torsdag 8 januari 2009

Anette och Rolf Ryrland

- den 8 januari 2009, kl 10:25


http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4351129

Det är lustigt men nog är allt våra vägar genom livet outgrundliga. När jag tänker tillbaka på alla klasskamrater jag hunnit med att ha, tror jag på något sätt att grundtonen i en människas liv slås an rätt tidigt i livet.

Jag minns Anette starkast från tiden när vi gick på Centralskolan i Malmberget, dvs. folkskolan. Vi gick i samma klass. Det var ett underbart gäng flickor vi var. Därför att det var aldrig fråga om att någon inte fick vara med, vi umgicks liksom över hela fältet. De här flickorna som gick i min klass i folkskolan har på något förunderligt sätt, stannat kvar i mitt medvetande på ett högst påtagligt sätt. Jag tror att det beror på att vi var på något underligt sätt "samma själar", som visste att livet kunde verkligen vara gott, rätt använt. Våra vägar har gått åt varsitt håll i livet, men det är en rätt märklig känsla, som infunnit sig i mig, när vi stött på varandra någonstans på vägen, den där känslan av igenkännande och universell samhörighet. Banden som aldrig brast.

Anette, som folkskoleflicka, var en go, ständigt glad tjej, med "drag under galoscherna" (JA, det grunddraget sitter nog i fotknölarna, hon är nog fortfarande energisk, det riktigt känns genom reportaget, även om jag sitter 150 mil ifrån och läser via nätupplagan). Hur energisk Anette var redan på folkskoletiden, skall jag inte helt avslöja men det roligare inslaget har jag faktiskt tagit till mitt hjärta, med att jag själv gör Anettes "piruetter" i ett visst läge, till min familjs stora glädje. Samma piruettdans, som hon gjorde när hon inte haft tid att besöka ett ställe, som borde ha uppsökts för länge sedan. På den tiden hette hon Gundmalm och bodde med sina föräldrar på Malmsta. Föräldrarna var otroligt rara och vänliga och jag har mycket starka minnen av dem, precis som jag har ifrån de andra flickornas. Gundmalms drev en liten kvartersbutik nere i källaren i det lilla huset på Wallingatan/Malmsta, där de också bodde. Jag förstår att det var nog där Anettes eget affärssinne byggdes upp. Därför att det var inte precis någon liten affär hon själv drev i Malmberget som vuxen och att administrera en stor barnaskara kräver också sitt speciella affärssinne. Samtidigt som deras eget hem ständigt varit öppet för alla barn, som behövde en varm famn och trygg miljö att mötas av. Jag undrar hur många barn, som egentligen passerat genom deras hem.

Senare i livet skulle våra vägar tillfälligt åter korsa varandras, när deras egen son Fredrik tävlade för MMCK cross, liksom mina egna söner gjorde. På crossbanan och ute på tävlingarna var det dock mest Rolf som hängde, men naturligtvis fanns även Anette där och deras lilla barnaskara.

Det finns egentligen en hel drös av vardagshjältar och mycket speciella människor, som korsat min väg genom livet, en hel del av dem har varit just klasskamrater. Jag kan inte låta bli att tänka på bl.a. Margit (Johansson också Malmstatös), som inför återträffen 1988, dvs. 20 år från examen på läroverket i Malmberget, skrev till mig: att hon vet inte vad hon egentligen har gjort, hennes liv har mest bestått av barn. Det är väl kanske lite svårt att betrakta sin egen betydelse, när den inte föregåtts av fina titlar? Men det var ett helt underbart, ljuvligt brev! Synd bara att det aldrig blev tillfälle, att bara sätta sig ner och prata, om livet, om barn, om allt det där som vi en gång var och fortfarande är.

Men kan livet egentligen vara så mycket bättre? Jag tror faktiskt inte det. Jag håller med Anette och Rolf, när de säger "vi får så mycket tillbaka".

JAG har också själv gjort den erfarenheten. Fått dessa små kvitton som lagts i min hand, de är mycket värda!

1 kommentar:

  1. Det finns 2 kommentarer.

    håller med anette är en jättemysig människa allt gott till henne å hennes familj finns inte många som er ha det bra
    Anmäl >anki (2009-01-16 10:37:37)

    Ååå, blir så glad att få läsa om varma människor som Anette och Rolf.
    Fick möjlighet att säga det direkt till Anette igår, man blir så upprymd och full av värme, man blir GLAD rätt å slätt!!! Än finns det hopp om mänskligheten.
    Anmäl >Mimmi (2009-01-09 20:57:38)

    SvaraRadera