den 9 april 2009, kl 11:05
infaller idag.
Det hävdar i alla fall en riktig "finne" som jag känner. Han brukar sitta där med sin "makkara" och "morapuukko" i högsta hugg och tälja sina korvskivor, samtidigt som morakniven viftar på i samma takt, som han pratar och det kan bli "môcke´ de´".
Han som hävdar att "det en svensk dricker en lördagskväll, det spiller en finne på sig" och det där med att den finska nationaldagen skulle infalla den 6 december, det är bara ett almanackspåhitt, påstår han lika glatt. Där vilar det inte många ledsamheter. Inte ens när det är "högt panntryck" under mössan, som då är neddragen långt ner i pannan, efter ett alltför flitigt duttande ur dunken med "Skogsstjärnan". Han är onekligen en av mina "sällsammare" bekantskaper, som har så många funderingar, att t.o.m. jag mitt UFO känner mig tämligen normal.
Han är ingen typ trots flitigt moraknivsanvändande, han är lugnet självt och jag tror inte ens en större jordbävning skulle kunna bringa honom ur fattning. Kniven det är hans universalverktyg, man kan nästa inte ens gissa sig till vad man kan använda en morakniv till. Den funkar hela registret ut. För honom är det lite av "inte utan min morakniv".
Men visst finns det onekligen en och annan, som tycker att det är något att satsa på, att sticka kniven i folk. Jag nöjer mig att använda knivar till mattallriken, eller till matlagningen. Farligare än så är jag trots allt inte.
Min äldste son är nog inte helt ense om den saken, eftersom han fortfarande och trots sin ålder, sitter och djupanalyserar vad maten innehåller och ser ut som om det är något farligt, eller anfallande, som ligger upplagt på tallriken. En fullständig innehållsförteckning av ingredienser i maten borde egentligen alltid ligga vid hans mattallrik, så att han vet vad han ger sig in på. Han påstår:
"att han blivit misstänksam mot min matlagning på ett tidigt stadium, eftersom man kan återfinna precis vad som helst i maten".
Det kommer ifrån mannen som uppfunnit "Saftodi" och andra "smaksensationer". Men äpplet faller väl inte så långt ifrån trädet. Det har inte någon av mina "äpplen" gjort.
I Sverige är påsken i alla fall något helt annat, än den kyrkohögtid som reglerar helgdagarna. Visserligen bär sig en del åt, att det absolut inte är svårt att tänka sig att de verkligen gått in för hela påskkittets ursprung. Med sista nattvarden på skärtorsdag, då det gäller att äta och framförallt dricka så "ögona blör". För att ända ut i känslan av korsfästelse och döden på långfredagen. Sedan när de väl nyktrat till är de i tillståndet, att känna sig uppstånden ur det döda. Alltså har de under påskhelgen genomlevt hela Jesusstuket alltifrån festen, pinan, döden, uppståndelsen. Men också vandringen längs Golgata vars själsnöd varje suput så väl känner sig befryndad med.
Vara påskkäring med kaffehurra, kvast och hela utstyrseln. Vandra kvarteret runt och ringa på, det tillhör de mer nervkittlande barndomsminnen från skärtorsdagen. Däremot långfredagarna, minns jag med en djup suck. Ni som står över alla grammatiska komparationsregler vet att detta var den absolut "dödaste" dagen under hela året, eftersom det inte fanns någonting som var öppet. Hela Sverige var tillbommat och stängt. Som kronan på verket spelades det sorgemusik på radion från tidig morgon till midnatt.
Dagens foto, som är taget från en av dessa långfredagar, är inget vidare. Men just den långfredagen tillhör den roligaste av dem alla. Det var Rune, Clair, Ingemar och jag som fick den strålande idén, att vi skulle åka till Helge bortåt Korpilombolohållet till och "dricka kaffe". Alltså en resa på dryga 40 mil, varav en del gick över en vinterväg, som vid återresan hade hunnit bli nog så vattenfylld och vansklig.
Det var den här påsken som grabbarna hade inventerat Runes farmors baskerförråd. De såg inte riktigt kloka ut, eftersom de stukat till baskrarna, den ene värre än den andre. Som kronan på verket hade de alla solglasögon, varav Rune sin farmors klotrunda solglasögon. Det var Rune som var fotografen och alltså inte med på fotot.
PS. Ja, just det man kan inte bli så mycket mer än död, så dödare och superlativ: dödast kan omöjligen existera. Tja, förutom på den tiden då långfredagarna verkligen var långa och bedrövliga som en evighet. DS.
