- den 22 augusti 2009, kl 11:52
tog upp det komplexa med och kring Olof Palme.
Fram till den 15 september kan man lyssna på programmet via datorn. Jag gjorde det igårkväll medan sporten på TV från Berlin pågick och där man bitvis kan få för sig, att en del av deltagarna trots allt måste vara väldigt tröga i magen av ljuden att döma, som de ger ifrån sig. Inte bara det. De behöver tydligen uppmuntran vid potträningen, eftersom de själva klappar i händerna för att få publikens ovationer.
Missade ni "Sommar" i P 1 med Jan Guillou, lyssna gärna. Hans sommarprat är verkligen intressant samtidshistoria, som varje högskolelärare borde ta upp till debatt bland sina elever. En samhällsanalys inte bara av Olof Palme, utan på ett vidare plan. Något som vi alla borde sätta oss ner och fundera över mellan varven. http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1901839&BroadcastDate=&IsBlock
Början av sommarpratet, inledde Jan Guillou på Jan Guillous vis, men sedan blev det verkligen högintressant resten av programmet.
Stor del av sommarprogrammet lägger Jan Guillou på Olof Palme och det gör han alldeles rätt i, för vem kan väl beskriva Olof Palme bättre än just Jan Guillou.
Olof Palme är den person som verkligen fått min panna att lägga sig i många veck. Palme själv visste att han hade dragit på sig mer än han faktiskt skulle klara av, han hade genat alltför mycket. Han visste själv att han var förföljd. Det talar för att han måste ha varit otroligt naiv, som trodde att han kunde undgå en regelrätt avrättning, med tanke på vad som hände andra personer. Jag tror att det var under Palmes era vårt elände i Sverige började. Under den här tiden satte man den ribba, som i mångt och mycket råder idag.
Det får mig att tänka på Lenny Bruce, som ansågs vara den sjuka humorns främste representant. Han brukade säga: "Jag är inte sjuk. Jag är inte någon komiker. Världen är sjuk, och det är jag som är doktorn." Lenny Bruce var i ropet på förra stenåldern, dvs. under den tidsera då man krävde mer av en stå-upp-komiker än att bara kunna stå upp.
Själv minns jag tiden kring mordet på Olof Palme, som ovanligt "hög frekvent" av "självmord" och "olyckshändelser", som gick in i varandra och hade samma beröringspunkter. Det var onekligen mycket i görningen under den här tiden.
Jag tänker på sådana exempel som krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernon, som direkt efter ett möte med Boforsdirektören blev "döless på livet". Konstigt nog hade han vid detta möte berättat, att han hamnat i en "lojalitetskonflikt" ang. en smuggelhistorias uppdagande. Han "tog livet av sig" genom att "kasta sig" framför ett tunnelbanetåg på T-centralen. Dock var utredningen en tämligen luddig historia, som snabbt avskrevs som självmord.
Algernon var inte den ende dessutom, som helt plötsligt hamnade i denna dödsspiral, med just denna anknytning. Det var ett väldigt manfall från höger och vänster. Det märkliga var att de hade klara förbindelselänkar med varandra i högt som lågt och många sidospår. Slump eller inte, det är upp till varje enskild individ att besluta om. Därför att mordet på Olof Palme gick i stå redan från första början och att det funnits all anledning till det, är helt uppenbart!
Jag hade ett helt rent sinne när jag började läsa Hans Holmérs bok, om mordet på Olof Palme. Jag läste den för många herrans år sedan då den kom ut. Det vävde på bra ända till hela bromsklossen tjongade ner i backen och det blev tvärnit! Det blev en märklig upplevelse, att läsa hur förre polischefen och spaningsledaren i Palmemordet, i boken började förklara sig: att han hade "råkat" av en "ren tillfällighet" ha en "tillfällig bostad" just där flyktvägen gick!
Ett av de många spåren, som man fortfarande kan hitta på Internet var just "polisspåret". - Ja, jag tänkte genast på min mamma, som varit av den uppfattningen:
"när en förklaring har gått åt skogen, fortsätt inte att förklara, det blir bara värre" och det var just vad Hans Holmers förklaringar blev. Hade han knipit igen, hade jag nog bara seglat rakt igenom den boken, utan att lyfta på ögonbrynet!
För mig har det alltid varit en fråga VEM det var, som hann först fram till "målet". Siktet var inställt från många håll. Palme hade hunnit göra sig rejält obekväm.
Av ren nyfikenhet surfade jag runt lite på nätet. Därför att den möjligheten inte fanns, när det hela startade, det som kom att bli Sveriges största mordutredning någonsin. Förhoppningsvis den enda vi kommer att behöva se, med detta klena och högst förvirrande resultat med privatspanare och byte av både den ene och den andre som ledde spaningarna. Ett spel för gallerierna, kan jag tycka, som kostat svenska skattebetalare svindlande summor.
