- den 9 november 2008, kl 11:53
Min pappa kan man nog klassa som "tja"...
När han levde var han en tämligen växlande historia, ömsom omhändertagande & hänsynsfull & hysteriskt orolig att något skulle hända oss och ömsom rent ut sagt regelrätt pest & kolera!
Nej, jag tänker verkligen inte försköna honom, jag tänker minnas honom precis som han faktiskt var på gott och ont. För mig var han unik, han råkade vara MIN pappa "dårfinkarnas okrönte konung"!
Får man skriva och säga så? JA, det tycker jag verkligen. Jag tror inte att han själv skulle ha duckat för det. Det är säkert också anledningen till att han bad mig om förlåtelse för allt han sagt och handlat fel. När jag tänker tillbaka på hur många, som bett mig om förlåtelse för hur dumt de än burit sig mot mig, kan jag inte räkna in så vidare värst många i den skaran.
När jag växte upp var det "Fars Dagskort" till Fars Dag som gällde. På den tiden var det inte köpmännens dag. Då ritades det "Fars Dagskort" istället för att köpa ännu en slips av "otippat mönster".
Ett år satt jag på allvar och funderade om jag inte trots allt skulle ordna en riktig "Fars Dag happening" dvs. där alla pappor kunde komma med sina slipsar och skolslöjdsstickade toppluvor, kläden av märkligt utseende och ursprung etc. som ramlat in den dagen under årens lopp. Alltså ha en regelrätt utställning! Hade DET inte varit intressant att skåda så säg?
Själv har jag en uppsjö av små dyrgripar som är rörande söta och inte sällan väldigt kluriga! (Mors Dagar /julklappar/ födelsedagspresenter) Alla tillverkade av mina små pussgurkor.
Jag har numera även några alster som jag själv knåpat i hop, när jag var liten och som återvänt till mig sedan mottagarna är borta. Vi har alltid lika roligt när vi botaniserar bland de "första skapelserna". Mungiporna är från öra till öra.
Uppföljaren till denna utställning av Fars Dagspresenter skulle naturligtvis bli julklappar! Jag skulle omedelbart bidra med min vaskrensare, med gummipropp och träskaft! Den fick jag en jul när jag fyllt 15 år, av min käre svåger. Julklappsrimmet var av än märkligare karaktär än själva julklappen och det vill inte säga lite! Den "lever" ännu, måste vara antikvärde på den.
Men det där med att sitta och rita "Fars Dagskort", som vi gjorde i folkskolan, det kändes verkligen inte rätt den dagen det åkte upp en liten hand i luften, som lät meddela "men jag har ingen pappa att rita något Fars Dagskort" till.
Det blev ett fasligt inventerande vem som skulle kunna tänkas få det där ritade kortet och jag minns den sorgsna ryggtavlan och det halvritade kortet i slutet av lektionen.
Jag kan bara så här i efterhand bittert ångra, att jag inte följde min första ingivelse: gå fram till honom och låta båda våra "Fars Dagskort" flyga och fara dit pepparn växte!
Det fanns även på den tiden barn som inte hade någon pappa, eller en frånvarande pappa. Jag kan inte låta bli att undra vad det kan ha fört med sig för de barn, som inte hade någon pappa att överräcka det där Fars Dagskortet till. Hade de någon att dela sina funderingar med, eller blev det bara ett tomt hål som aldrig fick fyllas?
Vår kung berättade en gång om det "onämnbara", som det aldrig talades om när han växte upp och man kunde ana sig till smärtan, att det aldrig talades om den pappan som inte fanns där. Men han hade liksom de flesta barn som helt är i avsaknad av en far, någon annan som axlade den biten. Det handlar trots allt om goda förebilder i slutändan. Men jag vet av egen erfarenhet, att det där ramlar i blickfånget på barn, som inte har någon "Fars Dag" att fira.
Det är rent ut sagt pest och pina att höra de glada tillropen:
Men nu skall vi fira Fars Dag" och sedan möta den sorgsna blicken!
I andra länder lägger man firandet till fäder & förfäder. Det känns på något sätt lite rimligare, därför att alla har vi ett ursprung. Inte ens i den där himmelska historien som utspelade sig för ca 2 000 år saknades det en fader, även om det nu uppgavs vara den helige Anden som stod för fiolerna med ärkeängeln Gabriel som budbärare. Alltså någon form av obegripligt triangeldrama, eller rent av fyrkant vad jag förstått Det var modernt redan då! Men med en del pappor är det nog som i den där märkliga bebådelsen, man saknar som barn verklighetstillhörighet!
Det finns många olika valörer av pappor:
1) "Min pappa han är en mix från ett provrör".
2) "Min pappa kommer från en spermabank".
3) "Äh, min pappa är ett inbetalningskvitto från banken".
4) "Jag har tre pappor, det blir en dyr och besvärlig historia att fira Fars Dag, därför att först blir det med leasingfarsan, morsans före detta snubbe och så min riktige pappa"!
5) "Min pappa och jag är totala främlingar för varandra, vi verkar inte ens tala samma språk, eller bo på samma planet".
6) "Min morsa tyckte min farsa var en idiot och totalt värdelös, så nu har jag ingen farsa, jag hatar honom, vill inte veta av honom!"
7) "Min pappa vill inte veta av mig. Fastän jag skrivit och ringt till honom, vill han inte veta av mig".
8) "Min pappa måste nog vara ärkeängeln Gabriel, eller så levererades jag genom skorstenen via storken".
9) "Min pappa är den bäste i hela världen, men han skriker som fan åt mig och jag blir alldeles körd i huvudet när han går an, det spelar ingen roll vad man än säger, han vet alltid bäst".
10)"Min pappa var jättebra när han var min pappa, men så träffade han en annan kärring så nu bryr han sig bara i henne och hennes ungar".
11)"Min pappa är som han är, men han är faktiskt min pappa".
12))"Min pappa är verkligen min bästa vän, utan honom inget riktigt liv".
Vilken typ av pappa har du? och OM du är pappa vilken typ av pappa är du?
Fars Dag och Mors Dag i all ära. Men något större firande är det inte på internationella barndagen, den går nästintill spårlöst förbi, är inte det märkligt?
Mest av allt undrar jag borde vi inte klara av det här av egen förmåga, att bry oss i varandra mer än en gång om året och på beställning, därför att någon har bestämt att det är så det skall vara...
När han levde var han en tämligen växlande historia, ömsom omhändertagande & hänsynsfull & hysteriskt orolig att något skulle hända oss och ömsom rent ut sagt regelrätt pest & kolera!
Nej, jag tänker verkligen inte försköna honom, jag tänker minnas honom precis som han faktiskt var på gott och ont. För mig var han unik, han råkade vara MIN pappa "dårfinkarnas okrönte konung"!
Får man skriva och säga så? JA, det tycker jag verkligen. Jag tror inte att han själv skulle ha duckat för det. Det är säkert också anledningen till att han bad mig om förlåtelse för allt han sagt och handlat fel. När jag tänker tillbaka på hur många, som bett mig om förlåtelse för hur dumt de än burit sig mot mig, kan jag inte räkna in så vidare värst många i den skaran.
När jag växte upp var det "Fars Dagskort" till Fars Dag som gällde. På den tiden var det inte köpmännens dag. Då ritades det "Fars Dagskort" istället för att köpa ännu en slips av "otippat mönster".
Ett år satt jag på allvar och funderade om jag inte trots allt skulle ordna en riktig "Fars Dag happening" dvs. där alla pappor kunde komma med sina slipsar och skolslöjdsstickade toppluvor, kläden av märkligt utseende och ursprung etc. som ramlat in den dagen under årens lopp. Alltså ha en regelrätt utställning! Hade DET inte varit intressant att skåda så säg?
Själv har jag en uppsjö av små dyrgripar som är rörande söta och inte sällan väldigt kluriga! (Mors Dagar /julklappar/ födelsedagspresenter) Alla tillverkade av mina små pussgurkor.
Jag har numera även några alster som jag själv knåpat i hop, när jag var liten och som återvänt till mig sedan mottagarna är borta. Vi har alltid lika roligt när vi botaniserar bland de "första skapelserna". Mungiporna är från öra till öra.
Uppföljaren till denna utställning av Fars Dagspresenter skulle naturligtvis bli julklappar! Jag skulle omedelbart bidra med min vaskrensare, med gummipropp och träskaft! Den fick jag en jul när jag fyllt 15 år, av min käre svåger. Julklappsrimmet var av än märkligare karaktär än själva julklappen och det vill inte säga lite! Den "lever" ännu, måste vara antikvärde på den.
Men det där med att sitta och rita "Fars Dagskort", som vi gjorde i folkskolan, det kändes verkligen inte rätt den dagen det åkte upp en liten hand i luften, som lät meddela "men jag har ingen pappa att rita något Fars Dagskort" till.
Det blev ett fasligt inventerande vem som skulle kunna tänkas få det där ritade kortet och jag minns den sorgsna ryggtavlan och det halvritade kortet i slutet av lektionen.
Jag kan bara så här i efterhand bittert ångra, att jag inte följde min första ingivelse: gå fram till honom och låta båda våra "Fars Dagskort" flyga och fara dit pepparn växte!
