Bokmässan i Göteborg hade sedvanlig

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 27 september 2009, kl 09:51

författarfrukost på lördagsmorgonen på Hotell Radisson SAS. I år var det en mindre skara författare som höll sina 7 minuters snack, men det gjorde inget. Det kändes alldeles tillräckligt.

Först ut var:

Bodil Jönsson, med sin bok "Tio år senare- Tio tankar om tid": Hon berättade att hon hade återvänt till sin bok "Tio tankar och tid", som utgavs 1999 och så hade hon gjort en jämförelse med hur hon hade tänkt, som 50 års kvinna i jämförelse med hur hon tänkte nu. Alltså var denna bok en vidareutveckling.

Hon hade kommit underfund med att hon fortfarande var det där barnet, som träffat den där mannen i skogen, som borstat bort snön från en stubbe och berättat för henne om trädets årsringar. Hon trodde länge i sitt liv att även människor hade årsringar och hade nu upptäckt, att på något sätt var det trots allt så. Den sista årsringen kring hennes huvud innehöll de nya tankarna i boken. Det är en märklig tid vi lever i tyckte hon, därför att vi trots allt som människor har blivit väldigt bra på att "lyfta fram det småttiga i tillvaron".

Mja... har alla verkligen blivit det?

Klas Gustafson, "Enkel, Vacker, Öm": En biografi av Monica Zetterlund, som han inte hade känt personligen. Men de som hade gjort det och läst biografin hade blivit mycket berörda av att läsa den. Han summerade att hon var en som aldrig blev vuxen. Hennes liv hade varit som blues. Hon hade blivit mamma väldigt ung, fått ta mycket ansvar som ensamstående mamma. Men efteråt haft en väldigt lång tonårstid. Hon var en vanlig människa, som läste oerhört mycket och drack periodvis mycket. Var lat, som gav uttryck i ryggen. Men hade också varit mycket mångsidig i sitt liv. Bokens titel var densamma som en melodi, som Beppe Wolgers skrivit för henne.

Jag hade lite svårt att greppa hans ambivalens, därför torde det vara mycket bättre att läsa biografin. Monica Zetterlund hade sin ryggskada efter en olycka. Något som man inte springer ifrån och sist men inte minst kräver sin "lathet". Kroppen kräver sitt, som aldrig kan snackas bort.

Tove Alsterdal, "Kvinnorna på stranden": Handlar om tre helt olika kvinnor, från tre helt olika världar, som på en strand i Spanien konfronteras med slaveriet, som faktiskt aldrig upphört. Men en del människor kanske tror att det är så. Enda skillnaden från Konta Kintes tid är, att det då gick en Konta Kinte för vad nuvarande fyra slavar kostar. Slavarna har alltså blivit billigare i dagens samhälle. Detta var Tove Alsterdals första bokmanus, även om hon är en van manusförfattare, men då till föreställningar etc.

För den som kanske undrar vem Konta Kinte var: Det var en man som föddes i Gambia. Han blev infångad av en slavhandlare och förd till USA, där han såldes som slav. Några generationer senare skrevs en bok, som blev en släktkrönika. Konta Kinte var förfader till författaren Alex Haley, som skrev om sin släkt i boken "Rötter". Den gick även som TV-serie för massor av år sedan och gav ett uppsving i "språkbruket" på allsköns sätt till vardags, efter den TV-serien. "Svarta bankkonton" blev t.ex. "Konta konto". Är det någon som kommer ihåg några fler? Det vimlade av dem, eller är det kanske lämpligare att glömma dem? I nutidens Sverige får man inte skämta längre. Dessutom finns de där som står och skriker Döda! Döda! Döda! Bara för att någon har en liten annan hudfärg och inte är det utanför solarierna de står precis och idkar "hjärntvätt".

Miika Nuosiainen, "Hallonbåtsflyktingen": "Finne" som han är, Miika Nuosiainen, berättade han att "finnar älskar att hata Sverige". Själv hade han på en strand i Thailand fascinerats av hur svenskar verkade ha så harmoniska familjer. Inga problem:

"Di här familjerna di hade två barn. En pojke, en flicka. Di var alla solbrända och harmoniska och allt var så perfekt".

Det hade väckt hans nyfikenhet. Sedan när han kom hem och satt och såg på VM i fotboll 1990 tillsammans med sin pappa och denne skadeglad konstaterade att Sverige förlorade varenda match mot vem det nu än var, då byttes hans nyfikenhet till viljan att bli en sån där lycklig familj. Han flyttade till Sverige.

Mer berättar jag inte, men jag travade iväg hem med en signerad upplaga av boken. Han var en så störtskön typ på att berätta, att jag har svårt att tro att boken är tråkig! Det är något med sjungande finlandssvenska. Jag blir så himla glad av att höra det och svag för Arto Paaselinnas halvgalna böcker är jag redan. Det behövs en finne till i mina bokskåp! Den tredje gemytlige finnen, passerade vi förbi längs Avenyn, när vi kom ut från författarfrukosten: Mark Levengood.