Jag personligen är övertygad om att det fanns nog så många anledningar till att mordet aldrig klarades upp. Utredningen innehåller sannerligen många märkliga saker och många högst ordinära spår. Vad sägs om den här länken t.ex. http://www.nationalmordet.nu/0531.html
Fram till den 15 september kan man lyssna på programmet via datorn. Jag gjorde det igårkväll medan sporten på TV från Berlin pågick och där man bitvis kan få för sig, att en del av deltagarna trots allt måste vara väldigt tröga i magen av ljuden att döma, som de ger ifrån sig. Inte bara det. De behöver tydligen uppmuntran vid potträningen, eftersom de själva klappar i händerna för att få publikens ovationer.
Missade ni "Sommar" i P 1 med Jan Guillou, lyssna gärna. Hans sommarprat är verkligen intressant samtidshistoria, som varje högskolelärare borde ta upp till debatt bland sina elever. En samhällsanalys inte bara av Olof Palme, utan på ett vidare plan. Något som vi alla borde sätta oss ner och fundera över mellan varven. http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1901839&BroadcastDate=&IsBlock
Början av sommarpratet, inledde Jan Guillou på Jan Guillous vis, men sedan blev det verkligen högintressant resten av programmet.
Stor del av sommarprogrammet lägger Jan Guillou på Olof Palme och det gör han alldeles rätt i, för vem kan väl beskriva Olof Palme bättre än just Jan Guillou.
Olof Palme är den person som verkligen fått min panna att lägga sig i många veck. Palme själv visste att han hade dragit på sig mer än han faktiskt skulle klara av, han hade genat alltför mycket. Han visste själv att han var förföljd. Det talar för att han måste ha varit otroligt naiv, som trodde att han kunde undgå en regelrätt avrättning, med tanke på vad som hände andra personer. Jag tror att det var under Palmes era vårt elände i Sverige började. Under den här tiden satte man den ribba, som i mångt och mycket råder idag.
Det får mig att tänka på Lenny Bruce, som ansågs vara den sjuka humorns främste representant. Han brukade säga: "Jag är inte sjuk. Jag är inte någon komiker. Världen är sjuk, och det är jag som är doktorn." Lenny Bruce var i ropet på förra stenåldern, dvs. under den tidsera då man krävde mer av en stå-upp-komiker än att bara kunna stå upp.
Själv minns jag tiden kring mordet på Olof Palme, som ovanligt "hög frekvent" av "självmord" och "olyckshändelser", som gick in i varandra och hade samma beröringspunkter. Det var onekligen mycket i görningen under den här tiden.
Jag tänker på sådana exempel som krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernon, som direkt efter ett möte med Boforsdirektören blev "döless på livet". Konstigt nog hade han vid detta möte berättat, att han hamnat i en "lojalitetskonflikt" ang. en smuggelhistorias uppdagande. Han "tog livet av sig" genom att "kasta sig" framför ett tunnelbanetåg på T-centralen. Dock var utredningen en tämligen luddig historia, som snabbt avskrevs som självmord.
Algernon var inte den ende dessutom, som helt plötsligt hamnade i denna dödsspiral, med just denna anknytning. Det var ett väldigt manfall från höger och vänster. Det märkliga var att de hade klara förbindelselänkar med varandra i högt som lågt och många sidospår. Slump eller inte, det är upp till varje enskild individ att besluta om. Därför att mordet på Olof Palme gick i stå redan från första början och att det funnits all anledning till det, är helt uppenbart!
Jag hade ett helt rent sinne när jag började läsa Hans Holmérs bok, om mordet på Olof Palme. Jag läste den för många herrans år sedan då den kom ut. Det vävde på bra ända till hela bromsklossen tjongade ner i backen och det blev tvärnit! Det blev en märklig upplevelse, att läsa hur förre polischefen och spaningsledaren i Palmemordet, i boken började förklara sig: att han hade "råkat" av en "ren tillfällighet" ha en "tillfällig bostad" just där flyktvägen gick!
Ett av de många spåren, som man fortfarande kan hitta på Internet var just "polisspåret". - Ja, jag tänkte genast på min mamma, som varit av den uppfattningen:
"när en förklaring har gått åt skogen, fortsätt inte att förklara, det blir bara värre" och det var just vad Hans Holmers förklaringar blev. Hade han knipit igen, hade jag nog bara seglat rakt igenom den boken, utan att lyfta på ögonbrynet!
För mig har det alltid varit en fråga VEM det var, som hann först fram till "målet". Siktet var inställt från många håll. Palme hade hunnit göra sig rejält obekväm.
Av ren nyfikenhet surfade jag runt lite på nätet. Därför att den möjligheten inte fanns, när det hela startade, det som kom att bli Sveriges största mordutredning någonsin. Förhoppningsvis den enda vi kommer att behöva se, med detta klena och högst förvirrande resultat med privatspanare och byte av både den ene och den andre som ledde spaningarna. Ett spel för gallerierna, kan jag tycka, som kostat svenska skattebetalare svindlande summor.
Jag personligen är övertygad om att det fanns nog så många anledningar till att mordet aldrig klarades upp. Utredningen innehåller sannerligen många märkliga saker och många högst ordinära spår. Vad sägs om den här länken t.ex. http://www.nationalmordet.nu/0531.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar