Halloween och Alla Helgons dag

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 31 oktober 2008, kl 11:15

Så är vi vid dagen då det i vissa stunder känns som om dörrklockans ringknapp borde bytas ut till ett häftstift istället! Det är lite komplicerat när man helt plötsligt börjar anamma gamla Irländska seder och inte riktigt greppat hur det går till, vad som ligger till grund för det hela, eller ens vilken dag det är fråga om.

"Trick or Treat"? dvs. "Bus eller Godis" som det konstigt nog översatts till har sannerligen inte greppats, i alla fall inte i de här kvarteren! Konstig översättning förresten, eller inte. Det är trots allt någonstans det som det hela går ut på. På ett ungefär! Halloween firas alltid 31 oktober i USA. Alla Helgons dag, infaller på lördagen under tiden 31 oktober -6 november. Ursprungligen var dagen en fast helgdag den 1 november, en plats den behållit i andra länder.

Men blanda ihop Halloween med Alla Helgons dag, som fö är den enda kvarvarande rent katolska helgen i Sverige, det är inte alla gånger så lyckat. Detta ses av vissa som en mycket olämplig aktivitet just på denna dag och kan framkalla direkta konflikter med grannar. Få en ständigt ringande dörringklocka av godistörstande barn på en dag då man minns sina döda i stillhet kan jag ha förståelse för, att det kan väcka irritation. OM det nu är det som det hela egentligen handlar om?

Själv suckar jag bara djupt över att åter behöva resa mig, eftersom alla skriker i en mun "nån annan får öppna, jag gör det inte"! 

 Då sitter jag där i en bråkdels sekund och överväger att inte öppna. Det brukar bli dylika tankar när dörrklockan ringt i ett. Men så inträder mitt bättre jag och så står jag där och kikar ut genom ytterdörren. Men jag vet sanning att säga inte om det är så mycket bevänt med alternativet "bus" istället för "godis".

Därför att några år då det uppladdade godiset tagit slut i jätteskålen, som jag brukar ladda upp med. (Ja, nu är saken den att de påringande barnen brukar få ivrigt bistånd från ett av "spökena" inne i huset)! Då har jag valt att sticka ut huvudet genom ytterdörren och beklagat att:

- Nu är skålen med stabiliseringsmedel, färgämnen och annat snusk tömd av spökena som ringt på före er och därför väljer jag BUS.

Då har jag bara mötts av tystnad och skrapande med fötter på bron och ett "jaha" åtföljt av djupa suckar och så har de släntrat nerför trapporna med tunga och uppgivna steg.

Arma ungar! Det är i dylika stunder jag önskat att jag hade varit Willy Wonka med en egen chokladfabrik! Men något bus har jag då inte kunnat konstatera efteråt. En gång var sopkvasten omkullvräkt, men det kunde lika gärna ha varit havsvindarna som ställt till det "lilla buset".

Jag själv har anammat en del av Halloween som är rätt fin, rent estetiskt och som står sig rätt länge. Jag gröper ur en pumpa eller kålrot och placerar ett värmeljus däri. Men hoppar över det spöklika ansiktet, det får jag ändå nog av i badrumsspegeln varje morgon. Så jag skär helt enkelt ur andra krumelurer, vanligtvis stjärnor och månar i pumpan eller kålroten. (Inkråmet går som sagt var att användas, så inget förfars).

Men just den biten i traditionen Halloween, återfinns i berättelsen om Jack-ó-lantern ("Jack med lyktan" eller "Jack of the latern"). Den irländska legenden om Jack, det late och sluge bonden, som använde ett kors för att överlista djävulen. Han vägrade att släppa djävulen fri om djävulen inte lovade att Jack fick komma till helvetet. Vad han nu tänkt göra där kan man ju undra en smula över, eftersom Jack var en lat rackare!

Det gick i alla fall att kohandla med djävulen som gick med på detta. Men när Jack så småningom efter ett liv i sus och dus gjort sitt, visade sig att Jack inte var välkommen i himmelen, utan skulle "en trappa ner". Men inte heller djävulen kunde släppa in honom och Jack blev dömd, att irra i all evinnerlig tid med sin lykta runt jorden. Sicket mörker!

Det är väl därför det irrar omkring så många spöken denna dag med sina ljuslyktor, de tror väl att de gått och blivit avkommor till Jack-ó-lantern.

De är väl Lutheraner, eller är det en lightvariant av djävulsdyrkan? Nej, fråga mig inte vilket som är vilket!

PS. Imorgon har jag namnsdag DS.

Ers kungliga tröghet.

Ers kungliga tröghet.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 30 oktober 2008, kl 09:16

Nej, jag menar inte vår kung som tycks ha varit föremål för höstens nya mobbningsdrev. Så till den milda grad dessutom, att man hade en radioomröstning om han skulle få säga något överhuvudtaget! Det var då jag slutligen förstod att här i landet råder inskränkt yttrandefrihet, eftersom HMK faktiskt inte ens har någon makt!
Personligen betalar jag hellre pålästa representanter med vett och etikett, än dönickar som inte ens äger normalt folkvett och som svenska folket betalar svindlande summor för. Rikligen belönade under den tid de sitter och gnuggar geniknölarna och när de slutar sina uppdrag uppbär de ersättningar och förmåner, som en vanlig svensk inte ens i sin vildaste fantasi kan drömma om!
Den där regeln om deras ekonomi, utan att mista sin ersättning, slinker de flinkt undan med att helt enkelt bilda bolag och håva in kosingen där, istället för i det privata namnet! Så var det med den saken. Korrupt är väl bara förnamnet, men det är ju sådana regler & lagar vi har! Jag gillar raka puckar, därför håller jag ett kort på kungahuset, som dessutom gör ett alldeles ypperligt ambassadörjobb.

Men i grund och botten gillar jag inte idén med kungahus. Alternativet är då sannerligen inte något att hänga i julgran heller! Så det är nog bra som det är och ett bra jobb gör de allihop i den familjen! Dessutom får man en årsredovisning om vart alla pengar går. Är det någon som någonsin såg motsvarande i form av "året med Nivea", eller någon av de andra gökarna? Men denna blogg skulle inte handla om HMK, eller de där andra med uppenbara fria arbetstider i "den skyddade verkstan", eftersom de inte ens är på plats när det skall röstas! Nej, det här skulle handla om en helt annan person dvs. ers kungliga tröghet, som mer eller mindre, numera retat gallfeber på mig.

VAD jag irriterar mig på? JO, att den där uppenbarligen VÄLDIGT högt uppsatta OCH totalt onåbara personen på försäkringskassan inte kan få "fingrarna ur" och meddela mig NÄR jag kan få komma dit tillsammans med grannfrun, som av olika anledningar behöver mitt bistånd. Det är alldeles nödvändigt med det här personliga besöket, därför att nu måste HELA problematiken diskuteras igenom och det kan inte halka runt på det-är-nån-annans-bord längre. Men att lyfta luren och ringa tillbaka och meddela en tid när det kan tänkas ske, verkar vara stört omöjligt, eller ta emot ett samtal och bara tala om NÄR det finns tid för ett personligt möte.
Istället har jag nu suttit fast i försäkringskassans minst sagt infantila telefontjänst i timmar och dagar och de allra flesta gånger har det slutat med att jag blivit bortkopplad, sedan jag kursats runt. Ibland genom att trycka mig fram och ibland genom att tala med en VERKLIG person för att åter hamna i deras "trycka-in-vad-du-vill-du-får-ändå-inte-vad-du-vill-telefon".
Jag har sannerligen bättre saker för mig än mötas av standardiserade telefonsvar, som i det här ärendet saknar fullständig relevans och lika gärna kunde vara av typen: "Om du behöver fila naglarna, tryck 1. Om du behöver färska ägg, tryck 2. Om du inte har en tonvalstelefon, tryck 3". En del ställen kommer man inte ens fram, när de har de här fantastiska "trycka-telefon-tjänster". Från min gamla malmbergstelefon, ni vet en sån där nostalgigrunka med nummerskiva, då blir det problematiskt värre att "trycka" skall jag säga! Då möts man av en upphakad färdiginspelad telefonröst, som talar om att man inte gjort något val för att slutligen hamna i yttre världsrymden och får byta telefon! Nej, men vad fasen är det för samhälle vi fått. Vart tog alla människor vägen?

Ändå har jag för ett par dagar sedan lyckats få tag i en VERKLIG person på försäkringskassan, som talade av egen förmåga och dessutom var kommunicerbar. Blev det nu något bättre tror du? "Om du tror det, tryck 0. Om du vill komma till kundtjänst, tryck 9. Om du har sysselsättningsproblem, tryck 8 eller ring Poolia eller dröj kvar". Jag har t.o.m. gjort en repa inne på deras klagomålsavdelning, dvs. det var något ljushuvud som kom underfund med "att det här är ett fall för vår klagomålsavdelning".
Klagomålsavdelningen den fungerade så här: "Jag ser att du ringt, men att inget hänt. Jag sätter in ett nytt meddelande om att du ringt". Nej, men det var väl finurligt och konstruktivt, tänkte jag men sa inget och tackade för mig. Finns det överhuvudtaget något att tillägga, när man mötts av ett dylikt meddelande? Ja, jag menar som kan leda någonstans, mer än att man möjligen är otrevlig mot någon, som inte alls gjort sig förtjänt av en skopa ovett?

Skall det verkligen ta timmar och dagar att få en tid för ett personligt samtal, där personerna ifråga har befunnit sig i ett AKUT hjälpläge under dryga 3 års tid? Vilket samhälle vi lever i, i vissa fall. Helt sanslöst! Ja, jag vet: "Om du vill tala med ers kungliga tröghet, tryck #"... Numret ni nu söker kan aldrig ta emot några samtal. Var god försök senare eller i nästa liv"... KLICK...

Jan Guillou den store har åter talat

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 29 oktober 2008, kl 12:10

och då tige alla i församlingen!

http://www.kvp.se/Nyheter/1.1350255/nu-sagar-han-larsson-igen

Mycket skall man behöva läsa innan ögonen trillar ur! Visserligen gillar jag verkligen Jan Guillous "Arnserie" och "Ondskan", men sedan blir det "darrigare" värre och en smula överspänt, så att t.o.m. jag som verkligen gillar läsandet faller mellan stolarna och pinsamt mellan Jan Guillous textrader. Hans egna böcker är inte alla precis att klassa som några större epos, även om jag fortfarande gillar hans skrivande och utsvävningar.

Stieg Larssons böcker har jag däremot fullkomligt slukat och väntat på att de skulle ges ut och känner verklig sorg över, att de fingrarna inte skriver mer. Hade han fortsatt med sitt skrivande, hade han säkert också fått in en och annan miss i framtiden. Sånt händer och "duktiga Annikasyndrom" behäftas vi alla av mellan varven, hur duktigt vi nu än försöker att skaka av oss den åkomman. Jan Guillou är själv ett levande bevis på detta syndrom.

Men min uppskattning och läsglädje, den beror sannerligen inte på att Stieg Larsson var död, som nu Jan Guillou kommit fram till. Börjar Jan Guillou bli något sliten av att inte längre räknas till de stora drakarna bland sina egna kretsar, kan jag inte låta bli att undra, samtidigt som jag funderar vad det hela EGENTLIGEN handlar om för hans del.

Det är inte utan att jag sitter här och funderar över vad Jan Guillou själv tycker om sina überpersonligheter, Erik Ponti, Pierre Tanguy och Hamilton. Där kan man väl verkligen snacka om "Pippi långstrumpkaraktärer". Kanske det rent av är så att Jan Guillou är avundsjuk på alla dessa romanfigurer, även om han gjort Erik Ponti till sitt alter ego, så till den milda grad att jag kände att det var riktigt skönt att han nu själv bestämt sig för att låta dem alla försvinna ut i obefintlighetsregistret. Det var nog dags för Jan Guillou att vända blad. Han kan när han vill, det visar hans Arnserie prov på.

Stieg Larssons romanfigur "Salander" är verkligen högst sannolik, dessutom. Jag har själv mött Salanderpersonligheter i olika sammanhang, för att inte tala om Salandersituationer, som staten fabricerat i understundom rättslöst land, där makten heter pengar och godtycke.

Makt korrumperar det borde Jan Guillou om någon veta. Men allt det här VET nog Jan Guillou själv, om han bara kopplar in hjärnan innan han öppnar munnen nästa gång!

OSMAKLIGT att dessutom ge sig på både död författare och misskreditera läsare som infantila idioter. Jan Guillou kanske borde börja ägna sig åt en annan form av navelskådning, varför han själv skriver och läser. Varför ytterligt stora delar av mänskligheten ägnar sig åt denna Pippi Långstrumpsysselsättning. Jag tror att han skulle kunna hitta många Pippi Långstrump syndrom både hos älskad Astrid Lindgren, men även hos sig själv och stora delar av mänskligheten. HJÄRNAN vill nämligen ha roligt och olika livsstilar har vi ännu tack och lov.

Lagerrensning av eventuella bloggar,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 29 oktober 2008, kl 00:32

har jag ägnat mig åt de sista 35 minuterna i mitt liv. Men de flesta fick utplånas med deleteknappen.

"Hur är det ens möjligt att skriva så mycket dynga, som jag hittade på eventuella blogginlägg"? tänkte jag när jag hastigt ögnade igenom smörjan.

Men somt överlevde med viss tvekan och jag bestämde mig för att klicka på spara för att eventuellt publicera vid "rainy days", det här är ju inte jordens mest frekventa bloggforum precis.

För den nu som undrar hur flink kan den svammelpottan egentligen vara på tangentbordet, kan jag nu bara låta meddela, att dylika tänkta tankarna torde inte vara alltför skärpta. Men det kan bero på olika saker:

1) sitter med fingret inne i ena näsborren, så djupt att halva hjärnan härvidlag torde varit halvvägs utpillad och kanske rent av uppkäkad

2) har läst alldeles för mycket strunt den sista tiden och greppar inte något av logiskt tänkande

3) det vill du inte veta OCH jag vill dessutom ha betalt för en sådan avancerade analys!

Godnatt och sov gott, nu skall svammelpottan gå och lägga sig!

Kom ihåg: händerna på täcket!

Klämma på brösten

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 28 oktober 2008, kl 14:12

det är något som alla kvinnor borde ägna sig lite mer seriöst åt. Det är en tämligen smärtfri historia att känna efter med jämna mellanrum, när man ändå står där i duschen och är intvålad. Inte att förglömma armhålor och kollen i spegeln enligt föreskrifter.

Nyss var jag på mammografiundersökning och när jag satt där i väntrummet och bläddrade i en dagstidning, stod att läsa att 2 av 10 kvinnor struntar i att gå på denna undersökning som de blir kallade till! 100:- tycker jag kan te sig som en förbryllande utgift att inte godta, med tanke på vad en tidig upptäckt kan vara i förhållande till en, där det gått alldeles på tok för långt.

Visserligen är det ingen rolig historia att få brösten tillplattade, utmanglade och fastklämda. Ungefär samma delikata känsla som att de blir körda genom lakansmangeln. Men ser man till helheten är det ändå en överkomlig och övergående historia.

Ikväll är det åter TV-gala med "rosa bandet", men jag själv sitter här och känner mig alltmer irriterad och frustrerad över att det där rosa bandet inte är rosa/blått. Vi har en herrans massa män som drabbas av både prostata- och testikelcancer varje år! Den vården är märkligt eftersatt med tanke på att det faktiskt gäller MÄN, som i alla andra lägen vanligtvis åker gräddfil i förhållande till oss kvinnor. Den cancerformen är, liksom kvinnornas bröstcancer, representerade även i de yngre åldergrupperna och dessutom alltmer förekommande.

Ett bröst som däremot är "välklämt" är bröstet på bilden, som föreställer en staty av Giulietta, dvs. Julia. Fotot är taget uppifrån Julias balkong i Verona och visar det ringlande ledet av hugade "klämmare".

Som synes är det bröstet högblankt av allt klämmande! Polertrasa torde därför inte vara en nödvändighet på just den delen av statyn.

Inte för att det är onsdag idag och "lilla patte-klappardagen", som en välkänd skruvad radioröst (Gert Fylking) kallar onsdag för, men vi kan väl skänka alla bröst en tanke idag. Alla har vi i någon form, någonstans i livet, haft ett speciellt förhållande till just bröst. Ja, för en del verkar den fascinationen aldrig gå över!

Om det nu är någon som undrar varför man klämmer på Julias bröst, så betyder det "lycka".

Eftersom jag tror på jämlikhet mellan könen får jag väl i jämlikhetens tecken också säga, att du som kommer till Milano, skall genast bege dig till det vackra Galleria Vittorio Emanuele II där våningsplanen är dekorerade med zodiaktecken av mosaik. Där skall du kliva på Oxens genitalier för att få "lycka".

Men eftersom jag vet att hela det manliga könet inte är representerad genom denna handling rekommenderar jag också en resa till Florens. Där går man till marknaden Mercato Nuovo och klappar statyn "Porcellino" på nosen, för att uppnå samma resultat dvs. "lycka".

Vad Porcellino betyder? Ja..hmm... det är den där andra beteckningen av gris som börjar på S och slutar på N.

Förövare & offer

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 27 oktober 2008, kl 10:14

Det är en svår problematik som uppstår när ett brott är begånget, oavsett om brottet räknas som grövre eller ringa. Även i ett mindre brott som inte ens vinner offentlighet finns inte alltför sällan "offer", som får leva vidare med livslånga trauman. Ibland blir det inte ens klassat som brott, likafullt finns "offer".

Bland den vanligaste kategorin i det här fallet återfinns skilsmässooffer, eller någon form av separationsoffer. Jag drar mig inte heller för att bygga in en kategori som det sällan talas om, när man växt upp under förhållanden som i det närmaste kan klassas som "familjehemligheter" i fallande skala, alltifrån regelrätta övergrepp till våldsamma uppfostringsmetoder, eller av dogmatisk förälder. Inte sällan är det en mix med diverse inslag. Våld föder som bekant våld. När man som barn inte blir sedd inträffar också någon form av "svek", som kan ta många vägar senare i livet.

Oavsett vilket det än må handla om, är det mycket tabubelagt, sånt man inte talar högt om. Talas det högt om något, förstår man också på reaktionen hur den mottas, vad mottagaren själv har för bakgrund. Det är många skuldbelagda situationer som dyker upp, som provoceras när något hängs ut mer offentligt. Det märkliga är att det inte sällan ligger egna livslånga skuldbelagda situationer bakom dessa reaktioner. Offer det är man dock bara så länge man inte själv tagit itu med saken, dvs. lär sig att hantera det inträffade. Blir medveten om att detta har hänt mig, men mitt liv skall inte förstöras pga. vad någon annan har tillfört mig.

Men i alltför många fall kommer ingen hjälp, man sitter helt enkelt fast!

Varför kan man undra, talas det så lite om det människor emellan om de upplevelser vi bär med oss från det vi var små barn, med tanke på att det är rätt vanligt förekommande, att inte ha växt upp under optimala uppväxtförhållanden, eller att något inte varit bra och detta påverkar oss därför att det har lämnat djupa spår inom oss.

Är det för att vi inte känner till att det är så vanligt förekommande, eller är det för att vi skäms över något, som vi själva inte ens kan vara ansvariga för? Många säger att man inte skall skylla på "taskig barndom", sant, men likväl sant att det oftast är där något har gått snett. Det behöver inte ens komma ifrån föräldrarna eller hemmet, det kan mycket väl vara något annat som inte har varit hanterbart.

När det kommit så långt att någon har blivit förövare, har man kommit fram till en sits som dessvärre är som den är. Den s.k. kriminalvården har enligt min åsikt lite och i de allra flesta fall inget att erbjuda förövarna. Alternativet till kriminalvård anser jag inte heller är något att hänga i julgranen! Få till verkliga och genomgripande förändringar i de här två olika formerna som samhället har att erbjuda förövarna, tycks vara lika sannolikt som att tomten finns.

Återfallsfrekvensen är dessutom nedslående, därför att dåliga eller direkt felaktiga beteenden suddar man inte ut i brådrasket och de är inte heller självläkande. HUR problematisk förövarens sits är, det förstår man också när man inser att allt inte är svart eller vitt och inte sällan finns en mycket djup och långvarig bakomliggande historia. Dessutom tillkommer det faktum att det är ett brett fält, dvs. ett otal olika typer av förövare. Det är lika som att tro att penicillin alternativt örondroppar kan bota ALLA förekommande sjukdomar. Men att tro att en förövare plötsligt bara blir en förövare, det är att förenkla saker och ting med det allra grövsta. Det är inte så saker och ting går till.

Men så finns de där andra personerna som ibland också finns runtomkring, offrets anhöriga. De får i BÄSTA fall hjälp. Men vanligtvis så förväntas de klara ut problematiken själva, oavsett vad som innehållet än må ha varit och i vilken ålder de än må vara i.

Jag är ingen ivrig hejare av vare sig BUP: s eller socialens "insatser" (?) och tycker, att det hela borde skrotas och helt nya former borde uppstå. Dessa former och lagstiftningen och hanteringen i stort är inte ens rättssäker!

Sedan finns det en tredje kategori och det är förövarens egna anhöriga. De faller i de allra flesta fall HELT mellan stolarna! Ibland är det samma personkrets, alltså både offrets anhöriga och förövarens anhöriga.

Blotta tanke att förövarens familj får klä skott för vad som gått snett i förövarens liv, får mig intuitivt må mycket illa. Det är mycket viktigt att samhället runtomkring dessa personer, ser dem och finns till för dem. Det kan jag inte nog understryka. De är i mångt och mycket lika mycket offer, som offret och dennes anhöriga. Är det skolbarn eller förskolebarn är det i första hand skolans skyldighet, att se till att de får det stöd och hjälp som de är behov av.

Men jag vill påstå att det ligger lika mycket på varje medmänniskas moraliska ansvar. Skillnaden är ett livslångt trauma och att kunna befria sig ifrån det. Det är inte rimligt ur något hänseende att någon skall bli behängd med något som de inte gjort sig skyldig till. Man kan bara ansvara för sina egna handlingar, aldrig för någon annans agerande, vilken familjemedlem som det än handlar om kan man inte det. Men det är inte riktigt så verkligheten ser ut. Istället lägger sig en skuld kvar, som inte sällan påverkar resten av deras liv.

Jag är helt övertygad om att här handlar det hela om hur omgivningen tacklar det hela. Det är precis som när någon dött, då väljer de flesta människor att gå över på andra sidan gatan, eller slutar upp att höra av sig. Kommentarer av karaktären:

"Jag vill inte lägga mig i. Jag bryr mig inte. Det angår inte mig", det är faktiskt att också ha tagit ställning. Även om människor i gemene man inte anser att så är fallet. Men det är den konsekvensen det får.

Det är för övrigt ett välanvänt tema i många populära romaner. Inte sällan får dylika ställningstaganden vittgående konsekvenser för dem det drabbar. Det blir alltså konsekvenser när vi människor blivit "blinda, eller inte vill lägga sig i, inte tar ställning utan slinker undan sitt egna moraliska ansvar".

Leva med en "självpåtagen" skuld, familjehemlighet, eller i en familj där något skett som inte är bra, går inte sällan just detta "arv" vidare i nästa generation. Man lär sig ett felaktigt beteende. Dvs. man tror att det där strutsfenomenet med att sticka huvudet i sanden verkligen funkar!

När jag läste Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" kände jag att en ypperligt svår problematik blev framlyfta på ett påtagligt sätt, som jag i mångt och mycket själv har kunnat konstatera i mitt eget arbete och faktiskt inte bara där. Jag tycker den är skriven på ett mycket tänkvärt och professionellt sätt, därför att den är så avskalad och nära verkligheten. Jag har visserligen skrivit om Helena Henschen i min blogg om författarfrukost, men jag känner att i nuläget finns anledning att åter rikta blickarna till den.

http://www.alba.nu/Alba6_04/henschen.html- vårt intresse för andras olycka -

Vintertiden är här!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 26 oktober 2008, kl 11:46

Kossorna och jag kan ÄNTLIGEN pusta ut för denna gång. Jag far runt, kvittrande glad och ställer om alla klockor som inte är radiostyrda och kossorna idisslar vidare i sina regntunga hagar.

Ja, jag vet, det är många som inte förstår hur jag kan bli så påverkad av en timmas förskjutning, men faktum är att jag faktiskt ÄR det. Det tar mig lång tid att ställa om mig och när vintertiden äntligen inträder igen, känner hela min kropp att NU äntligen är vi i rätt fas igen.

Sedan må alla förståsigpåare tycka att vi skall vara i fas med ljuset, men är man nu född i Malmberget och tillbringat så många år utan klockomställning, då är det liksom redan kört på den fronten. Min biologiska klocka är redan kalibrerad. Det finns ingen i hela världen som kan övertyga min kropp om att nu är klockan 06.00, nej, så fasen heller den VET att nu är klockan 05.00, den känner det. Sedan spelar det ingen som helst roll vart än jag befinner mig i världen, min biologiska klocka verkar inställd på "gammal malmbergstid".

Jag tillhör den där udda delen av befolkning, som inte går omkring med en klocka på armen. Jodå, jag innehar liksom de allra flesta en "klocksamling" som ligger där i väl förvar. Klockor som omtänksamma anhöriga försett mig med, i hopp om att jag skall ställa om mitt förhållande till klockor. En hänger t.o.m. i form av ett litet hjärta i min handväska och visar konstant fel tid, till givarens stora förtret, som inte begriper varför jag inte ställer om klockan till rätt tid.


- Vadå, jag vet ju hur mycket den går fel och det är ju ändå bara du som använder dig av min klocka, säger jag när han knorrat lite för länge i min smak.

När folk jag möter frågar mig hur mycket klockan är, brukar jag svara att den är ungefär "det och det". De tittar med skepsis på mig och säger:

- Har du ingen klocka på dig? när jag då säger att jag aldrig bär någon klocka möts jag av en blick som ser ut ungefär, som en frågeställning om från vilken planet jag kommer ifrån. En helt adekvat frågeställning, men inte när det gäller klockan.

Hela vår tillvaro är fylld av så mycket klockor att det är totalt onödigt att gå omkring med en klocka på armen. Går jag omkring hemma finns åtskilliga klockor, åker jag bil finns en klocka, ute på stan finns klockor, en sträcka tar viss tid att åka och en klocka finns alltid tillhands när man kommer fram eller åker från en plats, undrar jag över när solen skall gå ner kikar jag bara mot horisonten.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har det funnits klockor överallt strategiskt placerade.

På den tiden jag var ensamförälder, vilket jag varit största delen av mitt vuxna liv, visste jag att jag i andras ögon alltid var sent ute. Men saken är den att jag aldrig förstått vitsen med att stressa vare mig själv, eller barnen och sannerligen inte då det dessutom fanns flextid att tillgå! Jag är och har alltid varit av den åsikten, att man hinner göra det man skall och som är nödvändigt.

Klockan kan inte klyva oss till att bli flera personer ändå. Det är bara uppsatta tider som behöver passas och hålla tiden exakt, resten är i mina ögon ren hobbyverksamhet helt enkelt. Fullt jämförbart med att kamma mattfransarna åt visst håll, eller knyckla örngottsband, eller binda flugor, eller supa hjärna redlös etc. Alltså var och en får ägna sig åt den hobby de finner glädje i.

Hela vår värld är fylld av uppmätt tid. Tja, utom på en del bekanta ställen där klockorna stannat. Jag kan uppleva att det är rätt skönt med klockor som går konstant fel, eller inte alls, jag känner mig verkligen hemma i dylika miljöer! Klockan är ett mänskligt påhitt, som håller på att föröda våra liv. I vår "reception" (toaletten) hänger en klocka som har en baklänges urtavla och följaktligen även "går baklänges". Den aktiverar helt enkelt hjärnkontoret och pumpar onekligen upp blodtrycket på en del personer, som inte lyckas klara av att läsa av tiden!

Jag har varit en läsande människa genom hela livet och dessutom en ständig "pluggande människa", det har resulterat i att tankebanor inte sällan hamnat i många ytterlighetsfält: vi människor är till största delen vatten och sålunda påverkad i allra högsta grad av månen, liksom allt vatten på vårt jordklot är.

Det är många grejor på ett järnspett och ta del av och göra de s.k. kristallisationsbilder och "stegbilder", fick mig att hamna även utanför månens påverkan. Detta återfanns på schemat i en fas av studier som var förlagd till Schweiz. Det är otroligt många fascinerade saker som jag ramlat över och som lämnat avtryck i min egen utveckling som människa, tack vare min nyfikenhet om helheten i våra liv. Inte många vet att man bör så mellan ny och fullmåne, helst ett par dagar före fullmåne.

Själv följer jag slaviskt "så och skördekalendern", som jag får genom medlemskapet i Biodynamiska föreningen. Kalendern har Maria Thun utverkat efter dryga 50 års studier, som är vidare än enbart till månens inverkan. Kalenderna är ypperlig, eftersom jag är för slö att räkna ut själv, när någon redan gjort sig det omaket och praktiskt värre: jag själv slipper lägga pannan i veck för att få ut mesta möjliga av samtliga frön.

För att inte tala om detta spännande med t.ex. wallba-trädet i Sydafrika, kvinnans menstruationscykel och fruktbarhet. Eller bara detta med stjärntvillingar/tidstvillingar (eng. astro-twins), som är en häpnadsväckande "företeelse"? Mycket av detta har lett mig till en ödmjuk tanke om vårt varande.

Livets egna och okuvliga behov tycker jag får avsluta hela det här blogginlägget om "tid":

Frank A. Brown, professor i biologi, han hade lagt märke till att ostronen vid Atlantakusten i New Haven öppnade och slöt sina skal efter tidvattnets rytm. Det ledde till att han helt sonika flyttade en del ostron från New Haven till inlandsstaden Evanston i Illinois, där det inte finns något tidvatten. Ostronen placerades i ett kar med vatten i en mörk källare. Vad skedde? Efter en tid började de öppna och sluta sina skal efter tidvattenrytmen på den nya platsen, som om det hade varit tidvatten där! Påverkan från vattnet var nu utesluten, bara den indirekta och osynliga månen måste väl ta på sig ansvaret?

Livet är som en chokladask:

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 25 oktober 2008, kl 09:26

man vet aldrig vad man får." Citatet är hämtat ur min speciella favoritfilm "Forrest Gump".

Den filmen har fått mig att fundera över vilka budskap, som lämnas via filmduken. Budskap som vi lätt missar därför att tempot i våra liv är så snabba. Hur många ser en film och sedan är det hela över. Något att racka ner på?

