- den 28 december 2008, kl 13:15
om minnesord, som finns med i tidningarna när någon avlidit. Det där med arbete och utmärkelser må väl vara, för att få veta vad som blev den människans val i livet. Dvs. i den mån vi människor kan göra egna fria val. Inte alltför sällan blir våra liv kringskurna av andra människor och händelser i livet och vi får ta andra vägar genom livet, än de vi själva egentligen ville välja.
Men ibland händer också att vi träffar människor, som gjort att våra vägval har blivit helt andra, än vad vi känner att de annars skulle ha blivit. Nya dörrar har helt enkelt öppnats för oss och blivit uppenbarade. Inte sällan har jag mött människor som berättat för mig om just det förhållandet.
Det är egentligen fruktansvärt mycket människor man möter i livet. En del känner man bara igen som "bekanta ansikten", en del lär man känna i någon viss grad och en del lär man under en period känna bättre. Men inte ens det är någon garanti för fortsatt kontakt. De allra flesta finns där i synfältet under ett tag och sedan är de försvunna. Ibland har man återfunnit varandra längre fram i livet och kunnat glädjas åt det livet format oss till. Men med en del människor existerar inte parametern "tid", det är som att bara ta vid där samtalet slutade förra gången. Man känner sig "lika hemma" hos personen ifråga, trots all tid som gått.
Jag tänker inte helt sällan på människor, som jag mött någonstans i livet och undrar vad som hände dem i livet. Det är väl kanske något av min natur, eftersom jag tycker mycket om att läsa just biografier. Jag tycker att de är oerhört fascinerande och lärorika, därför att de bekräftar bara min tes om, att vi människor är VÄLDIGT olika. Det finns egentligen inte en, som är den andra lik. Det är väl kanske något av detta innehåll jag saknar i dessa minnesrunor, som har en tendens att bli rätt stereotypa.
Jag kan ibland undra: var det en som for runt klockan 5 på morgonen och dammsög, medan resten av familjen försökte sova. Var det någon som hennes medmänniskor verkligen såg kvalitéerna hos? Eller var det andras åsikter, som satte stämpeln på vad hon uppfattades som? VAD gjorde den här människan, som den människa hon var, tänker jag när jag läst igenom hela förträfflighetssidan av titulaturer, utmärkelser osv. Varför avslutar man inte det hela med, att bara kort tala om vart hon nu jobbat. Ibland kan det vara en ledtråd, eftersom nu livet är som det är.
Jag har läst en minnesruna, som verkligen levandegjorde vilka personerna var. De minnesorden handlade om ett gift par, som dött tämligen nära inpå varandra. Den var skriven, av någon som verkligen sett storheten i dessa personligheter och kände deras tankar och sätt att vara.
Nu inser jag att nu har flygspaningschefens tankar (dvs. mina) redan lämnat den seriösa filosofiska banan och befinner sig i minnenas glädjekorridorer!
Jag hade nämligen en helt underbar arbetskamrat, tillika vän (jodå, jag har haft förmånen, att ha många dylika personer i mitt liv). Men just hon hade onekligen några drag, som finns med i min högst privata minnesruna över henne, nu när jag ligger där och viftar på tårna i sängen och filosoferar. De glada tankarna riktigt ramlar över mig och i minnet omfamnar jag henne! Hur tänkte hon när hon brukade beklaga sig över sin morgonsure man?
Eftersom jag nu lärt mig hur människor fungerar, oavsett ålder, brukar jag be dem berätta hur de blivit behandlade och hur de känt sig, dvs. hur motparten har betett sig. Först därefter brukar jag komma till det som gör, att jag skall kunna bilda mig någon form av riktigt omdöme, dvs. fråga vad de själva har gjort och inte gjort.
Saken är den att hon var som människa ständigt energisk. Det brukade få till följd att när hon berättat klart vad hon hade hunnit syssla med, innan den "vanliga människans" väckarklocka ringt just denna morgon och som föranlett den, i hennes ögon, ständigt morgonsure mannen, att härskna till, brukade jag säga, sedan jag andlöst lyssnat till vad hon hade haft för sig:
- Jaaaa men skulle du ha gjort så i MITT sovrum, när jag låg och sov. Tänt taklampan, kört runt med dammsugaren under sängen, börjat torka fönster och dammtorkat i sovrummet och sedan gått ut i köket och diskat och slamrat runt och bakat. Då hade du varit invirad i dammsugarslagen och dammtrasorna just nu och hade inte alls kunnat berätta vad du haft för dig. SÅ rått morgonsur hade jag varit!
På något sätt brukade mitt omdöme eliminera hennes förargade tankar, om den morgonsure mannen och hon brukade skratta glatt och sträcka ut sig i min besöksstol. Ibland hände det att hon gäspade stort, när hon sträckte på armarna upp i luften. I dessa lägen brukade jag då föreslå, att jag borde kanske rent av förse hennes morgonsure man med någon knölpåk, som han kunde banka henne i skallen så att hon somnade om, istället för att hon skulle fara runt som en tornado före själva den.
Jag undrar om hon nu energiskt far runt i himmelen och fejar runt bland alla morgonsura änglar, som vill sova lite till? Ty där uppe ibland molnen är himlen alltid blå...
Men ibland händer också att vi träffar människor, som gjort att våra vägval har blivit helt andra, än vad vi känner att de annars skulle ha blivit. Nya dörrar har helt enkelt öppnats för oss och blivit uppenbarade. Inte sällan har jag mött människor som berättat för mig om just det förhållandet.
Det är egentligen fruktansvärt mycket människor man möter i livet. En del känner man bara igen som "bekanta ansikten", en del lär man känna i någon viss grad och en del lär man under en period känna bättre. Men inte ens det är någon garanti för fortsatt kontakt. De allra flesta finns där i synfältet under ett tag och sedan är de försvunna. Ibland har man återfunnit varandra längre fram i livet och kunnat glädjas åt det livet format oss till. Men med en del människor existerar inte parametern "tid", det är som att bara ta vid där samtalet slutade förra gången. Man känner sig "lika hemma" hos personen ifråga, trots all tid som gått.
Jag tänker inte helt sällan på människor, som jag mött någonstans i livet och undrar vad som hände dem i livet. Det är väl kanske något av min natur, eftersom jag tycker mycket om att läsa just biografier. Jag tycker att de är oerhört fascinerande och lärorika, därför att de bekräftar bara min tes om, att vi människor är VÄLDIGT olika. Det finns egentligen inte en, som är den andra lik. Det är väl kanske något av detta innehåll jag saknar i dessa minnesrunor, som har en tendens att bli rätt stereotypa.
Jag kan ibland undra: var det en som for runt klockan 5 på morgonen och dammsög, medan resten av familjen försökte sova. Var det någon som hennes medmänniskor verkligen såg kvalitéerna hos? Eller var det andras åsikter, som satte stämpeln på vad hon uppfattades som? VAD gjorde den här människan, som den människa hon var, tänker jag när jag läst igenom hela förträfflighetssidan av titulaturer, utmärkelser osv. Varför avslutar man inte det hela med, att bara kort tala om vart hon nu jobbat. Ibland kan det vara en ledtråd, eftersom nu livet är som det är.
Jag har läst en minnesruna, som verkligen levandegjorde vilka personerna var. De minnesorden handlade om ett gift par, som dött tämligen nära inpå varandra. Den var skriven, av någon som verkligen sett storheten i dessa personligheter och kände deras tankar och sätt att vara.
Nu inser jag att nu har flygspaningschefens tankar (dvs. mina) redan lämnat den seriösa filosofiska banan och befinner sig i minnenas glädjekorridorer!
Jag hade nämligen en helt underbar arbetskamrat, tillika vän (jodå, jag har haft förmånen, att ha många dylika personer i mitt liv). Men just hon hade onekligen några drag, som finns med i min högst privata minnesruna över henne, nu när jag ligger där och viftar på tårna i sängen och filosoferar. De glada tankarna riktigt ramlar över mig och i minnet omfamnar jag henne! Hur tänkte hon när hon brukade beklaga sig över sin morgonsure man?
Eftersom jag nu lärt mig hur människor fungerar, oavsett ålder, brukar jag be dem berätta hur de blivit behandlade och hur de känt sig, dvs. hur motparten har betett sig. Först därefter brukar jag komma till det som gör, att jag skall kunna bilda mig någon form av riktigt omdöme, dvs. fråga vad de själva har gjort och inte gjort.
Saken är den att hon var som människa ständigt energisk. Det brukade få till följd att när hon berättat klart vad hon hade hunnit syssla med, innan den "vanliga människans" väckarklocka ringt just denna morgon och som föranlett den, i hennes ögon, ständigt morgonsure mannen, att härskna till, brukade jag säga, sedan jag andlöst lyssnat till vad hon hade haft för sig:
- Jaaaa men skulle du ha gjort så i MITT sovrum, när jag låg och sov. Tänt taklampan, kört runt med dammsugaren under sängen, börjat torka fönster och dammtorkat i sovrummet och sedan gått ut i köket och diskat och slamrat runt och bakat. Då hade du varit invirad i dammsugarslagen och dammtrasorna just nu och hade inte alls kunnat berätta vad du haft för dig. SÅ rått morgonsur hade jag varit!
På något sätt brukade mitt omdöme eliminera hennes förargade tankar, om den morgonsure mannen och hon brukade skratta glatt och sträcka ut sig i min besöksstol. Ibland hände det att hon gäspade stort, när hon sträckte på armarna upp i luften. I dessa lägen brukade jag då föreslå, att jag borde kanske rent av förse hennes morgonsure man med någon knölpåk, som han kunde banka henne i skallen så att hon somnade om, istället för att hon skulle fara runt som en tornado före själva den.
Jag undrar om hon nu energiskt far runt i himmelen och fejar runt bland alla morgonsura änglar, som vill sova lite till? Ty där uppe ibland molnen är himlen alltid blå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar