Eldkvarns frontman Plura Jonsson fick 3 månaders fängelse för dryga 3 gram kokain i byxfickan.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 september 2011, kl 10:26

Den egna byxfickan är det väl bäst att tillägga, eftersom det till en början i vanlig ordning varit lite förvillande uppgifter om hur det hela egentligen hade gått till.

Allt tog sin början med en polisrazzia förra året här i Göteborg och det blev ett herrans jämmer och elände i tidningsrubrikerna efter gripandet. I det här fallet var det också så, att det här nutidsfenomenet med att stå i TV och röra om i grytorna hade Plura också lagt till i sin meritlista. Det hela var mycket rörande både i grytor och på löpsedlar.

Till en början föreföll det som om narkotikan kommit flygande likt stekta sparvar strax före polisrazzian, rakt ner i byxfickan. I media framställdes det lite olika, någon skrev att han erkänt direkt, andra skrev motsatsen. I slutändan har det i alla fall visat sig att Plura själv var den som varit aktiv. Hur man sedan kommer på att man helt plötsligt skall ha kokain, fastän man enligt egen utsaga inte brukat det sedan 80-talet är en annan del av historien, som spretar betänkligt.

Trots det graverande så överklagade Plura domen i tingsrätten, på 3 månaders fängelse, till hovrätten. Han ville ha en helt annan mer smärtfri upplösning.

Skälet han angav för sin överklagan, var att det var en "dum fyllegrej". Hans slipade advokat försökte också att lägga till, att trots allt hade han genom offentlighetsintresset, redan fått löpa gatlopp i pressen.

Brottet skulle, som det måste förstås, därmed enligt advokaten vara sonat.

Ja, så kan man ju också diskutera.

Jag å min sida kan tycka, att den som inte vill hamna i rampljuset, vare sig man är kändis eller ej, bör också fundera över sina egna handlingar. Det kan knappast vara offer eller omgivningen, som försatt dem i dylika situationer. Är man rädd om sitt namn/rykte, bör man inte ägna sig åt handel och vandel av tvivelaktig karaktär. Rätt enkla levnadsregler helt enkelt.

Jag vet inte om det beror på min ålder, men jag har blivit smått "överallergisk" över dylika saker. Allt som oftast förstår jag helt enkelt inte hur de orkar framhärda orätta saker, som ter sig rätt uppenbara. Sanningen brukar dessutom alltid hinna ikapp på ett eller annat sätt. Ibland t.o.m. tragiskt nog efter deras död. Det är till att vilja lämna ett trist eftermäle efter sig.

Det är inte så lite förvånad heller, över hur mycket staten bjuder på, när det gäller advokatkostnader. Det är stora summor i en tämligen simpel brottmålsrättegång. För att inte tala om i en större rättegång, då det är fråga om svindlande summor. Medan offret mestadels står där helt utan alla former av hjälp.

Granskar man en del kostnadsräkningar inser man rätt snart, att en del advokaters dygn måste bestå av mer än 24 timmar, trots att de i en del fall varit rätt dåligt pålästa.

Bjärt kontrast till vad som drabbar en vanlig dödlig, som behöver hjälp i något rättsligt ärende. Det får personen ifråga vackert bekosta själv. I vissa fall fullt ut, där inte rättshjälp beviljas. Det betyder också att vi trots allt inte är lika inför lagen. Som presumtiv brottsling får du all hjälp, även när det i slutändan visar sig att du är skyldig. Men som icke kriminell får du ingen, eller på sin höjd väldigt ringa hjälp.

På något sätt känns det som om det här samhället har utvecklats till, att ge mer skydd åt brottslingar och de som håller på med oegentligheter, än att skydda dem som inte gjort sig skyldig till något, utan bara hamnat mitt emellan två stolar, eller i de förhärdades skottlinje.