- den 14 december 2008, kl 10:48
Det är min erfarenhet. Jag har några egna exemplar att botanisera runt bland. Men sanning att säga har jag börjat greppa mekanismen varför de gör det. De är som småbarn, som när de slappnar av också bara tvärsomnar. På något sätt har män barnasinnet kvar i högre grad än kvinnor.
Sedan är det, det där andra märkliga fenomenet. Den där eviga kampen om att ha tillförskansat sig "makten" som de krampaktigt håller i handen och flippar runt bland TV programmen med. Möjligen tappar de greppet så småningom när de somnat och man kan höra när fjärrkontrollen dunkar i golvet. I värsta fall hör man även hur batterierna rullar runt på vardagsrumsgolvet och ibland även braket, som talar om att det också ligger plastdelar på golvet. I bästa fall går det att pussla ihop fjärrkontrollen igen.
Allt det där brukar normalt följas av att jag hör stånket, när det hängs över soffkanten och förnekas, att det välbekanta ljudet var fjärrkontrollen som kraschlandade. Sovs det bara vidare dvs. om stånket och stönandet i upp och nerläget uteblir. Det är då jag uppbådar min ljuva stämma:
- Har du somnat framför TV: n igen! Gå och lägg dig i sängen! Är du Kalle 5 år kanske, som tror att det är farligt att sova i sängen? Monster under sängen kanske"?
De två sista månaderna har jag varit fullständigt körd i botten. Jag vet inte varför. Men det är som om mörkret sugit musten ur mig fullständigt. Ögonen har hängt likt sladdlampor längst ner i byxfickorna, praktiskt taget dygnet runt. Allt har dragit sig runt som en seg smet. Någon form av märkligt zombitillstånd har livet förflutit i.
Det har fått till följd att jag titt och tätt har somnat framför TV: n. Dvs. så fort jag har lagt mig ner i soffhörnan för att koppla av en stund, innan jag varit på väg in i sovrummet via badrummet. Somna framför TV: n har gått på två röda. Det har bara hänt utan att jag ens hunnit begripa hur det egentligen gått till. Kraftigt filmavbrott helt enkelt.
Sedan har jag vaknat till ett helt annat program på TV: n och funderat på om Lindéns kranar inte kan köra med nattservice, ifrån soffhörn in till sovrum. Det har helt enkelt känts som en total omöjlighet, att för egen maskin göra den lilla förflyttningen. Lika illa har det varit om morgonen, då det känts som om jag varit hellimmad fast i sängbotten och kroppen vägt åtminstone 5 ton!
Dvs. det har känts som om det varit stört omöjlig att rubba mig ur sängen. Det är inte utan att jag funderat på om man trots allt inte kan göra som björnen, gå i idé. Känns som en bra idé faktiskt.
Sedan är det, det där andra märkliga fenomenet. Den där eviga kampen om att ha tillförskansat sig "makten" som de krampaktigt håller i handen och flippar runt bland TV programmen med. Möjligen tappar de greppet så småningom när de somnat och man kan höra när fjärrkontrollen dunkar i golvet. I värsta fall hör man även hur batterierna rullar runt på vardagsrumsgolvet och ibland även braket, som talar om att det också ligger plastdelar på golvet. I bästa fall går det att pussla ihop fjärrkontrollen igen.
Allt det där brukar normalt följas av att jag hör stånket, när det hängs över soffkanten och förnekas, att det välbekanta ljudet var fjärrkontrollen som kraschlandade. Sovs det bara vidare dvs. om stånket och stönandet i upp och nerläget uteblir. Det är då jag uppbådar min ljuva stämma:
- Har du somnat framför TV: n igen! Gå och lägg dig i sängen! Är du Kalle 5 år kanske, som tror att det är farligt att sova i sängen? Monster under sängen kanske"?
De två sista månaderna har jag varit fullständigt körd i botten. Jag vet inte varför. Men det är som om mörkret sugit musten ur mig fullständigt. Ögonen har hängt likt sladdlampor längst ner i byxfickorna, praktiskt taget dygnet runt. Allt har dragit sig runt som en seg smet. Någon form av märkligt zombitillstånd har livet förflutit i.
