måndag 23 augusti 2010

Raketost och Violtabletter

- den 23 augusti 2010, kl 18:02

förstora
det tillhör något, som jag vid blotta tanken kan känna smaken av i munnen.

Raketosten i sig tror jag verkligen inte att jag gillade speciellt bra. Den var så där lite schizo-gummiaktig-sladdrig i smaken. Jag är rätt övertygad om att det var sättet, som man fick tillgång till en ny skiva Raketost, som var hemligheten bakom favoritskapet. Säger väl kanske en hel del om barns upptäckarlust och viljan att utforska/testa.

Jag tänker på läkaren/pedagogen/filosofen Maria Montessori, som sa att "barn har 100 språk men berövas 99 av dem", jag är rätt övertygad om att jag aldrig lät mig berövas de 100 språken.

Jag minns en julhelg, när jag och min syster satt i den gröna bäddsoffan och samsades om att dra upp ännu en Raketostskiva. Bäddsoffan blev vår hemvist under jular, när våra egna rum blev upptagna av tillresta släktingar och vi två fick sova skavfötters. Det var ett avbrott i vardagen, därför att locket till bäddsoffan hade en del kvistar i locket och när man tittade ordentligt på en kvist, såg kvisten i träet ut att vara en figur.

Det hann bli många figurer i trälocket att upptäcka och som lockade fram olika historier. Det blev nästan en sport att hitta nya. Men en av dessa kvistar minns jag särskilt väl, den såg ut som en liten hund. Man kunde faktiskt ha riktigt kul med detta sofflock eller väggen innan vi skulle sova. Med en bordslampas hjälp, riktades ljuset mot sofflocket, eller väggen. Där fick våra händer liv i form av "skuggteater". De blev till flaxande fåglar, fjärilar och mysko gubbar och figurer, som slukade den andres skuggfigur... innan ljuset släcktes av mamma med orden: "Godnatt och sov gott".


Raketost i magen, är ingen bra godnattmeny. Jag blev törstig och smaken av Raketost, mjölk och tandkräm, var sannerligen ingen höjdare att somna till.

Den som kommer ihåg Raketostens uppgång och fall, minns att man skulle snöra av en skiva från det runda, hårda, "pappröret" med folieklädd insida, som osten var innesluten i. Avdragssnöret satt helt enkelt fast i själva paketet. En ännu ej öppnad Raketost, hade dessutom ett papplock med folie på ovansidan och på undersidan, fanns en botten, som blev flyttbar allt eftersom osten skars av med hjälp av snöret. Det snöret brukade bli lite klibb/kletigt.

För att osten skulle gå att skära av i skivor med snöret, blev man tvungen att pressa upp botten allteftersom, som Raketostens innehåll minskade. Mina små fingrar hade svårigheter att klara det. Tillslut även min storasyster, som var nästan 6 år äldre än mig. Då försökte vi pressa in något i botten som skulle få osten att förflyttas längre upp i rörpapprullen. Det blev inte ett helt lyckat resultat, eftersom den inte låg helt i balans och skivorna blev då inte jämntjocka och väldigt tjocka på ena sidan. IÄCK! så de skivorna smakade och Raketosten lämnades åt sitt öde i kylskåpet.

Nej, jag tror ärligt och uppriktigt inte, att jag skulle lubba benen av mig för att få ta i Raketost idag.

En helt annan femma är det med Violtabletter.


För mig var det något som tillhörde min uppväxt i mycket sparsam omfattning, men det tog sin början hos tant Astrid på danstiljorna. Det var på den tiden då jag drömde om att bli en prima ballerina när jag blev stor. (ha ha...)

Men de drömmarna blev bara drömmar. Det fick övertas av "dans på is". När det inte heller blev något, fick det istället övergå till danstiljor igen men "på lokal", fortfarande med Violtabletter, som följeslagare.

Under först delen av tonårstiden var jag rätt frekvent på dansgolvet: Nordan, Folkets Park, Ungdomsgården i Malmberget, i Riccione, i San Marino, i Ravenna. Långt senare hotell Vassara dvs. det som skulle döpas om till Nex. Tillägget kom med Folket Hus = (dvs. "Blodiga Yxan"), Björnfällan, Nuunisvaara. För att ytterligare utvidga danstiljorna till alla möjliga byar i närheten, Kiruna, Luleå och skuttet till Göteborg, under ledigheter. Dansen ringlade vidare till Umeå, Jönköping, Tranås, Uppsala, Malmö för senare ut i vida världen, fortfarande bestyckad med en ask Violtabletter i handväskan. Dansa utan Violtabletter det gick bara inte. En eller två bitar Violtabletter var liksom startskottet.


Salsakurs på Cuba, prova en äkta Havannacigarr och testa en Cuba Libre, tillhör de ännu ej uppfyllda drömmarna.

Igår när jag och Herr H stod i kassakön och väntade på vår tur, fick jag syn på en ask Violtabletter. Fazer?

Men det var väl inte Fazer, som gjorde de riktiga Violtabletterna? Violtabletterna måste också vara uppköpta av Fazer. Kan det ha varit Marabous från början? Fazer.... nej det lät inte igenkännande och asken gick liksom inte att känna igen heller.

Köpa? Naturligtvis!

Hem och testa smaken? Naturligtvis, dock utan danssteg.

Nej, fy bubblan, det smakade inte alls Violtabletter!

Jag påstår inte att det var bättre förr, utan konstaterar bara att det är sämre nu.


Nu har jag kunnat fixa till bloggen och även bilderna, alla tre. Hoppas att ni är nöjd med ut- och insikten. Undra vilken tablettask som ni minns, eller som var/är din/er favorit.


Det kanske var Läkerol. dvs. tabletterna som "Läker-all" t.o.m. hjärtesorg. Det var det en kille som sa till mig en gång, när han bjöd upp mig och sträckte fram en ask, som visade sig vara just en ask Läkerol (vita, gamla, hederliga, vanliga).

1 kommentar:

  1. Terva Leijona och varma somrar på andra sidan av torneälven hör till barndomsminnena. Annars så är Emser en trevlig gammal bekantskap med sin sötsalta smak.
    Anmäl >Fredric (2010-08-24 15:26:43)

    SvaraRadera