tisdag 17 februari 2009

Man skall aldrig säga aldrig.

- den 17 februari 2009, kl 13:58


Det är att ha förklarat krig mot ALDRIG-GUDEN, som sitter där och är lierad med själve hin håle och tänker:

"Jaså, det säger hon? Det skall vi nog genast ändra på!"

Efter att jag blivit handikappad på min arbetsplats och mött alla förstå-sig-påare inom sjukvården, som påstod att "DET DÄR kommer du ALDRIG mer att kunna göra", tror jag att mitt liv och jag själv började gå i fel riktning. Jag blev helt plötsligt fel person, att säga ALDRIG till. På mig fick det där ordet "aldrig" en motsatt verkan. Det var därför farligt att använda det ordet i mitt sällskap.

Fråga t.ex. han som "aldrig" i hela sitt liv skulle stoppa in surströmming i sin mun.

- Varför inte då, undrade jag, du kan väl smaka en pyttebit, eftersom du nu gillar ansjovis, som smakar ungefär likadant.

- NIX inte en mikroskopisk bit ens!

Naturligtvis kom hans "aldriglöfte" på skam. Han trodde att han skulle få strömmingslåda till middag och att jag hade ätit surströmming till lunch med mina norrlandspolare och att det av den anledningen inte luktade gott i huset.

- Fy, fasen så taskig får man bara inte vara, att man lurar i någon surströmming, som tror att han skall äta den strömmingslåda han önskat sig länge", sa yngste sonen, som hade ramlat in en stund innan "offret".

Det uppstod ett rätt roligt dividerande mellan mig och sonen, som slutade i att han sa att han "aldrig" ens skulle kunna tänka sig att närvara, eller att inget säga till "offret" om denna "helt avskyvärda handling".

- Du säger inte ett knyst, sa jag.

Han kontrade med, att han skulle minsann lämna middagsbordet och inte åse eländet!

Likafullt satt han där, tyst som en mus och med högst granskande ögon över händelseförloppet. Ett händelseförlopp, som framstår som ett välskrivet och dråpligt inslag inom humorvärlden och helt värdig "dolda kameran". Jag kan väl ärligt säga, att det var nog en av de vidrigare saker jag har provsmakat. Dock inte lika vidrig som den isländska motsvarigheten, dvs. specialiteten surhaj, men ändå.

Men så kom jag på mig helt nyligen, när vi var i Paris och jag hade råkat ut för så många "aldrigpåståenden", som jag hade uttalat:

jag skulle ALDRIG köra bil i Paris, ALDRIG skulle jag sänka mig till samma låga nivå etc.....

Det fick mig att inse, att rent teoretiskt finns ALLTID en risk, att just det där ALDRIG kan omvandlas fortare än man kan ana sig till.

Men VAD var de som hade fått mig att bli den där "vice ALDRIG-tjänstgörande-Guden"?

Följaktligen stod jag där vid Napoleons kolossala sarkofag och filosoferade över detta. Jag rannsakade mig själv och insåg, att bara under de här sista åren, hade jag faktiskt sett nödvändighet av att göra sånt som jag sagt mig om att jag ALDRIG skulle göra. Nu var det inte så att det luktade surströmming från sarkofagen där nere i kryptan, som fick mig att tänka på det, eller inse det hela. Utan jag såg parallellerna i Napoleons personliga liv och hur det hela hade slutat i, att han tillslut blivit förgiftad och det i sin tur ledde mina tankar vidare till mitt manus, som gått i stå just pga. denna "ta död på någon-problematik".

Ta död på någon i en roman är inte gjort i brådrasket om man nu privat ALDRIG sysslat med egna mord. Det spelar liksom ingen roll, att man läst om så många mord och pratat med folk som begått mord, att själv skriva om ett mord är faktiskt inte så himla enkelt, som man kan inledas att tro.

Men innan jag ens hann få ordning på tankarna, blev jag förpassad av ALDRIG-GUDEN till Paris största "konservfabrik", dvs. militärmuseet, som hänger ihop med Invaliddomen. Det har å andra sidan fått mig att tänka tankar, jag nog dessförinnan aldrig tänkt mig att tänka, dvs. att

"jag skall passa mig noga för att tänka, eller ens uttala det där A-ordet någon fler gång i mitt liv?"

Det kommer ändå bara att fullständigt skita sig.

Någon som ALDRIG tänkt den tanken om "konservfabriken" däremot, var nog dottern som tog ca 400 foton och såg ut som om stora julafton infallit den 29 januari.

Men sanning att säga tror jag nog, att jag ALDRIG heller tänkt tanken ut, att befinnas sittandes, halvsovandes på den ena pallen efter den andra i ett museum. Jag trodde inte ens att det var möjligt att bli så komplett uttråkad!

Jag satt där i avvaktan på att hon skulle ha fått tillfredsställa sitt lystmäte bland all "plåt och beväring". Det finns nog inte en enda plåtutrusning, svärd, bössa, dolk, hästutrustning, klädesdräkt etc. som undgick hennes kamera, eller hennes ingående, granskande blick.

Hade det nu inte varit så att hon samtidigt är begåvad med ett tämligen teflonartat minne och glömt att ta med sig fler minnen till digitalkameran, hade jag nog fortfarande suttit kvar på någon av de där pallarna, känns det som.

När jag ställde den enda intelligenta fråga jag tycktes kunna komma på dvs.

- Hur katten bar de sig åt när de blev pinknödiga? Tänk om de hade glömt konservöppnaren hemma?


svarade hon bara med ett överseende leende på sina läppar:

- Jadu, det var en bra fråga mamma lilla.

Visserligen torde hon vara mer än dryga decimetern längre än jag, men nog kändes det allt som om hon klappade mig på huvudet ifrån betydligt högre höjd än så!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar