- den 2 december 2008, kl 12:30
(Min sista blogginlägg på ett tag, tar 10 min att läsa med normal läshastighet, för den som önskar göra det).
Jag satt häromdagen och läste finansnyheterna. På något egendomligt sätt blir det som att läsa historien om Stålmannen eller Fantomen, de klarade sig också ur alla former av knipor.
Tänk den här Ulrika Messings sambo, entreprenören Torsten Jansson, som nu gått och blivit en av börsrasets stora förlorare. Sedan årsskiftet har han tappat 1,3 miljarder kronor på sina innehav i New Wave och RnB. 1,3 miljader tänkte jag medan jag försökte tänka hur många nollor det blir. Jag har liksom inte de referensramarna riktigt klart i huvudet. Men när jag läste vidare i texten såg jag att Torsten Jansson intygade att han "klarar sig" eftersom han är obelånad. Phew! tänkte jag och drog en suck av lättnad, då slapp jag gå och skramla runt i spargrisen och se om jag kunde avvara något. Om jag är snål? Inte det minsta, jag är nog typen som kan ge bort min sista slant om det är någon som behöver den bättre än jag.
Men mina konton innehåller inte ens hans svinn om 1,3 miljarder och sanning att säga vet jag inte varför man överhuvudtaget har så mycket pengar samlade på hög. Man kan liksom inte äta sig mer än mätt osv. det blir liksom något oförskämt, att inte kunna dela med sig, se till att viss del av förmögenheten kunde t.ex. arbeta för mer rättvisa i världen.
Nu menar jag inte skänka till alla dessa stora drakar, som samlar in pengar och där det mesta bara försvinner rakt in i administrationen, utan jag menar helt egna hjälpprojekt. Från en hand till en annan. Hjälp till självhjälp att ordna upp tillvaron.
De här förlusterna fick mig att osökt tänka på min gamla faster och hennes penningförvaring. Hon litade inte på bankerna för ett ögonblick och turerna hemma i vårt kök i Malmberget hann bli många och långa. Det fullkomligt rök ur öronen på min pappa, när han diskuterade med sin syster. Han tyckte att hon var enfalden själv, som inte förstod att banken det är där man förvarar pengar!
Min faster är ett kapitel som jag dragit många lärdomar ur, men som sannerligen skänkt mig bra mycket mer än vad de flesta någonsin skulle kunna förstå. Jag tror med handen på hjärtat, att de flesta bara skakade på huvudet åt hela henne och hennes liv. De får gärna skaka på huvudet, men då är det också lite de förstått.
Min syster som alltid varit munvig, kallade henne för "gumman-tö", ni vet hon från sagobokens värld, av Elsa Beskow. Gumman tö som kom och slaskade bort all snö. Anledningen till det öknamnet berodde på att vår faster alltid brukade dyka upp, som ett brev på posten om våren och likheterna mellan sagobokens gumman tö och vår faster till det yttre var onekligen slående lika, när hon kom traskande längs Barongatan i Malmberget, i sina galoscher och övriga utstyrsel. Men föga anade väl malmbergarna att här kom en livs levande sparbank!
Min faster var en kvinna som jag redan som barn anammade fullt ut. Somt går jag inte närmare in på överhuvudtaget, men jag tror att en och annan kommer att le igenkännande, dvs. de som har gamla runtomkring sig som ägnar sig åt att gömma pengar i färgburkar, instoppade i strumpor etc. Helt enkelt har en säkerhet långt utanför bankens konton. En säkerhet om det skulle skita sig fullständigt. Det är jag helt övertygad om att även en sån som den här 1,3 miljarders förlustsnubben har, fastän han sannolikt inte har samma förvaringssystem som min faster hade!
