lördag 12 juni 2010

Igår såg jag och dottern filmen "Mary & Max".

- den 12 juni 2010, kl 11:07

förstora
Herr H vägrade i sten, sedan han fått klart för sig att filmen var animerad.

Just det hade fått mig att länge tveka, men så bestämde jag mig för att släppa alla mina förutfattade meningar och det var väl tur att jag gjorde det.

Det dröjde inte så värst länge in på filmen innan det här animerade föll i glömska och jag var helt uppslukad. Filmen var både rörande, sorglig, dråplig, men i allra högsta grad suverän. Livet är i många stycken helt obegripligt innan man nått vissa insikter och kunskaper. Vad jag menar med det kommer du att förstå, utan att jag tar udden av handlingen och animationerna.

Efteråt funderade jag på om den hade gjort sig som vanlig spelfilm. Nej, jag tror faktiskt inte det. Just det här förhållandet att personerna Mary & Max hade lämnats fria ifrån verkliga huvudrollsinnehavare gav filmen ytterligare en stor portion originalitet.

Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den åttaåriga Mary, som bor i Australien och om Max 44 år, som är bosatt i New York. Båda är socialt handikappade, men av helt olika anledningar. Dock blir de vänner genom livets längtan efter något större, dvs. av en längtan att någon skall känna ens allra innersta tankar och se vem man i själva verket är. Det är mao en helt avskalad historia, som visar att djup vänskap inte nödvändigtvis kräver en fysisk närvaro. Man kan ha en mycket innerlig relation ändå. En relation som tar fram och visar bilden av oss själva inför oss själva. En relation som inte är helt okomplicerad och kräver mod och tillit.

Under 20 års tid får man ta del av deras märkliga matvanor, besvikelser och drömmar. Även om man som åskådare inte bär på samma problematik, som Mary eller Max, är det inte alls svårt att känna igen sig.

En del recensenter har sågat filmen rakt av. Jag förstår det. Men en sak till förstår jag i det sammanhanget. Dessa recensenter har en mycket lång väg att gå innan de skaffat sig insikt om den smärtsamma och samtidigt dråpliga berg- och dalbana, som livet verkligen kan innebära.

Se den! Men tjuvkika inte på någon trailer innan, det kommer bara att förstöra mer än ge dig något.

Våga istället ta steget fullt ut och bara falla fritt. Jag gjorde det och ångrar mig inte en enda sekund.

-------

är den genomgående melodin i filmen och heter passande nog "Perpetuum mobile". Spelar gör Penguin Café Orchestra.

1 kommentar:

  1. Debatten startad av Prussiluskan
    Startad: 2010-06-12 23:31:39

    Det finns 1 kommentarer.

    Aspergers syndrom finns som inslag i den filmen. Kan vara bra för människor att sätta sig i det fenomenet.
    Anmäl >Prussiluskan (2010-06-12 23:31:39)

    SvaraRadera