Kyrkogården i Malmberget vad händer med den?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 november 2008, kl 10:28

För några år sedan satte jag morgonkaffet i vrångstrupen, när jag läste att LKAB stod i begrepp att nu även lägga rabarber på kyrkogården i Malmberget och så fanns någon från kyrkorådet, vill jag minnas att det var, som också hade uttalat sig om en flyttning.

"NÄÄ... tänkte jag, där går fan i mig min gräns över jubelidioternas julafton! Det räcker och blir över att hela min referensram dvs. huset där jag är född i är utplånat pga. gropens utbredning, huset där jag under större delen av min barn & ungdom växte upp i, kommer med gruvans framfart bli totalt utarmat och kanske rent av försvinna innan jag "lämnar in". Men ALLA mina referensramar där jag bär på minnen, det är redan bortsopat, utplånat pga. gruvan. Nu kan det räcka. NU är måttet rågat! INTE kyrkogården också! Jag tänker inte frivilligt se på hur LKAB skändar mina döda också pga. planerings- och kommunikationsbrist, där vill jag säga mitt innan man ens närmar sig kyrkogården." 

Ja, upprörd är nog bara förnamnet på hur jag kände mig denna morgon. Jag som i vanliga fall har så lågt blodtryck, att jag är svimfärdig varje morgon när jag stiger upp och behöver lång färdsträcka innan min kropp är riktigt vaken, hade nog personbästa i rusande puls denna morgon.

Men vad har hänt från LKAB:s sida? Sedan dess har det varit lugna gatan, inte ETT ENDA LJUD har läckt ut till oss BERÖRDA efter det. Är inte det horribelt så säg?! 

Det är precis som allt annat som handlar om Malmberget, en vacker dag står man bara där inför fullbordat faktum! Det lär inte bli på annat sätt när det gäller Malmbergets kyrkogård heller. En vacker dag berättar väl marionetterna på LKAB, dvs. staten:

"Men OJDÅ, hela kyrkogården råkade visst åka ner i ett nytt hål som uppenbarade sig. Det var ju ingen som kom till skada. Hålet VAR förväntat. VI har FULLSTÄNDIG kontroll, så det är luuuugnt".

De här tidningsartiklarna om kyrkogården fick i alla fall mig att vakna till liv, jag kastade mig på telefonluren och ringde pastorsexpeditionen i Malmberget. Det hann bli många turer.

Jag blev insatt i hela gravrättsvärldens dittills fördolda och förborgade värld. Jag trodde t.ex. att de närmast anhöriga efter våra föräldrar var jag och min syster osv. men si de visade sig vara helt fel. Känslan att någon annan ägde gravrätten till min mammas grav fick mig, att irra omkring sömnlös med ett magont inte av denna värld, ända tills saken var utredd och ordnad. Farfars och faster Enids grav hade en död kusin gravrätten till, eftersom hans mamma, ytterligare en faster till mig, hade blivit gravsatt i samma grav. Alltså var det nu en död person som ägde gravrätten! Jag som hade trott att det var pappa som innehaft den gravrätten och att den med automatik gick över på hans barn. Men så var det alltså inte.

Inte hade jag heller haft en susning om reglerna för gravrättsinnehavet, på vilken tid den löpte och måste förnyas innan tiden gick ut osv. Det betydde att det inte var som jag i min vilda fantasi gått omkring och trott, att den gravplatsen var det ingen som kunde komma åt så länge gravstenen stod upprätt.

Jag undrar, är jag den enda som varit så naiv, eller sitter det nu ännu fler där uppe i krokarna och får morgonkaffet i vrångstrupen över mina rader?

Kyrkogården i Malmberget är för mig något som man skall vårda ömt. Ja, jag kan höra en del lustigkurrar nu:

"på kyrkogården är det fasen i mig bara dött, är man död så är man".

Till det yttre är det helt sant, men det vet alla att det är en stor lögn. Jag kan inte se det så, därför att den är en del av mitt eget liv. Därför att de var alla som nu vilar där också en del av det liv där jag också är en liten del i, alltså även en del av mina barns liv. Det gäller hela kyrkogården inte bara där jag själv har en släkthistoria i.

