Har du klippt dig?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 24 oktober 2008, kl 23:05

Vilken synnerligen märklig fråga, eller är det ett konstaterande egentligen. Någon form av universalkonstaterande, som bara halkar ur munnen på folk.

Klart som korvspad är håret klippt när frisyren gått och blivit märkbart kortare!

Numera blir min motkommentar alltid:

 Nej, jag körde bara fast med elvispen i skallen.

Jag vet inte men jag har aldrig riktigt greppat den där märkliga kommentaren VAD den egentligen betyder.

Betyder den att personen ifråga som gör upptäckten blivit väldigt överraskad? Eller är det av typen: "Nämen, fy fasen hur du ser ut"! Eller betyder den: "Det klär dig verkligen"! Eller är det bara ett allmänt utslag av Jantelagen, dvs. det spelar ingen roll vad än man gör, så är det ändå alltid FEL. Klipper man sig inte är det fel och försöker man göra sitt bästa och fixa till "barret" så är det också fel! Ännu ett av livets alla Moment 22.

T.o.m. den gången jag lät klippa av mitt LÅNGA hår, till i stort sett snagg, ca. 2 - 2,5 cm rakt över HELA huvudet, möttes jag av denna märkliga kommentar:

"Har du klippt dig".

Jag vet att jag tänkte när jag såg mig i badrumsspegeln den där morgonen efter klippningen och var på väg till jobbet, möts jag NU av kommentaren: "Har du klippt dig" då lovar jag att jag bara smäller av!

Det var väl tur att jag inte höll vad jag lovat. Då hade jag inte fått göra annat än just "smälla av" stup i kvarten och ända tills jag hade mött de flesta som överhuvudtaget kunde kommentera min nya "look". Jag tror att jag aldrig lyckats överraska omgivningen så mycket, eller varit så välklappad och välstruken någonsin över huvudet, som efter den klippningen och den obligatoriska: "Har du klippt dig-kommentaren".

De blev helt enkelt tvungen att ta ställning för eller emot! Något mittemellan fanns inte. Jag själv fick verkligen full förståelse för hur ett får kan känna sig efter klippningen ur ALLA hänseenden...: Bäääää.

Jag var mycket nöjd med den klippningen, tro inget annat. Det var Annbritt som stod där och filosoferade när jag sa till henne:

- Du får klippa mig hur du vill, bara det ser helt annorlunda ut, jag är dödligt less på mig själv.

Hon drog prövande i några hårslingor. Granskade mig ingående, ungefär som om jag var en deltagare på hundutställning. Sedan sa hon dröjande:

- Du har egentligen en väldigt fin form på huvudet. Jag såg något i en tidning, vänta får du se.

"Egentligen, vadå egentligen" tänkte jag medan hon plockade fram tidningen.

Jovisst, det kunde väl testas och det var väl också hög tid, att ett välklippt får dök upp på Gällivares/Malmbergets gator. Synd bara att det här "barret" kräver så enormt många klippningar för att hållas i "herrans tukt och förmaning".

Det var helt enkelt inte ekonomiskt eller tidsmässigt försvarbart att bibehålla den frisyren. NU, idag, skulle jag nog inte ens reflektera över den. Det känns som om den går bort helt enkelt. Den kräver något annat än just bara frisyren, för att man inte skall bli betraktad som en androgyn typ:

"VADÅ är du kärring eller är du karl"?

Men det här att klippa sig, när jag försökte att tänka efter hur många gånger jag egentligen blivit HELT nöjd, kunde jag bara komma på två "frissor", som jag avverkat under min livstid, som förstått vad jag önskat mig, varje gång! Men det verkar vara mer ett universalresultat, att det blir vad det blir ända tills man stött på "rätt frisör" som passar en. För vem har väl inte gått till frisören och sagt EXAKT hur mycket som skall klippas, för att bara efteråt kunnat konstatera, att det här blev verkligen inte som jag hade tänkt mig!

Då har man stått där inför badrumsspegeln och slitit sina kvarvarande testar, förbannat sig själv över att man inte följt sin första ingivelse. Dvs. böjt sig ner och samlat ihop det avklippta hårtestarna, som legat där på golvet hos frisören och inköpt en tub lim för att kunna klistra tillbaka testarna.

Det där med att bara stå inför faktum att man "blivit klippt för HELA pengen" det är sannerligen ingen hit! Även om det är en snabbt övergående historia.