Det hävdar i alla fall en riktig "finne" som jag känner. Han brukar sitta där med sin "makkara" och "morapuukko" i högsta hugg och tälja sina korvskivor, samtidigt som morakniven viftar på i samma takt, som han pratar och det kan bli "môcke´ de´".
Han som hävdar att "det en svensk dricker en lördagskväll, det spiller en finne på sig" och det där med att den finska nationaldagen skulle infalla den 6 december, det är bara ett almanackspåhitt, påstår han lika glatt. Där vilar det inte många ledsamheter. Inte ens när det är "högt panntryck" under mössan, som då är neddragen långt ner i pannan, efter ett alltför flitigt duttande ur dunken med "Skogsstjärnan". Han är onekligen en av mina "sällsammare" bekantskaper, som har så många funderingar, att t.o.m. jag mitt UFO känner mig tämligen normal.
Han är ingen typ trots flitigt moraknivsanvändande, han är lugnet självt och jag tror inte ens en större jordbävning skulle kunna bringa honom ur fattning. Kniven det är hans universalverktyg, man kan nästa inte ens gissa sig till vad man kan använda en morakniv till. Den funkar hela registret ut. För honom är det lite av "inte utan min morakniv".
Men visst finns det onekligen en och annan, som tycker att det är något att satsa på, att sticka kniven i folk. Jag nöjer mig att använda knivar till mattallriken, eller till matlagningen. Farligare än så är jag trots allt inte.
Min äldste son är nog inte helt ense om den saken, eftersom han fortfarande och trots sin ålder, sitter och djupanalyserar vad maten innehåller och ser ut som om det är något farligt, eller anfallande, som ligger upplagt på tallriken. En fullständig innehållsförteckning av ingredienser i maten borde egentligen alltid ligga vid hans mattallrik, så att han vet vad han ger sig in på. Han påstår:
"att han blivit misstänksam mot min matlagning på ett tidigt stadium, eftersom man kan återfinna precis vad som helst i maten".
Det kommer ifrån mannen som uppfunnit "Saftodi" och andra "smaksensationer". Men äpplet faller väl inte så långt ifrån trädet. Det har inte någon av mina "äpplen" gjort.
I Sverige är påsken i alla fall något helt annat, än den kyrkohögtid som reglerar helgdagarna. Visserligen bär sig en del åt, att det absolut inte är svårt att tänka sig att de verkligen gått in för hela påskkittets ursprung. Med sista nattvarden på skärtorsdag, då det gäller att äta och framförallt dricka så "ögona blör". För att ända ut i känslan av korsfästelse och döden på långfredagen. Sedan när de väl nyktrat till är de i tillståndet, att känna sig uppstånden ur det döda. Alltså har de under påskhelgen genomlevt hela Jesusstuket alltifrån festen, pinan, döden, uppståndelsen. Men också vandringen längs Golgata vars själsnöd varje suput så väl känner sig befryndad med.
Vara påskkäring med kaffehurra, kvast och hela utstyrseln. Vandra kvarteret runt och ringa på, det tillhör de mer nervkittlande barndomsminnen från skärtorsdagen. Däremot långfredagarna, minns jag med en djup suck. Ni som står över alla grammatiska komparationsregler vet att detta var den absolut "dödaste" dagen under hela året, eftersom det inte fanns någonting som var öppet. Hela Sverige var tillbommat och stängt. Som kronan på verket spelades det sorgemusik på radion från tidig morgon till midnatt.
Dagens foto, som är taget från en av dessa långfredagar, är inget vidare. Men just den långfredagen tillhör den roligaste av dem alla. Det var Rune, Clair, Ingemar och jag som fick den strålande idén, att vi skulle åka till Helge bortåt Korpilombolohållet till och "dricka kaffe". Alltså en resa på dryga 40 mil, varav en del gick över en vinterväg, som vid återresan hade hunnit bli nog så vattenfylld och vansklig.
Det var den här påsken som grabbarna hade inventerat Runes farmors baskerförråd. De såg inte riktigt kloka ut, eftersom de stukat till baskrarna, den ene värre än den andre. Som kronan på verket hade de alla solglasögon, varav Rune sin farmors klotrunda solglasögon. Det var Rune som var fotografen och alltså inte med på fotot.
PS. Ja, just det man kan inte bli så mycket mer än död, så dödare och superlativ: dödast kan omöjligen existera. Tja, förutom på den tiden då långfredagarna verkligen var långa och bedrövliga som en evighet. DS.
Enda helgdagen som man tackar för kommersialismens intåg! ;) Glad Påsk!/Tommy
SvaraRaderaAnmäl >Tommy (2009-04-10 08:45:04)