Varje vår, sedan backen blivit bar, gick jag med gammelfarmor, inte min egen gammelfarmor utan mina söners gammelfarmor, en många timmar lång regelrätt "vårpromenad genom hela kyrkogården i Malmberget". Vi inväntade vackert promenadväder och så gick denna tur av stapeln, hon med ett stadigt grepp om min arm. Ibland lossade greppet och hon stod där och strök sig ibland för pannan, rättade till hatten, medan hon berättade.

Jag kan ännu i mitt inre både höra henne och se henne framför mig där på kyrkogården. Nu är även hon sedan länge tillbaka en del av den historian. Märklig sysselsättning kanske du tycker. Det tyckte min sambo också, ända tills han fick en närmare förklaring till vad som skedde under de här turerna. Därför att med jämna mellanrum stannade gammelfarmor till och så berättade hon varje familjs historia som hon kände till, vilket visade sig att det var i stort sett vid var och varannan grav, eller vad det var för händelse som legat bakom dödsfallet.

Eftersom de här "vårpromenaderna genom hela kyrkogården i Malmberget" hann pågå varje år under 15 års tid, var det mycket som kom till mig genom gammelfarmors berättelser. Men jag hann också få del av mina egna pojkars historia. Jag fick av gammelfarmor veta mycket om deras farfars far, den legendariske F O W Pettersson. (Nu blev det säkert tvärnit i någons huvud, det finns nya efternamn att köpa på patent- och registreringsverket). Det var inte bara så att mina pojkars farfar och morfar suttit och käbblat på varsin politisk sida i kommunalhuset, historien var betydligt bredare än så på båda håll. Jag fick veta mina pojkars historia på fädernesidan och därigenom fick jag också veta att våra släkters historia hade en gemensam länk, långt bakåt i historien.

Malmbergets kyrkogårds "innevånare" känner jag mig högst sammanlänkad med, vi delar samma historia. Men genom mitt arbete på tingsrätten har jag haft ännu vidare del av min hembygds historia, såväl den våldsamma delen, som den andra delen genom bouppteckningar och lagfarter och då i ett ännu vidare begrepp, eftersom tingsrättens upptagningsområdet även omfattar Kiruna och Karesuando.

Man kan läsa sig till många öden bara i en bouppteckning eller i en lagfart. De är levande historia, ibland fyllda med så myckna livsöden, att man bitvis storknade. Jag har själv kunnat lägga till mina egna pusselbitar över händelser i min egen hembygd. Det är också därför det vänder sig i magen när jag mötts av dylika ord i detta forum, av kalibern "men bry dig inte, du bor ju inte kvar", eller det där som "gökmentaliteten" tar sig uttryck i. Det är att direkt uppmana mig att jag skall förneka min hela bakgrund, eller inte känna att det är viktigt att delta i förändringarna i min egen hembygd, eller att någon ny översittare försöker att ta rätten över mitt eget liv. Det är min egen historia, min egen hembygd som någon försöker beröva mig!

Jag kan tycka att det sannerligen kan räcka med att andra berövat mig rätten, att utforma mitt eget liv på sådant sätt som jag själv hade önskat. Jag själv har hela tiden fått anpassa mig vartefter andra tagit sig rätten i mångt och mycket. Men till slut kommer man till en gräns där man känner:

NEJ nu har jag anpassat mig färdigt inför fullbordade faktum, nu vill jag bli behandlad och betraktad som den människa jag är. - En dyster betraktelse kan tyckas.

Vi människor är anpassningsbara, bara man blir behandlad med respekt. Man KAN alltså tuta INNAN man kör över någon! De är ett lägre gränsvärde i mänsklig samvaro. Livet självt har gjort mig till en strateg, där det hela tiden går ut på att se möjligheterna istället för att ägna så mycket energi på sånt jag ändå inte kommer att kunna påverka. Dumhet är ett svårbemästrat kapitel. Maktmissbruk i alla dess skepnader är ett annat, men det sistnämnde där kommer jag nog att sätta ner klackarna så länge jag lever och andas.