Sparsam, ekonomisk och flitig det är nog bara förnamnet på min faster. Småpengarna förvarade hon i en börs, som var nedstoppad i handväskan eller rockfickan, där kunde det också förekomma en och annan sedel av lägre valör. Men hennes egna snillrika banksystem gick sannerligen inte av för hackor, eftersom de bestod av den ena städrocken ovanpå den andra och säkerhetsanordningen för att hela förmögenheten inte skulle flyga all världens väg, när hon böjde sig ner, var pengar nedstoppade i kuvert och dubbla rader säkerhetsnålar på vardera fickor!
Hela hon var som en vandrande Franz Jäger (kassaskåp), dock med ett öppnande som inte krävde några nycklar eller koder! Det betyder också att en del människor de fick nog aldrig riktigt klart för sig, att min faster i själva verket var smal som en skrika. Alla uppfattade nog henne som en normaldimensionerad människa. Men så var det alltså inte, det var alla hennes städrockslager som gav den synvillan.
Jag brukade sitta uppflugen på sängkanten och betrakta hela förevisningen av hennes banksystem och hur det hade avancerat bakom min pappas rygg. Han trodde nämligen den stackarn, att han hade järnkoll på hennes ekonomi. Jag knep tyst, därför att mitt barnasinne förstod att "gola" det hade varit att beröva henne både det ena och det andra. Hon brukade nämligen även förklara vad som hänt henne sist vi hade sammanstrålat. Hon saknade förtroende för större delen av mänskligheten, det fanns sannerligen anledning till det. Men hon hade även klurat ut vilka som det gick att lita på. Vilka människor hon var trygg med.
Den som nu tror att det rör sig om några fjuttiga summor som förvarades i hennes lager på lager klädsel, tror fel. Systemet gick ut på att den yttre städrocken där förvarade hon näsduk, kam och ibland en och annan tablettask eller hårspänne. Nästa lager städrock, där förvarades den begynnande uppgraderingen, dvs. 5, 10, 50 och 100 lappar. Men så fort 100 lapparna hade nått kalibern 1 000 kronor växlade hon in dem till en 1 000 kronors sedel.
Sedan kommer vi till den stora rikedomen, det tredje och sista lagret, där förvarades i ena fickan 1 000 sedlar och i andra fickan de uppgraderade 10 000 kronors sedlarna. Vad som hände med hennes städrocksförvaring, när hon blev sjuk och inlagd på sjukhus mellan varven, har jag aldrig slutat att fundera över som vuxen. Sitter det några kufar som hade extra "lättförtjänta extrainkomster" på min fasters olycka?
JA, jag tror faktiskt det! Dylika mindre nogräknade personer finns det dessutom gott om. De här människorna drar sig inte för något, även om det gäller att slå ihjäl någon! Sko sig på eller stjäla ifrån andra är också helt ok, även för de som inte är beredda att döda. Men dragen är desamma, andras liv är liksom inget att reflektera över, huvudsaken att de själva får! Eller deklarerades dessa pengar som min faster burit på sig till min pappa och sattes in på hennes bankkonto? Jag har aldrig hört talas något om det, så jag håller starkt på det första ödet: någon hade extrainkomster när hon blev sjuk.
Om hon inte svettades ihjäl av alla lager städrockar? Knappast hon var mager som en skrika och jobbade för det mesta med att städa/bädda sovvagnar, tåg och andra dragiga ställen, städrockarna var dessutom i tunt bomullstyg. Hon hade hur många arbetsplatser som helst och stundtals samtidigt. Hennes lampas flit var ständigt påslagen. Efter många diskussioner skaffade min pappa henne en liten lägenhet i Hägersten. Men jag kan nog hålla med min faster, vad skulle hon betala pengar för den, hon bodde ju aldrig där, hon kunde lika gärna förvara sina få prylar på annat sätt.
När man lever ett dylikt liv dvs. ständigt på luffen, är det mycket som följer med i dess släptåg. När hon med jämna mellanrum dök upp hos oss innebar det att badrummet var ockuperat i ca fyra timmar! Det var ALLTID de ritualerna, när hon hade trätt innanför ytterdörren. I dylika situationer man är glad över arkitekter, som ritar in en till toalettstol, i annat fall hade nog stora krissituationer hunnit utspela sig genom årens lopp:
- Vad faen gör hon där inne så länge? undrade min pappa, som i de mer uppretade lägena hade många likheter med Basil i Falwtey Towers.
Min mamma hade en helt annan syn på sin mans syster. "Ssscch", hyssade mamma ner honom innan hon fortsatte att förklara för 1000:e gången i ordningen, att hans syster faktiskt bara tvättade sina kläder, sig själv och fick ett välbehövligt avbrott och njöt av tillvaron en stund!
- Jamen vad faen i fyra timmar! försökte han lamt, men hade mamma sagt sitt var det inte längre diskutabelt, eller ens förhandlingsbart.
Det där med badrummet har fastnat i mitt sinne, det blev därför en självklarhet vart en vackert broderad kudde, som hon sytt skulle finnas. Den fungerar som sittkudde på pallen som står framför "toalettbordet" i badrummet. Hon har alltså dröjt sig kvar i det rum hon uppskattade mest i vårt hem/mitt hem, även om hon själv sedan väldigt många år är borta.
Min faster hon fortsatte att komma till mig sedan pappa var borta, jag fick liksom "ärva" henne. Men hon bröt den där trenden med att dyka upp som ett säkert vårtecken, hon kunde dyka upp på de mest oanade tidpunkterna, när hon mådde så bra att hon åter kunde vara ute på resande fot, dvs. även i väldigt hög ålder. Jag förstår att den släkten i mångt och mycket står för epitetet "dårfinkar", men alla dess inslag skulle jag faktiskt aldrig önska byta bort. Jag har som människa lärt mig mycket av det. Lärt mig att livet kan levas på många olika sätt, allt behöver inte vara inrutat och gå efter viss gjuten räls. Det är väl bara de allra värsta ögonblicken, som också följt med som en oönskad bonus, jag skulle ha valt bort att behövt uppleva.
"Sin släkt väljer man inte, den får man", är det en del som säger. Ungefär som om det vore ett nödvändigt ont. Jag hade aldrig gjort ett annat val om jag finge välja om, den som inte förstår att det finns mycket att lära i alla situationer, som kan uppstå, har inte förstått mycket av livet. Man bär ändå alltid ansvar enbart över sina egna handlingar. Jag har aldrig skämts över någon annans handlingar.
Det där andra som också sägs: "att sina vänner däremot väljer man". Det må så vara, därför att ibland har jag stannat upp i livet och gallrat friskt mellan varven! En trist handling i vissa lägen, men lika glädjefyllt blir det efter varje gallring, att konstatera att det finns de som man fortfarande kan känna sig trygg med. Man vet att där hänger inte dolken och dinglar i ryggen, när man vänt den sidan till. Man väger aldrig lätt på vågen, när det gäller skvaller, förtroenden eller diskussioner. Jag kanske låter konstig, men ibland har jag skickat ut blindskott, när jag fått tecken på att detta är ingen riktig vän.
Det har funnits en och annan "intelligent" person, som alltid räknat sig som förmer, som gått på den minan. Det här lärde jag mig av min faster som i mångas ögon inte räknades! Men hon visste mycket om vänskap och förtroenden, visste mycket om livet för att inte tala om snillrikt sparsystem och SÄKRA investeringar.
Om jag har pengar i madrassen, eller i städrockar i lager på lager.
Tja, vad tror du?
Jag satt häromdagen och läste finansnyheterna. På något egendomligt sätt blir det som att läsa historien om Stålmannen eller Fantomen, de klarade sig också ur alla former av knipor.
Tänk den här Ulrika Messings sambo, entreprenören Torsten Jansson, som nu gått och blivit en av börsrasets stora förlorare. Sedan årsskiftet har han tappat 1,3 miljarder kronor på sina innehav i New Wave och RnB. 1,3 miljader tänkte jag medan jag försökte tänka hur många nollor det blir. Jag har liksom inte de referensramarna riktigt klart i huvudet. Men när jag läste vidare i texten såg jag att Torsten Jansson intygade att han "klarar sig" eftersom han är obelånad. Phew! tänkte jag och drog en suck av lättnad, då slapp jag gå och skramla runt i spargrisen och se om jag kunde avvara något. Om jag är snål? Inte det minsta, jag är nog typen som kan ge bort min sista slant om det är någon som behöver den bättre än jag.