Nej, knappast. Det är så vi lever våra "normal-liv". Allt skall vara så snabbt serverat. Lättåtkomligt. Irritationen blir lätt övertydlig och lätt att upptäcka, då vi anser att tempot inte passar oss. Hur många reflekterar ens över vad vi själva är ämnade för? VAD är syftet med detta egna liv?

Denna sommar har jag och min sambo åter diskuterat innehållet i Stanley Kubricks film "A Clockwork Orange". Anthony Burgess bok är förlaga till filmen. Det märkliga namnet kommer sig av ett cockneyuttryck "Queer as a clockwork orange" översatt blir det på ett ungefär "Konstigt som en apelsin med urverk." Eller som den fick heta i Sverige "En apelsin med urverk". Den belyser en del av hur våra liv är inrättade i mångt och mycket. Vi har mallar vi skall passa in i och den där lusten att pressa in alla i samma form, den är enorm.

Men man kan också fråga sig, när har den där lusten att pressa in i den här formen övergått till regelrätta övergrepp? Har vi överhuvudtaget rätten till ett eget liv? Tar vi oss rätten över våra egna liv? VAD väljer vi själva att fylla våra liv med?

Det allra viktigaste i våra liv är livet självt. Det låter vi annat/andra inteckna. Ibland så till den milda grad att vi ibland vid något ytterlighetstillfälle i våra liv upptäcker, att någon har förvandlat vår inre nyutsprungna rosenträdgård till en stinkande outhärdlig soptipp. Då är det hög tid att rensa. Ha modet att rensa. Då om inte förr!

Livet är inte alltid en toppenresa, tänker du kanske. Ja, det är också en betraktelse. Nog så sann. Det är mycket som vi inte kan styra över, även om det faktiskt rör våra egna liv. Vi befinner oss i situationer där vi ibland kommit långt ifrån de egna önskningarna. Det är vid dessa tillfällen vi kan känna oss modfällda, eller kanske rent av känna att vi har hamnat i någon form av tristess.

Jag minns att min mamma sa till mig en gång, när jag kom intraskande till henne och suckade djupt över att jag hade det så tråkigt! Hon sa, kort och gott:

- Det är väl bra att du har tråkigt, Gun, men har du funderat på vad du vill göra istället för att ha tråkigt?

Det var den dagen i mitt liv då jag upptäckte, att jag egentligen aldrig hade mer tråkigt än jag själv tillät. Det var inte så mitt barnasinne lade orden inom mig, just den sommardagen någonstans mellan 1955-1957, men det var definitivt den innebörden.

Min frihet är idag beskuren till det yttre. Jag får forma tankar i förväg och exakt ordagrant när det krävs. Samtidigt som jag får glädjas åt att mina fingrar innehar fortfarande samma snabbhet över tangentborden, som de haft under hela mitt yrkesverksamma liv i "tangenternas tjänst". Men även där FINNS problem, rätt digra problem dessutom.

Därför att min kropp är inte längre det den var. DET är en rätt tuff vetskap att handskas med.

Men jag försöker att inte låta den "bygga bo i mitt huvud", därför att i min egen kärna där är jag alltid fri, där har jag fortfarande inga begränsningar. Det är många som försökt att begränsa mitt eget jag under livets väg. Det har aldrig lyckats och jag betvivlar att någon någonsin kommer att lyckas.

Mitt liv har ytterligare en gång ändrat inriktning totalt. Någonstans inom mig känner jag att jag själv har tilliten till mig själv i behåll och den kommer nu till uttryck i många roliga saker, som få fortgå i mitt inre jag, där kroppen inte blir lika betydelsefull.

De sista åren min mamma levde nedstoppad i en sjukhussäng, blev hennes händer framträdande. Händer har på något sätt blivit en central punkt i vår familj. Så även mina. Men mina fingrars insatser är inget i jämförelse med mina tre barns. De sista åren har jag tänkt mycket på det. Än så länge bor min dotter fortfarande kvar hemma och jag får njuta av hennes fingrars mångfasetterade färdigheter bl.a. över pianots tangentbord. Det här är en av mina favoritstycken som hon brukar spela

och som återfinns i en annan sevärd film, "Pianot". Där det i mångt och mycket handlar om att någon tar sig rätten över våra liv, ända tills vi själva finner nya vägar ut i friheten. Det finns alltid en inneboende längtan till det egna jaget, som aldrig kan dödas eller utplånas om vi själva inte medger det. En inre kärna som vi alltid bestämmer själva över hur den skall vara.

Just nu befinner jag mig rent kroppsligen i ett synnerligen miserabelt skick. Det är en "sån djup down period" igen, som kräver mod att ta sig igenom. Därför att jag systematiskt valt bort smärtlindring i alla dess former. Jag har behov av att finnas till fullt ut i hjärnkontoret, det är där min frihet finns. Det är där jag lever fullt ut och kan påverka vad jag fyller mitt liv med. Det finns mycket glädje i bara det.

Jag försöker att inte tänka på de som medverkat till detta som blev mitt öde. Samtidigt som jag inte kan bortse ifrån, att utan deras inverkan hade mitt liv kunnat se HELT ANNORLUNDA ut idag. "Shit happens". Det vet jag tyvärr också.

Men jag kan ändå aldrig leva framåt eller bakåt, jag kan som människa bara leva i detta nu. Det finns så mycket att fylla livet med och möjligheterna är fortfarande oändliga. Alltså fungerar jag på samma sätt, som vilken annan människa som helst! De flesta jag möter, förstår inte ens vilka mina kroppsliga problem är och det kan sannerligen vara både på gott och ont.

Den som har ett amputerat ben eller sitter i en rullstol blir mer synligt handikappad, men jag har hunnit lära mig att det sannerligen inte behöver betyda att personen ifråga upplevelser sig som handikappad, bara att andra lösningar får komma till! Den som har glasögon eller hörapparat då, är det en handikappad person? Den som är alkoholist eller drogare, är det en handikappad person?

Vad har vi egentligen för syn på handikapp?

