Knäskador det kan man fixa själv!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 18 november 2008, kl 12:45

Eller kan man inte det?

Jag är en enveten åsna enligt min sambo. Varför han tycker det? Det har att göra med att jag håller mig upprätt tills jag fullkomligt stupar, vägrar vara ett kolli och inte har någon övertro på sjukvården. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att det verkligen blir till det bättre! Visst de är bra på mycket, men lååångt ifrån allt. Ibland är kroppen betydligt bättre på att fixa till det själv, det är tiden som är parametern.

Jag gick och gnölade på in i det längsta, efter en trafikolycka i Barcelona och sökte läkare först efter nästan tre veckor och hemkomsten till Sverige. Fastän polisen ville att jag skulle åka till sjukhuset, direkt de kommit på plats och plockat reda på mig. De kanske hade rätt, de kanske hade fel. Det lär vi aldrig få veta.

Men ett vet jag däremot. När de sa att jag måste åka till sjukhus direkt och jag själv tänkte: "Sjukhus i Spanien? ALDRIG i livet" var det rätt korkat tänkt! Förutfattade meningar är nog en underdrift! Med tanke på att det skulle visa sig att de är ledande i just Barcelona på just de skador jag fått.

KANSKE, men jag säger bara "kanske", kunde de ha gjort det bättre än det nu blev. Jag hade fått en präktig axelfraktur där även bitar hade gått loss ur själva leden, toppad av en knäskada som skulle visa sig att mer än halva minisken filades bort och lårbenet måste perforeras. När jag hade väntat 1 år och 4 månader på en operationstid för detta, kan jag väl villigt erkänna, att det inte hade förvandlat mig till jordens tålmodigaste patient. Det fick till resultat att jag lyfte på telefonluren när jag fått nog och sökte mig till privat vårdföretag i stan, som kunde fixa saken på stört om jag nu kunde tänka mig en operation i julveckan. Visst, bara jag fick saken ur världen.

Anledningen till att mitt tålamod började tryta var att jag insåg att nu började mina egna planer vad jag ville göra framåt början av maj, dvs. maj -08, hänga i farozonen. Jag hade verkligen inte tänkt hänga tandkött ensam hela dagarna, eftersom inspelning/uppspelningarna av sista manus var till ända. Mina planer hade varit att dra iväg tills resten av familjen hade semester.

Men jag vet sanning att säga inte vad jag skall säga om operationsresultatet, det blir på något sätt ett val mellan pest eller kolera. Våldsamma smärtor och ständigt svullet knä, eller fullständigt utflippat knä/ben med ingen kraft alls. dvs. vindfölje med smärtor. Det hela är åt skogen, trots att jag legat i som en "liten röd" med träningen, som jag vet pga. mitt handikapp är A och O i allt.

Sedan de dömde ut hela benet i maj, låg jag i stort sett under täcket under ett par dagar och ville inte komma fram. Jag låg där och vältrade mig runt i självömkan: "Ett nytt stort handikapp. Nej, fy, vad orättvist!"

Men VEM orkar ligga under täcket och tycka synd om sig själv?

Ja, jag menar det blir inte så himla konstruktivt av det hela, vid närmare eftertanke. För att inte tala om hur himla långtråkigt det är och förödande för kroppen. Egentligen behövs det inte ens en närmare eftertanke. Någonstans är det bara ett val att helt lägga av eller fortsätta. Vad fanns egentligen att klaga över? Jag hade ju inte precis dött där på vägen i Barcelona! Ryck upp dig, ligg inte här och tyck synd om dig!

Ge sig själv lite kredit, måste man i vissa fall ta på allvar: Jag hade själv MED enbart träning åtgärdat axelfrakturen, visserligen med blod svett och tårar, men ändå. Men när det gäller knäet känner jag mig lurad, inte bara därför att jag missade min maj-plan!  