Men mina konton innehåller inte ens hans svinn om 1,3 miljarder och sanning att säga vet jag inte varför man överhuvudtaget har så mycket pengar samlade på hög. Man kan liksom inte äta sig mer än mätt osv. det blir liksom något oförskämt, att inte kunna dela med sig, se till att viss del av förmögenheten kunde t.ex. arbeta för mer rättvisa i världen.
Nu menar jag inte skänka till alla dessa stora drakar, som samlar in pengar och där det mesta bara försvinner rakt in i administrationen, utan jag menar helt egna hjälpprojekt. Från en hand till en annan. Hjälp till självhjälp att ordna upp tillvaron.
De här förlusterna fick mig att osökt tänka på min gamla faster och hennes penningförvaring. Hon litade inte på bankerna för ett ögonblick och turerna hemma i vårt kök i Malmberget hann bli många och långa. Det fullkomligt rök ur öronen på min pappa, när han diskuterade med sin syster. Han tyckte att hon var enfalden själv, som inte förstod att banken det är där man förvarar pengar!
Min faster är ett kapitel som jag dragit många lärdomar ur, men som sannerligen skänkt mig bra mycket mer än vad de flesta någonsin skulle kunna förstå. Jag tror med handen på hjärtat, att de flesta bara skakade på huvudet åt hela henne och hennes liv. De får gärna skaka på huvudet, men då är det också lite de förstått.
Min syster som alltid varit munvig, kallade henne för "gumman-tö", ni vet hon från sagobokens värld, av Elsa Beskow. Gumman tö som kom och slaskade bort all snö. Anledningen till det öknamnet berodde på att vår faster alltid brukade dyka upp, som ett brev på posten om våren och likheterna mellan sagobokens gumman tö och vår faster till det yttre var onekligen slående lika, när hon kom traskande längs Barongatan i Malmberget, i sina galoscher och övriga utstyrsel. Men föga anade väl malmbergarna att här kom en livs levande sparbank!
Min faster var en kvinna som jag redan som barn anammade fullt ut. Somt går jag inte närmare in på överhuvudtaget, men jag tror att en och annan kommer att le igenkännande, dvs. de som har gamla runtomkring sig som ägnar sig åt att gömma pengar i färgburkar, instoppade i strumpor etc. Helt enkelt har en säkerhet långt utanför bankens konton. En säkerhet om det skulle skita sig fullständigt. Det är jag helt övertygad om att även en sån som den här 1,3 miljarders förlustsnubben har, fastän han sannolikt inte har samma förvaringssystem som min faster hade!
Sparsam, ekonomisk och flitig det är nog bara förnamnet på min faster. Småpengarna förvarade hon i en börs, som var nedstoppad i handväskan eller rockfickan, där kunde det också förekomma en och annan sedel av lägre valör. Men hennes egna snillrika banksystem gick sannerligen inte av för hackor, eftersom de bestod av den ena städrocken ovanpå den andra och säkerhetsanordningen för att hela förmögenheten inte skulle flyga all världens väg, när hon böjde sig ner, var pengar nedstoppade i kuvert och dubbla rader säkerhetsnålar på vardera fickor!
Hela hon var som en vandrande Franz Jäger (kassaskåp), dock med ett öppnande som inte krävde några nycklar eller koder! Det betyder också att en del människor de fick nog aldrig riktigt klart för sig, att min faster i själva verket var smal som en skrika. Alla uppfattade nog henne som en normaldimensionerad människa. Men så var det alltså inte, det var alla hennes städrockslager som gav den synvillan.