Mitt liv har också fått mig att reflektera över smärtor som är handikappande. Det finns de som inte har några nämnvärda kroppsliga smärtor, men de lider något oerhört, därför att deras inre smärtor är stora. Vem är då egentligen mer handikappad, jag med mina kroppsliga smärtor och kroppsliga tillkortakommanden, eller den som bär inre smärtor som praktiskt taget tar udden av deras liv?

Vad tycker du egentligen. VEM är handikappad och vart drar du gränsen för VEM som är handikappad?  

VAD är egentligen VAD i denna livets karusell?

Har du klippt dig?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 24 oktober 2008, kl 23:05

Vilken synnerligen märklig fråga, eller är det ett konstaterande egentligen. Någon form av universalkonstaterande, som bara halkar ur munnen på folk.

Klart som korvspad är håret klippt när frisyren gått och blivit märkbart kortare!

Numera blir min motkommentar alltid:

 Nej, jag körde bara fast med elvispen i skallen.

Jag vet inte men jag har aldrig riktigt greppat den där märkliga kommentaren VAD den egentligen betyder.

Betyder den att personen ifråga som gör upptäckten blivit väldigt överraskad? Eller är det av typen: "Nämen, fy fasen hur du ser ut"! Eller betyder den: "Det klär dig verkligen"! Eller är det bara ett allmänt utslag av Jantelagen, dvs. det spelar ingen roll vad än man gör, så är det ändå alltid FEL. Klipper man sig inte är det fel och försöker man göra sitt bästa och fixa till "barret" så är det också fel! Ännu ett av livets alla Moment 22.

T.o.m. den gången jag lät klippa av mitt LÅNGA hår, till i stort sett snagg, ca. 2 - 2,5 cm rakt över HELA huvudet, möttes jag av denna märkliga kommentar:

"Har du klippt dig".

Jag vet att jag tänkte när jag såg mig i badrumsspegeln den där morgonen efter klippningen och var på väg till jobbet, möts jag NU av kommentaren: "Har du klippt dig" då lovar jag att jag bara smäller av!

Det var väl tur att jag inte höll vad jag lovat. Då hade jag inte fått göra annat än just "smälla av" stup i kvarten och ända tills jag hade mött de flesta som överhuvudtaget kunde kommentera min nya "look". Jag tror att jag aldrig lyckats överraska omgivningen så mycket, eller varit så välklappad och välstruken någonsin över huvudet, som efter den klippningen och den obligatoriska: "Har du klippt dig-kommentaren".

De blev helt enkelt tvungen att ta ställning för eller emot! Något mittemellan fanns inte. Jag själv fick verkligen full förståelse för hur ett får kan känna sig efter klippningen ur ALLA hänseenden...: Bäääää.

Jag var mycket nöjd med den klippningen, tro inget annat. Det var Annbritt som stod där och filosoferade när jag sa till henne:

- Du får klippa mig hur du vill, bara det ser helt annorlunda ut, jag är dödligt less på mig själv.

Hon drog prövande i några hårslingor. Granskade mig ingående, ungefär som om jag var en deltagare på hundutställning. Sedan sa hon dröjande:

- Du har egentligen en väldigt fin form på huvudet. Jag såg något i en tidning, vänta får du se.

"Egentligen, vadå egentligen" tänkte jag medan hon plockade fram tidningen.

Jovisst, det kunde väl testas och det var väl också hög tid, att ett välklippt får dök upp på Gällivares/Malmbergets gator. Synd bara att det här "barret" kräver så enormt många klippningar för att hållas i "herrans tukt och förmaning".

Det var helt enkelt inte ekonomiskt eller tidsmässigt försvarbart att bibehålla den frisyren. NU, idag, skulle jag nog inte ens reflektera över den. Det känns som om den går bort helt enkelt. Den kräver något annat än just bara frisyren, för att man inte skall bli betraktad som en androgyn typ:

"VADÅ är du kärring eller är du karl"?

Men det här att klippa sig, när jag försökte att tänka efter hur många gånger jag egentligen blivit HELT nöjd, kunde jag bara komma på två "frissor", som jag avverkat under min livstid, som förstått vad jag önskat mig, varje gång! Men det verkar vara mer ett universalresultat, att det blir vad det blir ända tills man stött på "rätt frisör" som passar en. För vem har väl inte gått till frisören och sagt EXAKT hur mycket som skall klippas, för att bara efteråt kunnat konstatera, att det här blev verkligen inte som jag hade tänkt mig!

Då har man stått där inför badrumsspegeln och slitit sina kvarvarande testar, förbannat sig själv över att man inte följt sin första ingivelse. Dvs. böjt sig ner och samlat ihop det avklippta hårtestarna, som legat där på golvet hos frisören och inköpt en tub lim för att kunna klistra tillbaka testarna.

Det där med att bara stå inför faktum att man "blivit klippt för HELA pengen" det är sannerligen ingen hit! Även om det är en snabbt övergående historia.

Carolin Stenvall

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 22 oktober 2008, kl 22:31

Jag kan bara beklaga sorgen & smärtan som Carolin Stenvalls anhöriga nu har att leva vidare med. Samtidigt känner jag en innerlig tacksamhet över det föredömliga polisarbete som varit. Min önskan är nu bara att Carolin Stenvalls anhöriga får veta exakt vad som hänt henne och inte skall behöva leva vidare med att inte säkert veta vad som egentligen hänt henne. Därför att det är en annan sorg i sorgen som aldrig lämnar en.

En ung människa som hade hela det vuxna livet framför sig, har förlorat den möjligheten genom att någon tagit sig rätten att avsluta det.

Gåtfullt missnöje runt om i fängelserna

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 22 oktober 2008, kl 13:40

det kan man läsa om i sista numret av "RUNTiKRIM". En av de mer nyöppnade anstalterna har ett svårslaget rekord i JO-anmälningar, 174 klagomål på nio månader är mer än ett klagomål varannan dag! Det framgår att de intagnas JO-anmälningar är ett bekymmer. Men jag vet sanning att säga inte om det verkligen är ett bekymmer på så sätt att det skulle te sig som "gåtfullt".

Ekvationen går liksom inte ihop, vilket den inte gjorde tidigare heller. Drar man ner på personal och är det nu kriminalvårdsförvaring i mångt och mycket istället för kriminalVÅRD, så är det. Dessutom är det så att kvinsparna måste lära sig att det är lättare att stämma i bäcken än i ån. Ömsesidig kommunikation är i det fallet en underskattad vara på vissa håll. Långt ifrån alla, men på vissa håll.

