tisdag 23 juni 2009

Årets sommarpratare i P 1,

- i hängmattan - - den 23 juni 2009, kl 17:46

drog igång i lördags.

Först ut var den fiffige smålänningen Ingvar Kamprad, som berättade hur Ryssland hade snuvat IKEA på 1,5 miljarder, men han tänkte ändå inte ge upp hoppet. Han skulle fortsätta att rulla på ändå, dvs. besegra "byket". Man må tycka vad man vill om "den snåle smålänningen", med de inte alltför illa pinkade anorna, men ett helt oslagbart affärshuvud har han sannerligen. Även om han nu tröttsamt gjort, som alla andra som dragit på sig en förmögenhet: dragit iväg hela penningpungen till Schweiz. Det där sistnämnda hade han gråtit många nätter över att behöva höra, men det är trots allt ett krasst och helt riktigt konstaterande, att det faktiskt är så det förhåller sig. Dessutom ägs företaget av en stiftelse i Nederländerna, vilket åtminstone får mig att himla med ögonen.


Kamprads etablering med IKEA-varuhus är verkligen helt imponerande, eftersom de återfinns på ca 40 ställen runt om på jordklotet och utslagna på ca 280 varuhus. Jag har hunnit funderat på vad det är som gör att han har lyckats så bra. Men har förstått att han varit enveten och dessutom förstått hur man seriöst skall driva ett företag långsiktigt. Han har vägrat att introducera IKEA på börsen, insett att då hamnar han liksom alla andra i ekorrhjulet, att ständigt behöva trissa upp vinsterna. Dvs. att driva företaget kortsiktigt. Han har helt enkelt insett, att det spelar ingen roll om han driver de nyöppnade försäljningsställena med förlust under flera år, vinsten kommer så småningom och den kommer dessutom att bestå. Hans tankar om att ständigt utveckla, till ett skäligt pris, är som vi vet ett vinnande koncept.


Men sedan smålog jag åt hans berättelse hur han började det hela. Han berättade att han gjort en deal med befälet när han låg i lumpen, om att få komma en timma senare på morgonen. Han satt och skrev fakturor osv. i sitt nyöppnade företag, men där framkom att han hade haft en flicka till hjälp med faktureringen. Han fick korrigera sig, eftersom det framgick att han just hade fått hjälp av henne, alltså hade han inget betalt för den tjänst hon bistått honom med i företaget. Det hela fick "hushänget" att spontant och med hög röst konstatera torrt: "Han var snål den fan redan på den tiden!"


Visserligen är det så att varje sommarpratare fyller etern med glada överraskningar, men nog saknar jag allt "The one and only" i den genren: Torsten Ehrenmark! Denne helt oslagbare kåsör, som jag aldrig missat att lyssna till när han sommarpratade. Det var inte ens barnafödande, eller eget dödsfall, som hade kunnat komma emellan transistorradion och mig!


Jag läste mig till på P1:s hemsida att Torsten Ehrenmark hann sommarprata 50 gånger. Det tyder på att jag inte var den enda i detta vackra land, som uppskattade honom. Ett glatt tillskott på P1 hemsida är att man nu även kan lyssna till gamla sommarpratare ur arkivet.


Men jag hann också samla på mig en och annan av "Årets Ehrenmark" i pocketupplaga. Den brukade vara nedpackad i sommarens semesterresväska. Gå till sängs, i den ljusa svenska sommaren, med "Årets Ehrenmark" gjorde sannerligen gott för själen. Trist nog fipplade flyttgubbarna bort även denna låda, så just nu botaniserar jag runt bland antikvariaten för att komma över "juvelerna" igen.


Den här musikaliska ådran som också varje sommarpratare lägger till, är alltid intressant att lyssna till hur valen faller.


Jag själv som tycker om, i princip, all musik och inte duckar för att besöka, eller lyssna till alla former av just musik, slår ett slag för en musikkategori som över lag har oförtjänt dåligt rykte.


Det är nog faktiskt den yngste sonens förtjänst, att jag upptäckt även den. Själv glömmer jag aldrig det klassiska och pampiga stycket Ravels "Bolero" från en hårdrockskonsert i Göteborg våren 1986, som han och jag var på. Den var faktiskt bra mycket pampigare än alla de andra varianterna av Bolero, som jag avlyssnat via konserthuset. Här är den klassiska upplagan med bilder av Claude Monets mindre kända konstverk.




Ni som inte anammat hårdrocken, lyssna till denna och så hoppas jag att ni kan få en liten annan uppfattning. Det är Metallicas "Nothing else matters".




PS. Jag blev bara tvungen att testa det nya snittet på bloggen. Vilken färg föredrar ni?
Bildspelet är delar av de enorma "Näckrosmålningarna", som Claude Monet har gjort och som hänger i Orangeriet i Paris. DS.

PPS. Som ni ser har tekniken ännu inte kommit ikapp, halva texten osv. är försvunnen. Men det fixar väl sig, så småningom. DDS.

1 kommentar:

  1. Metallica super!

    Näckrosormålningarna får vi titta lite närmare på.

    SvaraRadera