Jag brukade sitta uppflugen på sängkanten och betrakta hela förevisningen av hennes banksystem och hur det hade avancerat bakom min pappas rygg. Han trodde nämligen den stackarn, att han hade järnkoll på hennes ekonomi. Jag knep tyst, därför att mitt barnasinne förstod att "gola" det hade varit att beröva henne både det ena och det andra. Hon brukade nämligen även förklara vad som hänt henne sist vi hade sammanstrålat. Hon saknade förtroende för större delen av mänskligheten, det fanns sannerligen anledning till det. Men hon hade även klurat ut vilka som det gick att lita på. Vilka människor hon var trygg med.
Den som nu tror att det rör sig om några fjuttiga summor som förvarades i hennes lager på lager klädsel, tror fel. Systemet gick ut på att den yttre städrocken där förvarade hon näsduk, kam och ibland en och annan tablettask eller hårspänne. Nästa lager städrock, där förvarades den begynnande uppgraderingen, dvs. 5, 10, 50 och 100 lappar. Men så fort 100 lapparna hade nått kalibern 1 000 kronor växlade hon in dem till en 1 000 kronors sedel.
Sedan kommer vi till den stora rikedomen, det tredje och sista lagret, där förvarades i ena fickan 1 000 sedlar och i andra fickan de uppgraderade 10 000 kronors sedlarna. Vad som hände med hennes städrocksförvaring, när hon blev sjuk och inlagd på sjukhus mellan varven, har jag aldrig slutat att fundera över som vuxen. Sitter det några kufar som hade extra "lättförtjänta extrainkomster" på min fasters olycka?
JA, jag tror faktiskt det! Dylika mindre nogräknade personer finns det dessutom gott om. De här människorna drar sig inte för något, även om det gäller att slå ihjäl någon! Sko sig på eller stjäla ifrån andra är också helt ok, även för de som inte är beredda att döda. Men dragen är desamma, andras liv är liksom inget att reflektera över, huvudsaken att de själva får! Eller deklarerades dessa pengar som min faster burit på sig till min pappa och sattes in på hennes bankkonto? Jag har aldrig hört talas något om det, så jag håller starkt på det första ödet: någon hade extrainkomster när hon blev sjuk.
Om hon inte svettades ihjäl av alla lager städrockar? Knappast hon var mager som en skrika och jobbade för det mesta med att städa/bädda sovvagnar, tåg och andra dragiga ställen, städrockarna var dessutom i tunt bomullstyg. Hon hade hur många arbetsplatser som helst och stundtals samtidigt. Hennes lampas flit var ständigt påslagen. Efter många diskussioner skaffade min pappa henne en liten lägenhet i Hägersten. Men jag kan nog hålla med min faster, vad skulle hon betala pengar för den, hon bodde ju aldrig där, hon kunde lika gärna förvara sina få prylar på annat sätt.
När man lever ett dylikt liv dvs. ständigt på luffen, är det mycket som följer med i dess släptåg. När hon med jämna mellanrum dök upp hos oss innebar det att badrummet var ockuperat i ca fyra timmar! Det var ALLTID de ritualerna, när hon hade trätt innanför ytterdörren. I dylika situationer man är glad över arkitekter, som ritar in en till toalettstol, i annat fall hade nog stora krissituationer hunnit utspela sig genom årens lopp:
- Vad faen gör hon där inne så länge? undrade min pappa, som i de mer uppretade lägena hade många likheter med Basil i Falwtey Towers.
Min mamma hade en helt annan syn på sin mans syster. "Ssscch", hyssade mamma ner honom innan hon fortsatte att förklara för 1000:e gången i ordningen, att hans syster faktiskt bara tvättade sina kläder, sig själv och fick ett välbehövligt avbrott och njöt av tillvaron en stund!
- Jamen vad faen i fyra timmar! försökte han lamt, men hade mamma sagt sitt var det inte längre diskutabelt, eller ens förhandlingsbart.