Det fanns även på den tiden barn som inte hade någon pappa, eller en frånvarande pappa. Jag kan inte låta bli att undra vad det kan ha fört med sig för de barn, som inte hade någon pappa att överräcka det där Fars Dagskortet till. Hade de någon att dela sina funderingar med, eller blev det bara ett tomt hål som aldrig fick fyllas?
Vår kung berättade en gång om det "onämnbara", som det aldrig talades om när han växte upp och man kunde ana sig till smärtan, att det aldrig talades om den pappan som inte fanns där. Men han hade liksom de flesta barn som helt är i avsaknad av en far, någon annan som axlade den biten. Det handlar trots allt om goda förebilder i slutändan. Men jag vet av egen erfarenhet, att det där ramlar i blickfånget på barn, som inte har någon "Fars Dag" att fira.
Det är rent ut sagt pest och pina att höra de glada tillropen:
Men nu skall vi fira Fars Dag" och sedan möta den sorgsna blicken!
I andra länder lägger man firandet till fäder & förfäder. Det känns på något sätt lite rimligare, därför att alla har vi ett ursprung. Inte ens i den där himmelska historien som utspelade sig för ca 2 000 år saknades det en fader, även om det nu uppgavs vara den helige Anden som stod för fiolerna med ärkeängeln Gabriel som budbärare. Alltså någon form av obegripligt triangeldrama, eller rent av fyrkant vad jag förstått Det var modernt redan då! Men med en del pappor är det nog som i den där märkliga bebådelsen, man saknar som barn verklighetstillhörighet!
Det finns många olika valörer av pappor:
1) "Min pappa han är en mix från ett provrör".
2) "Min pappa kommer från en spermabank".
3) "Äh, min pappa är ett inbetalningskvitto från banken".
4) "Jag har tre pappor, det blir en dyr och besvärlig historia att fira Fars Dag, därför att först blir det med leasingfarsan, morsans före detta snubbe och så min riktige pappa"!
5) "Min pappa och jag är totala främlingar för varandra, vi verkar inte ens tala samma språk, eller bo på samma planet".
6) "Min morsa tyckte min farsa var en idiot och totalt värdelös, så nu har jag ingen farsa, jag hatar honom, vill inte veta av honom!"
7) "Min pappa vill inte veta av mig. Fastän jag skrivit och ringt till honom, vill han inte veta av mig".
8) "Min pappa måste nog vara ärkeängeln Gabriel, eller så levererades jag genom skorstenen via storken".
9) "Min pappa är den bäste i hela världen, men han skriker som fan åt mig och jag blir alldeles körd i huvudet när han går an, det spelar ingen roll vad man än säger, han vet alltid bäst".
10)"Min pappa var jättebra när han var min pappa, men så träffade han en annan kärring så nu bryr han sig bara i henne och hennes ungar".
11)"Min pappa är som han är, men han är faktiskt min pappa".
12))"Min pappa är verkligen min bästa vän, utan honom inget riktigt liv".
Vilken typ av pappa har du? och OM du är pappa vilken typ av pappa är du?
Fars Dag och Mors Dag i all ära. Men något större firande är det inte på internationella barndagen, den går nästintill spårlöst förbi, är inte det märkligt?
Mest av allt undrar jag borde vi inte klara av det här av egen förmåga, att bry oss i varandra mer än en gång om året och på beställning, därför att någon har bestämt att det är så det skall vara...
Debatten startad av Freja
SvaraRaderaStartad: 2008-11-13 09:57:45
Det finns 2 kommentarer.
Freja, har ditt inlägg hamnat fel? Eller är det jag som inte begriper något? - Drottning Kristina och "kung byxlös" är en intressant del av Sveriges historia, hur saker och ting gick till för de drabbade damerna. I lagboken finns i början REN historia, som faktiskt är rätt intressant att läsa, med tanke på hur gammal den är.
Anmäl >Gun (2008-11-14 10:05:51)
Förkristendomen i ett historiskt perspektiv som ett lästips kan vara intressant; med författaren Birgitta Onsell i boken "Jordens moder i Norden". Svea rikes lagbok och till ryggslut anger i sin tur geografin i matematik att det är en beräkningsgrund i en omfördelnings politik till en riksbank. I rätt intressant för som jag ser det med Drottning Kristina och till henne uppväxt år får då får kyrkans sitt genombrott får vi en samhällsklyvning igenom. Två versioner i en historiebok i en kontinental version - och en demokratisk version i intressant nog eftersom författaren Sten Andersson för fram. Att vi även har två forskningstraditioner i samhället i boken ?Positivism ? kontra hermeneutik?.
Anmäl >Freja (2008-11-13 09:57:45)