Det har fått till följd att jag titt och tätt har somnat framför TV: n. Dvs. så fort jag har lagt mig ner i soffhörnan för att koppla av en stund, innan jag varit på väg in i sovrummet via badrummet. Somna framför TV: n har gått på två röda. Det har bara hänt utan att jag ens hunnit begripa hur det egentligen gått till. Kraftigt filmavbrott helt enkelt.
Sedan har jag vaknat till ett helt annat program på TV: n och funderat på om Lindéns kranar inte kan köra med nattservice, ifrån soffhörn in till sovrum. Det har helt enkelt känts som en total omöjlighet, att för egen maskin göra den lilla förflyttningen. Lika illa har det varit om morgonen, då det känts som om jag varit hellimmad fast i sängbotten och kroppen vägt åtminstone 5 ton!
Dvs. det har känts som om det varit stört omöjlig att rubba mig ur sängen. Det är inte utan att jag funderat på om man trots allt inte kan göra som björnen, gå i idé. Känns som en bra idé faktiskt.
Debatten startad av Roger
SvaraRaderaStartad: 2008-12-14 13:17:34
Det finns 5 kommentarer.
OK, försöker en gång till att få in kommentaren till signaturen funderingar... JAG grunnar fortfarande på det där du skrev om spöket UNDER sängen...
JAG ligger INTE i sovrummet, när jag ropar det där till honom...
Anmäl >Gun (2008-12-18 09:05:28)
funderingar... haha...du verkar vara av manligt kön. Nej, det är inte farligt att sova i soffan, men "man sover mycket bättre i sin egen säng", det blir lite annan kvalité på sömnen och det är väl där, hela min ramsa hör hemma. Stor skillnad mellan ett svalt, mörkt sovrum med bra sovförhållanden, än en soffa och en TV som snurrar och flimrar på! Flimret når dessutom din hjärna och kvalitén blir inte bra, helt enkelt. Men suss gott! Jag har nu förstått vitsen med att få hela hjärna "hastigt urkopplad" framför TV:n dock ej till Bolibompa, det var länge sedan dylika program gick på vår TV.
Anmäl >Gun (2008-12-16 09:31:39)
"Har du somnat framför TV: n igen! Gå och lägg dig i sängen! Är du Kalle 5 år kanske, som tror att det är farligt att sova i sängen? Monster under sängen kanske?"
Kanske det är sant att män somnar framför tv:n oftare, men det är väl inte farligt att sova i soffan heller. det kanske inte är monstren UNDER sängen man är rädd för ;0)
Nä färdigskrivet nu ska jag gå och slumra framför bolibompa tillsammans med barnen, för att jag kan!
Anmäl >funderingar... (2008-12-15 18:10:42)
Roger, nej faktiskt inte. Julen är en tämligen "moderat" historia i tillvaron, det är samvaron och lugnt och skönt, som är vårt sikte och lagom med julklappar, i princip det som ändå stod på listan. Låter inte kul med vinter & vårdepression. Själv vet jag inte om det är åldern, eller alla inre blödningar och näringsbristen, som sugit musten ur mig så fulltständigt i år. Vårtrött har jag alltid varit konstigt nog, men jag tar det som att det hänger ihop med en lång mörk vinter. Ha´själv en jätteskön jul och nyårshelg och passa på att "klappa om dig själv" på ett bra sätt, dvs. var snäll emot dig! Jag tror att det är viktigt att vi bejakar oss själva också mellan varven, inte bara alla andra.
Anmäl >Gun (2008-12-14 22:48:07)
Gun!. det är nog den stundande julen som gör dig trött o sliten, eller?. För min egen del är det så iaf. Julen är inte lattjo. Jo för barnen kanske. Har inga egna(vad jag vet) =). Vinter o vår är depressionens tid för mig. Vaknar till liv på sommaren och hösten är kanon. Hoppas bara nu att den förbaskade julen och nyåret går fort. Pest o pina!!...Ha en annars förhoppningsbra jul o nyår Gun. Köp nu inte för mycket "klappar" =). Om inte annat så till dig själv.
Anmäl >Roger (2008-12-14 13:17:34)