Förövare & offer

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 27 oktober 2008, kl 10:14

Det är en svår problematik som uppstår när ett brott är begånget, oavsett om brottet räknas som grövre eller ringa. Även i ett mindre brott som inte ens vinner offentlighet finns inte alltför sällan "offer", som får leva vidare med livslånga trauman. Ibland blir det inte ens klassat som brott, likafullt finns "offer".

Bland den vanligaste kategorin i det här fallet återfinns skilsmässooffer, eller någon form av separationsoffer. Jag drar mig inte heller för att bygga in en kategori som det sällan talas om, när man växt upp under förhållanden som i det närmaste kan klassas som "familjehemligheter" i fallande skala, alltifrån regelrätta övergrepp till våldsamma uppfostringsmetoder, eller av dogmatisk förälder. Inte sällan är det en mix med diverse inslag. Våld föder som bekant våld. När man som barn inte blir sedd inträffar också någon form av "svek", som kan ta många vägar senare i livet.

Oavsett vilket det än må handla om, är det mycket tabubelagt, sånt man inte talar högt om. Talas det högt om något, förstår man också på reaktionen hur den mottas, vad mottagaren själv har för bakgrund. Det är många skuldbelagda situationer som dyker upp, som provoceras när något hängs ut mer offentligt. Det märkliga är att det inte sällan ligger egna livslånga skuldbelagda situationer bakom dessa reaktioner. Offer det är man dock bara så länge man inte själv tagit itu med saken, dvs. lär sig att hantera det inträffade. Blir medveten om att detta har hänt mig, men mitt liv skall inte förstöras pga. vad någon annan har tillfört mig.

Men i alltför många fall kommer ingen hjälp, man sitter helt enkelt fast!

Varför kan man undra, talas det så lite om det människor emellan om de upplevelser vi bär med oss från det vi var små barn, med tanke på att det är rätt vanligt förekommande, att inte ha växt upp under optimala uppväxtförhållanden, eller att något inte varit bra och detta påverkar oss därför att det har lämnat djupa spår inom oss.

Är det för att vi inte känner till att det är så vanligt förekommande, eller är det för att vi skäms över något, som vi själva inte ens kan vara ansvariga för? Många säger att man inte skall skylla på "taskig barndom", sant, men likväl sant att det oftast är där något har gått snett. Det behöver inte ens komma ifrån föräldrarna eller hemmet, det kan mycket väl vara något annat som inte har varit hanterbart.

När det kommit så långt att någon har blivit förövare, har man kommit fram till en sits som dessvärre är som den är. Den s.k. kriminalvården har enligt min åsikt lite och i de allra flesta fall inget att erbjuda förövarna. Alternativet till kriminalvård anser jag inte heller är något att hänga i julgranen! Få till verkliga och genomgripande förändringar i de här två olika formerna som samhället har att erbjuda förövarna, tycks vara lika sannolikt som att tomten finns.

Återfallsfrekvensen är dessutom nedslående, därför att dåliga eller direkt felaktiga beteenden suddar man inte ut i brådrasket och de är inte heller självläkande. HUR problematisk förövarens sits är, det förstår man också när man inser att allt inte är svart eller vitt och inte sällan finns en mycket djup och långvarig bakomliggande historia. Dessutom tillkommer det faktum att det är ett brett fält, dvs. ett otal olika typer av förövare. Det är lika som att tro att penicillin alternativt örondroppar kan bota ALLA förekommande sjukdomar. Men att tro att en förövare plötsligt bara blir en förövare, det är att förenkla saker och ting med det allra grövsta. Det är inte så saker och ting går till.

Men så finns de där andra personerna som ibland också finns runtomkring, offrets anhöriga. De får i BÄSTA fall hjälp. Men vanligtvis så förväntas de klara ut problematiken själva, oavsett vad som innehållet än må ha varit och i vilken ålder de än må vara i.

Jag är ingen ivrig hejare av vare sig BUP: s eller socialens "insatser" (?) och tycker, att det hela borde skrotas och helt nya former borde uppstå. Dessa former och lagstiftningen och hanteringen i stort är inte ens rättssäker!

Sedan finns det en tredje kategori och det är förövarens egna anhöriga. De faller i de allra flesta fall HELT mellan stolarna! Ibland är det samma personkrets, alltså både offrets anhöriga och förövarens anhöriga.

Blotta tanke att förövarens familj får klä skott för vad som gått snett i förövarens liv, får mig intuitivt må mycket illa. Det är mycket viktigt att samhället runtomkring dessa personer, ser dem och finns till för dem. Det kan jag inte nog understryka. De är i mångt och mycket lika mycket offer, som offret och dennes anhöriga. Är det skolbarn eller förskolebarn är det i första hand skolans skyldighet, att se till att de får det stöd och hjälp som de är behov av.

Men jag vill påstå att det ligger lika mycket på varje medmänniskas moraliska ansvar. Skillnaden är ett livslångt trauma och att kunna befria sig ifrån det. Det är inte rimligt ur något hänseende att någon skall bli behängd med något som de inte gjort sig skyldig till. Man kan bara ansvara för sina egna handlingar, aldrig för någon annans agerande, vilken familjemedlem som det än handlar om kan man inte det. Men det är inte riktigt så verkligheten ser ut. Istället lägger sig en skuld kvar, som inte sällan påverkar resten av deras liv.

Jag är helt övertygad om att här handlar det hela om hur omgivningen tacklar det hela. Det är precis som när någon dött, då väljer de flesta människor att gå över på andra sidan gatan, eller slutar upp att höra av sig. Kommentarer av karaktären:

"Jag vill inte lägga mig i. Jag bryr mig inte. Det angår inte mig", det är faktiskt att också ha tagit ställning. Även om människor i gemene man inte anser att så är fallet. Men det är den konsekvensen det får.

Det är för övrigt ett välanvänt tema i många populära romaner. Inte sällan får dylika ställningstaganden vittgående konsekvenser för dem det drabbar. Det blir alltså konsekvenser när vi människor blivit "blinda, eller inte vill lägga sig i, inte tar ställning utan slinker undan sitt egna moraliska ansvar".

Leva med en "självpåtagen" skuld, familjehemlighet, eller i en familj där något skett som inte är bra, går inte sällan just detta "arv" vidare i nästa generation. Man lär sig ett felaktigt beteende. Dvs. man tror att det där strutsfenomenet med att sticka huvudet i sanden verkligen funkar!

När jag läste Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" kände jag att en ypperligt svår problematik blev framlyfta på ett påtagligt sätt, som jag i mångt och mycket själv har kunnat konstatera i mitt eget arbete och faktiskt inte bara där. Jag tycker den är skriven på ett mycket tänkvärt och professionellt sätt, därför att den är så avskalad och nära verkligheten. Jag har visserligen skrivit om Helena Henschen i min blogg om författarfrukost, men jag känner att i nuläget finns anledning att åter rikta blickarna till den.

http://www.alba.nu/Alba6_04/henschen.html- vårt intresse för andras olycka -