Sara Kardefors, "Borta bäst": Handlar om en en ung dam, som förlorat precis allt utom sin bil. Hon upptäcker att IKEA är så nära ett komplett hem som det kan bli. Hon käkar från mattallrikar där mat lämnats, sover i varuhusets sängar, som komplement till att sova i bilen. Lägger handen på ett barn som är på väg med sin skolklass in till badhuset, så kommer hon in gratis etc.

En kvinnlig variant av filmen "The Terminal" med Tom Hanks, kändes det som om det var.

Roslund & Hellström, "Tre sekunder": Handlar om vår tids kriminella där två myndigheter skall administrera det hela: polisen och kriminalvården. Tre sekunder åsyftar på hur man smugglar in amfetamin genom en infiltratör till fängelset.

Eftersom jag f.n. håller på att försöka ta mig igenom Roberto Savianos roman "Gomorra", kände jag att öronlocken åkte på med automatik. Kanske helt oförtjänt, vad vet jag. Det kändes inte som om jag skulle ändra mig. Men vem vet, det har hänt förr.

Pia Gadd, "Frillor, fruar och herrar - en okänd kvinnohistoria": Frillor det var föräktenskapliga damer till framförallt adeln, men även kungahuset, för att de inte skulle röra sig runt med en massa olika damer. Barn som blev till i dessa förhållanden fostrades av barnafäderna och hon gav ex. på Gustav II:s frillebarn. I Riddarholmskyrkan ligger frillebarn begravda berättade hon. När så de här herrarna gifte sig fick frillan ett underhåll och behöll status genom att bli gift i något ur mannens släktled.

Pia Gadd påstod att ordet "Frillor" var inget som folk kände till. Ett helt okänt ämne. Anledningen till att ingen kände till frillor stödde hon sig på att det inte ens fanns i Svenska Akademiens ordlista. Jaha, tänkte jag "so what"? Det är det väl många vanliga svenska ord, som inte gör längre och nog torde ordet ha stått där en gång i tiden, för så himla gammal är jag inte. För mig och min ålderkategori är begreppet frillor intet nytt under solen.

Henning Mankell, "Den orolige mannen" : Mankell har tydligen tänkt pensionera Wallander i och med denna bok. Den handlar om åldrandet, eller gjorde den det? Wallander börjar bli dement....

Rätt trevligt utflutet att lyssna på Mankell, men vart ville han komma egentligen och vad menade han med det han sa? Därför att det var författarnas egna nyutkomna böcker som de skulle berätta omkring under dessa 7 minuter, som tidfascisten hade stipulerat.

Mankell berättade att han har som mål, att ha åstadkommit två saker under dagen:

1) Ett hjärtligt skratt.
2) Vill inte släcka lampan innan han har lärt sig något nytt.

Sedan bröt han av med att tala om att alla människor hade sitt ursprung i Afrika och det skulle man upplysa alla de här rasisterna om!
OK, då, tänkte jag. Men det är väl bara vad man spekulerat om att det är så det är. Men säkert är det väl inte, bara för att man inte återfunnit mänskligt spår någonannanstans. Vart Afrika låg är nästa frågeställning, som ingen heller kan ta gift på.

Han fortsatte med att forskarna hade kommit underfund med hur ljudet av Big-Bang lät. Det hela gick i B-dur ackord. Han uttryckte då att vi hade lärt oss flera nya saker så att vi kunde släcka lampan, när vi skulle lägga oss.

Vidare gled han över till nästa ämne, som fick mig att inse: "Han har verkligen fått åldersnoja!"

A) Ung är bra att vara.
B) Äldre är dåligt att vara.
C) Gammal är kass.

- Men än tänker jag inte dra trälockat över mig, som Sara Lidman sa, sa Henning Mankell. För riktigt så gammal är jag inte, fortsatte han och såg ut om om han inte var riktigt säker på den saken.

Han gled sedan vidare över i ett konstaterande att under 80-talet började politiker ljuga systematiskt. Han berättade om en episod där Palme varit ursinnig och kastat papper i en soffa bara därför att det inte var ryska ubåtar, som fanns i svenska farvatten, men han hade ändå skickat en protestnot till Ryssland om det hela!

Jaha, tänkte jag, det var väl inte det enda som de här politikerna ljög om. Det var de som lade ribban där den nu ligger! Hur många "affärer" det var förutom "Geijer-affären" och "Toblerone-affären", det vete väl gudarna. Själv har jag nästan tappat räkningen på deras utfall och infall av lögner, staplade på hög. Det var på 80-talet jag tappade tilltron helt och hållet på "överhögheten".

Sist talade han om Harry Martinsson, som en gång berättat om luftbubblans vandring, som det ibland kan bli i ett blåst glas. Det tar en miljon år innan luftbubblan kommer tillbaka på samma ställe. Alltså är det ingen som kan kolla riktigheten av det påståendet heller...

Jaha... och vad blev sensmoralen av allt detta som han talat om och återknytningen till hans "sista bok" om Wallander?

Jag funderar fortfarande, utan att ha lyckats få ordning på tankarna. Han kanske bara ville ha någon att snacka med under frukosten, typ.