans med lite gammaldags mjölk.
Men allt blir inte riktigt som man har tänkt sig.
När det hela höll på att koka upp, ringde telefonen. Jag ställde därför spisklockan på 4 minuter och slog ner värmen till läge 7. En hastig blick på nummerpresentatören i köket gjorde, att jag istället svarade inne i arbetsrummet. Där kan man sitta ner. Vilket en del samtal kräver. Om inte hela kroppen skall hinna bli bortdomnad.
Nog hörde jag att spisklockan pep frenetiskt där under telefonsamtalet. Men jag tänkte att snart är det här samtalet slut och utan att mitt medvetande noterade det, gav spisklockan upp och slutade pipa. Telefonsamtalet fortsatte och fortsatte och fortsatte och fortsatte.....
När jag äntligen lade på telefonluren, sniffade jag i luften och tänkte:
"Märkligt, luktar det inte bränt.... Papper?"
Jag satt kvar och kikade ut genom fönstret på grannarna, som hade någon invecklad högljudd familjesåpa i trädgården. Efter en liten stund ramlade hela polletten ner:
"Dj..laaars! Plommonen på spisen!"
Jag som är helt övertygad om att hela jag har förvandlats till en livs levande snigel, som hasar sig fram i tillvaron, kunde gott ha gett Susanna Kallur allvarlig konkurrens, på korta sträckan.
Hela hallen var rökfylld. För att inte tala om köket. Fort föste jag försiktigt bort grytan från den eldröda spishällen. Öppnade inte locket, som fullkomligt hoppade upp och ner på kastrullen. Slog om spisfläkten på högsta hastighet, öppnade balkongdörren i köket och rasslade snabbt iväg och slog upp ytterdörren på vid gavel. Med bara en enda tanke hängande i huvudet:
"Måtte nu inte brandlarmet till SOS-alarm hinna lösa ut!"
Några timmar senare när resten av familjen steg innanför ytterdörren och den vidbrända lukten hade hunnit vädras ut, undrade de allteftersom de rasslade in:
- Varför står det en gryta på träbänken utanför ytterdörren?
- Jag har kokat plommon och pratat med Minette samtidigt i telefonen!
- AHAAA!
Samma reaktion. Inga förklaringar tycktes vara nödvändiga om vad som i själva verket hade inträffat. Hade de fått en telepatiska förmåga?
"Nämen fy fasen för ringande telefoner," tänkte jag, när jag stod och försökte spetta lös det vidbrända ur kopparkastrullen, som nu hade hunnit tillbringa ett helt dygn ute på träbänken.
Har ni tänkt på en märklig sak, att så fort man vill vara helt ensam. DÅ infinner sig ett sjätte sinne inom resten av familjen. Det är rena rama folkvandringen, som då startar upp! Det är stört omöjligt att få vara där i lugn och ro.
Om de stod tysta och betraktade vad jag gjorde? Nähä... inte då. Har du en sådan familj?
Efter de mest märkliga tips om frätande syror, slagborrmaskin, dynamit odyl. för att rengöra kastrullen, utbrast "hushänget" nyfiket:
- Tror du verkligen på ett återuppväckande av den döda kastrullen?
- Vadå? Vad menar du? Har du aldrig sett att något råkat bli lite vidbränt?
- Jovisst har jag väl det, sa han och ett retsamt flin spred sig ända till hans ögon. Men det där skulle jag inte kalla för "råkat bli lite vidbränt". Jag lyfte på locket för att kolla...
Lägre än så hann han inte. Med svetten lackande från pannan, av det ihärdiga hackandet, skrapandet och gnuggandet och med den vidbrända lukten ända upp i hårfästet, fingrar som nu börjat anta modell russinfingrar och med en diskbänk som såg ut som en rikstäckande verkstad och med hela sortimentet av rengöringsmedel, hände nu något som vittnade om att det inte bara var kastrullbotten, som var täckt av ett massivt svart lager. Det var även mina "änglavingar". Nej, det är inte alla dagar som mitt tålamod bär hela vägen. Det här var en sån´ dag och jag utbrast irriterat:
- Skit i det du! Om du nu bara går härifrån så skall jag fixa det här.
- Ska du? sa han med uppspärrade ögon.
Den där känslan av att det hela hade kunnat sluta ännu värre, den gillar jag verkligen inte. Men värst av allt är nog tanken, som jag inte lyckas befria mig från: Hur kunde jag vara så obetänksamt dum?
----------
Du kommer väl ihåg http://www.namninsamling.se/index.php?nid=3747
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar