- den 18 oktober 2009, kl 22:58
Hej alla våra vänner i Malmberget!
Så här har vi det nu. Vi trivs alldeles utmärkt och har hittat ett bra och lugnt boende här i södra Sverige. Redan efter några månaders boende på vårt nya ställe märker vi redan nu skillnaden på hur människor mår här jämfört med i Malmberget.
Skillnaden är stor; här är människor fulla av energi och framtidsplaner. De sover gott om natten och kan planera sin vardag och framtid.
Det gör att diskussioner människor emellan är konstruktiva och positiva. Här pratas det om hösten, vägförbättringar, berättaraftnar, skördefester och mycket mera.
Folk har verkligen tid för varandra och samtalen handlar om vardagen och framtiden i positiva termer.
Anledningen till att vi efter 25 år lämnade Malmberget var inget annat än denna gruva, som under många års tid fördärvade min nattsömn och försämrade min epilepsi och därmed mina chanser till en förbättrad hälsa.
Många av dagarna gick där åt till att återhämta sömn och försöka vila upp mig.
Tänk, nu tycker vi det är fantastiskt att kunna somna vid 22-tiden och vakna utvilade vid 7-tiden. Vilken energi man har för resten av dagen!
Jag har lidit av sömnbrist de senaste fem åren i Malmberget så inte undra på att jag alltid kände mig trött därhemma.
Mina luftvägsproblem är också som bortblåsta och min man förundras varje dag över dammfria bilar och fönsterbänkar.
En annan sak som vi märkte av när vi flyttat hit, och jag speciellt, var att den där ångesten som jag dagligen bar på, försvann när vi flyttade hit!
Den har försvunnit och är som bortblåst. Den blev kvar i Malmberget. Nu först vet jag vad denna ångest handlade om: en psykisk anspänning av en ständig oro om när nästa skalv kommer, om huset och dess ledningar klarar av gruvans sprängningar och markrörelser och om en mycket oviss framtid i Malmberget ...
Men priset för att flytta utan jobb har varit högt. Ekonomiskt kostar det väldigt mycket att flytta, när man som vi gjorde det på eget bevåg. Mycket av våra livsbesparingar gick åt, för att inte tala om den förlust husförsäljningen medförde. Ingen var intresserad av att betala ett skäligt pris för ett hus i Malmberget efter skalven.
Vi fick skamligt låga erbjudanden från de få intressenter som hörde av sig. Våra investeringar i huset var inget värda. Huset stod på fel plats i Malmberget.
Men det värsta av allt var att möta LKAB:s totala nonchalans och ignorans till våra problem, med Wikström som företrädare. Inte en blinkning när jag påtalade svårigheterna att leva i Malmberget med en sjukdom som kräver nattsömn och vila! Min man blev oerhört förvånad över Wikströms iskalla bemötande men också över hans lögner om att LKAB inte köper upp några andra hus utanför Elevhemsområdet.
Vi hittade efter en tids sökande på Hemnet.se en bra plats att bo på.
Men samtidigt har inte denna flyttning känts bra, då vi inte har flyttat av egen fri vilja. För vi var helt enkelt tvungna att göra något åt vår situation.
Det känns idag mer som vi blev bortdrivna från samhället för att vi inte längre orkade bo kvar i gruvans närhet. Om vi åtminstone blivit bemötta med förståelse från LKAB:s sida och en URSÄKT så hade det känts lite bättre. Men att möta en företrädare för LKAB, som fullständigt sket i hur vi hade det. Det var inte roligt!
Wikströms svar på om LKAB kunde köpa vårt hus var kort " ... det måste ni förstå att om vi köper ert hus så kommer det flera hundra springandes efteråt och kräver att vi köper deras också och det går ju bara inte"...
Tänk så avslöjande hans svar var! LKAB vet alltså att det är många fler än vi, som helt enkelt måste ta sig härifrån.
I Malmberget stod vi stilla, trötta och frustrerade. Kunde inte planera för något. Men här känns och är allt vad vi gör meningsfullt.
Efter 25 år i Malmberget fattade vi det enda beslut som var förnuftigt för oss och det var att flytta. Vi hade till slut fått nog av gruvans störningar och försämrad hälsa.
Men att flytta till Gällivare var helt otänkbart för oss. Som Malmbergsbor var vi mycket besvikna över de styrande politikernas passivitet i Malmbergsfrågan. Aldrig i livet att vi kunde tänka oss att betala en enda skattekrona till en kommun vars politiker tillåter ett företag att förstöra människors liv, hälsa och egendom på det sätt LKAB tillåts att göra i Malmberget.
Så vi avslutar detta brev med att önska att NÅGOT positivt snart händer för er alla i Malmberget.
Vår dörr står alltid öppen för er, våra vänner, om ni har vägarna förbi.
Varma och soliga hälsningar från oss
---------
Ja, där slutar mailet från ännu ett av de många offer som LKAB och politikerna i Gällivare kommun har skördat. När jag läser mailet känner jag än en gång förtvivlan över hur människor har behandlats och vad de egentligen har fått gå igenom. Det hela känns oförlåtligt, så här bär man sig inte åt mot sina medmänniskor i Sverige! Här som vi låtsas vara humana människor.
Mötet på tisdagen den 20 oktober kl 18.30 på Nordan har ett överfullt program. Jag kan inte låta bli att undra är det för att försöka söva publiken? Jag undrar om inte många kommer att protestera och kräva mer tid för fri diskussion.
Oavsett vad som kommer att hända på det mötet, är det så att människorna måste omgående återfå rätten till sina egna liv och egendomar! Så här kan det inte fortsätta. Detta är trots allt Sverige och inte någon bananrepublik!
Så här har vi det nu. Vi trivs alldeles utmärkt och har hittat ett bra och lugnt boende här i södra Sverige. Redan efter några månaders boende på vårt nya ställe märker vi redan nu skillnaden på hur människor mår här jämfört med i Malmberget.
Skillnaden är stor; här är människor fulla av energi och framtidsplaner. De sover gott om natten och kan planera sin vardag och framtid.
Det gör att diskussioner människor emellan är konstruktiva och positiva. Här pratas det om hösten, vägförbättringar, berättaraftnar, skördefester och mycket mera.
Folk har verkligen tid för varandra och samtalen handlar om vardagen och framtiden i positiva termer.
Anledningen till att vi efter 25 år lämnade Malmberget var inget annat än denna gruva, som under många års tid fördärvade min nattsömn och försämrade min epilepsi och därmed mina chanser till en förbättrad hälsa.
Många av dagarna gick där åt till att återhämta sömn och försöka vila upp mig.
Tänk, nu tycker vi det är fantastiskt att kunna somna vid 22-tiden och vakna utvilade vid 7-tiden. Vilken energi man har för resten av dagen!
Jag har lidit av sömnbrist de senaste fem åren i Malmberget så inte undra på att jag alltid kände mig trött därhemma.
Mina luftvägsproblem är också som bortblåsta och min man förundras varje dag över dammfria bilar och fönsterbänkar.
En annan sak som vi märkte av när vi flyttat hit, och jag speciellt, var att den där ångesten som jag dagligen bar på, försvann när vi flyttade hit!
Den har försvunnit och är som bortblåst. Den blev kvar i Malmberget. Nu först vet jag vad denna ångest handlade om: en psykisk anspänning av en ständig oro om när nästa skalv kommer, om huset och dess ledningar klarar av gruvans sprängningar och markrörelser och om en mycket oviss framtid i Malmberget ...
Men priset för att flytta utan jobb har varit högt. Ekonomiskt kostar det väldigt mycket att flytta, när man som vi gjorde det på eget bevåg. Mycket av våra livsbesparingar gick åt, för att inte tala om den förlust husförsäljningen medförde. Ingen var intresserad av att betala ett skäligt pris för ett hus i Malmberget efter skalven.
Vi fick skamligt låga erbjudanden från de få intressenter som hörde av sig. Våra investeringar i huset var inget värda. Huset stod på fel plats i Malmberget.
Men det värsta av allt var att möta LKAB:s totala nonchalans och ignorans till våra problem, med Wikström som företrädare. Inte en blinkning när jag påtalade svårigheterna att leva i Malmberget med en sjukdom som kräver nattsömn och vila! Min man blev oerhört förvånad över Wikströms iskalla bemötande men också över hans lögner om att LKAB inte köper upp några andra hus utanför Elevhemsområdet.
Vi hittade efter en tids sökande på Hemnet.se en bra plats att bo på.
Men samtidigt har inte denna flyttning känts bra, då vi inte har flyttat av egen fri vilja. För vi var helt enkelt tvungna att göra något åt vår situation.
Det känns idag mer som vi blev bortdrivna från samhället för att vi inte längre orkade bo kvar i gruvans närhet. Om vi åtminstone blivit bemötta med förståelse från LKAB:s sida och en URSÄKT så hade det känts lite bättre. Men att möta en företrädare för LKAB, som fullständigt sket i hur vi hade det. Det var inte roligt!
Wikströms svar på om LKAB kunde köpa vårt hus var kort " ... det måste ni förstå att om vi köper ert hus så kommer det flera hundra springandes efteråt och kräver att vi köper deras också och det går ju bara inte"...
Tänk så avslöjande hans svar var! LKAB vet alltså att det är många fler än vi, som helt enkelt måste ta sig härifrån.
I Malmberget stod vi stilla, trötta och frustrerade. Kunde inte planera för något. Men här känns och är allt vad vi gör meningsfullt.
Efter 25 år i Malmberget fattade vi det enda beslut som var förnuftigt för oss och det var att flytta. Vi hade till slut fått nog av gruvans störningar och försämrad hälsa.
Men att flytta till Gällivare var helt otänkbart för oss. Som Malmbergsbor var vi mycket besvikna över de styrande politikernas passivitet i Malmbergsfrågan. Aldrig i livet att vi kunde tänka oss att betala en enda skattekrona till en kommun vars politiker tillåter ett företag att förstöra människors liv, hälsa och egendom på det sätt LKAB tillåts att göra i Malmberget.
Så vi avslutar detta brev med att önska att NÅGOT positivt snart händer för er alla i Malmberget.
Vår dörr står alltid öppen för er, våra vänner, om ni har vägarna förbi.
Varma och soliga hälsningar från oss
---------
Ja, där slutar mailet från ännu ett av de många offer som LKAB och politikerna i Gällivare kommun har skördat. När jag läser mailet känner jag än en gång förtvivlan över hur människor har behandlats och vad de egentligen har fått gå igenom. Det hela känns oförlåtligt, så här bär man sig inte åt mot sina medmänniskor i Sverige! Här som vi låtsas vara humana människor.
Mötet på tisdagen den 20 oktober kl 18.30 på Nordan har ett överfullt program. Jag kan inte låta bli att undra är det för att försöka söva publiken? Jag undrar om inte många kommer att protestera och kräva mer tid för fri diskussion.
Oavsett vad som kommer att hända på det mötet, är det så att människorna måste omgående återfå rätten till sina egna liv och egendomar! Så här kan det inte fortsätta. Detta är trots allt Sverige och inte någon bananrepublik!