Det där med badrummet har fastnat i mitt sinne, det blev därför en självklarhet vart en vackert broderad kudde, som hon sytt skulle finnas. Den fungerar som sittkudde på pallen som står framför "toalettbordet" i badrummet. Hon har alltså dröjt sig kvar i det rum hon uppskattade mest i vårt hem/mitt hem, även om hon själv sedan väldigt många år är borta.
Min faster hon fortsatte att komma till mig sedan pappa var borta, jag fick liksom "ärva" henne. Men hon bröt den där trenden med att dyka upp som ett säkert vårtecken, hon kunde dyka upp på de mest oanade tidpunkterna, när hon mådde så bra att hon åter kunde vara ute på resande fot, dvs. även i väldigt hög ålder. Jag förstår att den släkten i mångt och mycket står för epitetet "dårfinkar", men alla dess inslag skulle jag faktiskt aldrig önska byta bort. Jag har som människa lärt mig mycket av det. Lärt mig att livet kan levas på många olika sätt, allt behöver inte vara inrutat och gå efter viss gjuten räls. Det är väl bara de allra värsta ögonblicken, som också följt med som en oönskad bonus, jag skulle ha valt bort att behövt uppleva.
"Sin släkt väljer man inte, den får man", är det en del som säger. Ungefär som om det vore ett nödvändigt ont. Jag hade aldrig gjort ett annat val om jag finge välja om, den som inte förstår att det finns mycket att lära i alla situationer, som kan uppstå, har inte förstått mycket av livet. Man bär ändå alltid ansvar enbart över sina egna handlingar. Jag har aldrig skämts över någon annans handlingar.
Det där andra som också sägs: "att sina vänner däremot väljer man". Det må så vara, därför att ibland har jag stannat upp i livet och gallrat friskt mellan varven! En trist handling i vissa lägen, men lika glädjefyllt blir det efter varje gallring, att konstatera att det finns de som man fortfarande kan känna sig trygg med. Man vet att där hänger inte dolken och dinglar i ryggen, när man vänt den sidan till. Man väger aldrig lätt på vågen, när det gäller skvaller, förtroenden eller diskussioner. Jag kanske låter konstig, men ibland har jag skickat ut blindskott, när jag fått tecken på att detta är ingen riktig vän.
Det har funnits en och annan "intelligent" person, som alltid räknat sig som förmer, som gått på den minan. Det här lärde jag mig av min faster som i mångas ögon inte räknades! Men hon visste mycket om vänskap och förtroenden, visste mycket om livet för att inte tala om snillrikt sparsystem och SÄKRA investeringar.
Om jag har pengar i madrassen, eller i städrockar i lager på lager.
Tja, vad tror du?
Debatten startad av Grammatica
SvaraRaderaStartad: 2008-12-03 10:03:46
Det finns 3 kommentarer.
Grammatica och Freja, ja, det finns ett och annat att lära från det håll, man minst kan ana sig till vid första anblicken. Min faster kommer att återkomma i ett annat blogginlägg vid tillfälle.
Anmäl >Gun (2008-12-10 10:34:09)
Det var en fin berättelse och till berättelsen växte många minnen till liv. Sakligen till många människor jag träffat och det vill säga; att jag aldrig upphör att förvånas till dessa kufar som man springer på ibland. I samhället och till deras överlevnads strategier: - för som sagt man lär sig mycket av dessa kufar. I intressanta livsöden för de har hittat maskorna på något vis; som jag ser det. Eftersom det går matematiskt att räkna både bak och fram för en fåfald eller i mångfald för sina egna samhällsintressen. Det hade det varit intressant att få lära känna din faster m a o -
Anmäl >Freja (2008-12-05 14:51:49)
Vad underbart!
Jag har skrattat gott. Tråkigt nog var/är alla så "rediga" i min släkt. Inga dårfinkar. Men det fanns en släkt till i närheten men de som inte var kloka där var kvinnomisshandlare, suputar och hembrännare.
Någon sådan fantastisk person som din faster har jag inte haft lyckan att ha i släkten. Jag förstår att det är en rikedom att ha det.
Anmäl >Grammatica (2008-12-03 10:03:46)