NEJ, jag vet man skall inte klaga! Det finns alltid de som faktiskt har det mycket värre! Jag själv skulle få det värre t.ex. I juni nådde jag nog topnotering vad gäller självömkan! Då var vi på konstmuseet och när jag skulle gå nerför marmortrapporna, vek sig det dj-la opererade benet och jag dunsade rakt ner och landade på det kvarvarande friska knäet. Två trappors luftfärd och rakt ner på det oskade knäet. Blodvite, blåmärke av dignitet, blodutgjutning och ny telegrafstolpeläge. Uppsöka läkare? "ALDRIG i livet om jag så dör. Jag gör det bara inte! Inte en sväng till på sjukan och den evighetslånga vårdkön, där man skickas hit och dit och skall sitta med den framsträckta handen och visa vacker tass timma ut och timma in i ett ökenväntrum" 

- Skit i det då din envetna åsna, blev min sambos kommentar. Han vet hur slipstenen funkar.

Sagt och gjort, hela sommaren på "härligheten", hösten reste jag omkring med detta sprängvärkande och svullna knä i Italien och det skrangliga opererade knäet/benet, plus mina övriga tillkortakommanden som är av kalibern "dignitet".

Men jag gick längs Cinque Terre och även längs världens längsta arkad i Bologna, ända upp till toppen! Det tog visserligen sin lilla tid, det gör det i snigelfart och med otroligt många stopp och jag tänkte många gånger:

"Detta blir min död! Jag ORKAR bara inte! Inte ett enda steg till orkar jag! NU trillar jag bara ihop och är stendöd!"

Visserligen låg jag halvdöd efteråt med gråten hängande på insidan och tog mig med ett nödrop på toaletten, ÄNDOCK hade jag klarat av det!

- Inser du nu då att det inte går, du kan inte misshandla din kropp hur mycket som helst", sa min sambo.

- Inse vadå? Skall jag lägga mig ner och dö kanske? "Åsna"! -"TACK"....

Men nu efter ett fruktansvärt traskande om nätterna pga. smärtan i knäet och det övriga vanliga förstås, började jag bli benägen att ge upp och i alla fall låta undersöka knäet och se vad de kom fram till. Dvs. tänkte att det kunde "kanske" i alla fall vara bra att VETA vad som hänt i knäet och utifrån det bedöma vad jag skulle göra och inte göra. Ja, jag menar skall jag verkligen släppa loss dem en gång till, OM det nu skulle visa sig vara något nytt elände?

Kan jag klara mig med två kraftlösa och vingliga ben? Nej, jag tror inte det, inte med det andra som också finns där i kroppen. Tvivlet började gnaga sig allt djupare och så tänkte jag "Vaffö är det så"?

Då hade jag ett intressant samtal med min vän Bi. Han sa:

- Jag kan tänka mig att du t.o.m. misstror din tandläkare. Vissa experter är man ju bara TVUNGEN att anlita, eftersom man inte kan göra jobbet själv. Bara DET kan vara nedslående för en person med lågt PDI. "Nu måste jag ta kontakt den där jäkla klanten igen!" Ta nu steget och tänk: "vad har jag att förlora?? Men hellre: "Vad kan jag vinna?" I "Vaffö är det så", ligger också rädslan för att man INTE kommer att vinna något, att det inte kommer att BLI till någon nytta. Alltså, osäkerheten igen - bristen på full kontroll. Om man låter bli att prova så finns ju alltid möjligheten kvar, som en "kanskeresurs". "Kanskeresursen" är du troligen rädd att mista för vad har du då att ta till om det skulle behövas? Inte full kontroll = velighet. "Jag tippar bara om jag är säker på att vinna!? (alltså tippar jag aldrig).)

Jag måste erkänna att mina och Bi: s diskussioner de är fortfarande uppfriskande som ett varmt sommarregn!

JA, hans beskrivning känns onekligen igen, så resonerade jag faktiskt, när jag med tungt sinne lyfte på telefonluren för att slänga in det andra knäet också, i vårdkarusellen:

"Få se vad de klantaschlena tänker ta sig till nu då, i nästa väntrumsevighetsväntan med bortslarvade journaler och gudarna vet allt vad de nu skyllt på, där bara egen död inte funnits som ursäkt" genomfors mitt huvud av!

Men detta först sedan jag SJÄLV uttömt och även övervägt om jag kunde finna ut någon väg att själv fixa till det hela. Men vid blotta tanken på vad verktygslådan och kökslådorna innehöll, blev tanken helt plötsligt inte ens genomförbar: att just fixa det själv!

Mindre durkslag och lindad ståltråd blir fasen i mig inget bra knäsubstitut sas!