Samer och Gällivare Marknad.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

den 28 mars 2009, kl 09:06

Sordin från årets marknad, när pengaskrinet försvann, var det åtskilliga som kände. När man blir berövad sin aningslösa tillit blir man aldrig riktigt densamma igen. Vi är många som vet det.

Det hela fick mig att tänka på den gången jag köpte en livs levande lappgubbe för 1:- vid Gällivare Marknad. Nej, det är ingen amsaga alls, utan faktiskt alldeles sant!

Jag hade fått pengar och skulle få köpa precis vad jag ville för dessa pengar. Men hur vi än traskat runt och mamma hade föreslagit mig än det ena än det andra, var det inget jag ville ha. Dvs. ända fram till jag fick syn på lappgubben. Han var så himla fin i sin kolt och övriga utstyrsel, så naturligtvis ville jag ha honom!

Det kanske kan tyckas märkligt, men jag hade fått förklarat för mig, att allt som fanns i stånden på disken var till salu och det var faktiskt där han satt, uppflugen, på kanten av disken. Uppenbarligen hade något klickat i informationen, men kanske hade det viss betydelse, att på den tiden såldes det uteslutande samesaker och inte det, som det senare utvecklats till.

Min mamma försökte dra mig därifrån och förklarade, att man kunde väl i hela himmelens frid inte köpa människor! Men jag ville inte gå därifrån, det var honom jag ville ha och inget annat på hela lappmarknaden. För det var så det hette på den tiden, Gällivare lappmarknad.

Lappgubben som hört hela diskussionen skrattade hjärtligt och frågade hur mycket jag kunde tänka mig att köpa honom för, han skulle inte bli billiga att köpa, hade jag verkligen så mycket pengar? Jag halade fram min nyckelpigebörs och visade vad som fanns i den. Han plirade ner i den och fiskade upp 1:- och sa att det var vad han kostade.

Jag funderade en liten stund och tyckte att priset gick an och så pratade han en liten stund med mig, om hur vi skulle hantera ägandet av honom. På någon hylla hemma hos mig kunde han ju inte sitta, det var vi båda helt överens om. Sedan berättade han att hans renar behövde honom och även hans familj, de skulle nog också bli hemskt ledsna om han inte kom hem. Alltså kom vi överens om att lappgubben skulle fortsätta, att leva sitt liv trots att han nu var inköpt av mig. Vi tog varandra i hand och affären var avslutad. Jag traskade glad och lycklig därifrån, med min mamma vid handen och hur hon än försökte ville jag inget mer köpa. Det räckte med den fina lappgubben.

Jag har många gånger som vuxen tänkt på hela den här situationen och jag vet också, att jag fick 1:- av mamma, när vi var på hemväg. Alltså hade han gett henne min slant, det insåg jag rätt omgående och det fick mig, att genast förstå att jag nog aldrig någonsin skulle se röken av honom igen. Vilket jag inte heller gjorde.

Jag var ett mycket litet barn då, som under ett kort ögonblick inte begrep bättre än att tro, att man faktiskt kunde äga en annan människa, det är mitt försvar på den här alltigenom bedrägliga historien. Men jag undrar vad de här statsmakterna har haft för försvar?

Därför att egentligen är det inte så lite bisarrt, med tanke på att Sverige alltid ivrat för att "ALLA ANDRA" länder skall följa mänskliga rättigheter och även med "andra" Urfolk, men som de ännu inte själva uppfyllt. Utan de sitter där som små tjuriga småbarn och bara vägrar i sten, att göra det övriga världen fortfarande förväntar sig att Sverige skall göra.

Varför Sverige inte har gjort det?

Undertecknat avtalet som godkänner samerna som URFOLK. Ja, den bedrövligheten, att de ännu inte undertecknat dessa papper från statens sida, beror främst på att man vet, att samerna har negligerade rättigheter, vars återupprättande skulle få ökat stöd om Sverige skrev på!

Är inte det sjukt så säg?

Bilden, en jättefin flicka som har sitt ursprung i Gällivare.