Man behöver liksom inte vara någon Einstein för att kunna lista ut dylika saker. Sålunda får inte den här fd. polischefen, som numera är kriminalvårdschef vid "det svårslagna rekordet JO-anmälningar" och trots hans pust och stånk över att det var lättare att vara polischef, inga sympatipoäng hos mig. Utan blir hos mig mer till ett "men vad trodde du egentligen, gamla karl'n"?

När jag läst mig igenom tidningen från pärm till pärm, med ett sedvanligt intressant och tankeväckande innehåll. Dröjde jag mig kvar vid en av frågeställningarna som också funnits i ett av inläggen. Jag tänkte hur många "vanliga människor" med tillgång till egen dörrnyckel, dvs. som själva bestämmer när man skall gå ut eller in genom ytterdörren, skulle reagera våldsamt emot att inte ens kunna ta sig ett bloss när de kände behov av det. Själva beteendet rökning är inte på något sätt förbjudet enligt svensk lag.

Jag har full förståelse för båda leden. Kriminalvårdare som börjar känna sig som "rökpoliser" och inte kan sköta det, som de känner är betydligt mer angeläget åt att lägga energin på, eller de intagna som vill kunna ta sig ett bloss. Hur skulle "normalmänniskan" reagera över att bli kringskuren av något som dessutom inte är kriminaliserat?

Jag minns själv vilket knorrande det blev när det bara blev tillåtet att röka i "gaskammaren" på jobbet, eller på utsidan av byggnaden och det inte ens var tillåtet att röka på det egna tjänsterummet, då gick somliga rökare nästintill upp i taket.

Någon sket blanka i det och fortsatte att röka på "sitt rum". Något som en gammal nicotinslav kunde ha viss förståelse för, förutom att en arbetsplats aldrig kan innehålla några "sitt rum".

Men just det här att med tvång i princip förbjuda frihetsberövad nikotinberoende, måste väl ändå anses som någon form av psykisk och fysisk tortyr? 

Eller är det ett till led i lagboken, som glömts bort att skrivas in som straffskala?

Tomas Di Leva och krackelerade minnen

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 20 oktober 2008, kl 10:39

När jag satt på brusfåtöljen imorse och dinglade med benen, kom jag att tänka på konserten med Tomas Di Leva, som vi var på när vi kom hem från Italien. Han är en rätt kul priffe i sina kaftaner och glittrande gympadojor på fötterna. Tomas ser ut som en övervintrad hippie, en sån som man inte kan bli annat än glad över att ha mött. Han är som en varm ullfilt, av bästa kvalité, ett skyddande lager mot kylan som råder.

Hur skruvat det nu än kan te sig: han fick hela publiken att ta upp sina körkort eller identitetskort, hålla dem upp i luften en stund och slänga iväg dem! Bara släppa taget om sin sifferidentitet. Inte bry sig. Bara falla fritt! Han sa senare innan paus, att nu kunde alla leta reda på sina id- och körkort och fick man nu tag i någon annans id- eller körkort, kunde det väl vara intressant att vara någon annan ett tag, tills man ledsnat på det och ville byta tillbaka, om man nu ville det. Han berättade också att en av hans bästa vänner ringt och sagt:

- Tomas, du vet inte hur svårt det är att vara invandrare.

Tomas hade svarat henne:

- Då skulle bara veta hur det är att vara en utomjording.

Jag kan hålla med honom, det är inte lätt att vara ett UFO. Ett UFO som bryr sig om andra. Här kommer en gåva från Tomas Di Leva till dig, som du gratis kan ladda ner:

http://www.dileva.nu/

Om inte Tomas Di Leva räknas som en äkta knapsu, då vet jag inte vem som skulle kunna göra det. Jag vill också tillägga att han hade med sig en gitarrist som var långt över det vanliga. Sicken begåvning!

Jag vet inte varför men helt plötsligt när jag satt där i Konserthusets Stenhammarsal och tittade på Tomas Di Levas hela uppenbarelse, kom "popsnörena" från Malmbergstiden glidande förbi på min näthinna och i mitt minne. Alla de där pop-banden från "förra stenåldern", som spelade på "UNKAS" dvs. ungdomsgården i Malmberget.

När jag inte kunde komma på fler band och ansikten, blev det en tillbakagång i återblicken av ansikten, det var någon där som påminde om Tomas Di Leva på något underligt sätt.

Var det inte Roger Berlin, som hade en vit närmast cremefärgad päls med kant, en sån där flower-power-historia?

Jag minns i alla fall att han hade en underbart härlig, personlig stil och liknande långt, lockigt "Tomas Di Levahår", fastän ljust. Han hade också samma vänliga, kluriga framtoning även om han inte var en Tomas Di Leva figur? Det är egentligen lustigt att vara så väl medveten om människor som fanns i närmiljön, men som man aldrig lärde känna något närmare, bara blev till ett flyktigt igenkännande.

Det kännas rätt irriterande när något dyker upp på näthinnan/minnet och så kan man inte få dit HELA bilden. Ibland när vi suttit och talat om gamla tider, så har minnena dammats av hyggligt genom gemensamma krafter. Men med det mesta har konturerna suddats ut. Det är som ett enda stort fragmentariskt pussel som skall pusslas ihop. En liten märklig känsla som infinner sig vid dessa minnen, så många namn, så många olika sammanhang, som man minns, men förargligt nog inte greppar hela sammanhanget, hela bilden. Det känns så långt ifrån och ändå så nära inpå och jag undrar: kan det ha varit så, att allt det här hände egentligen i mitt förr förr förr förr förr förr förra liv? I alla fall är det så det känns kommer jag på mig.

PS. Det här är också en suddig bild, som jag inte heller greppar. Lika suddig som fotot är. Därför att när jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig att det är henne jag ser. Dvs. det som jag på insidan tror att jag skall mötas av, det är hon som fortfarande lever här på min insida.

Men allt som stirrar tillbaka på mig i spegeln, eller passerar genom alla upphängda kameror överallt ute i samhället, är en högst förvånad, gråhårig tant! VART fasen kom hon ifrån? Jag kanske borde skicka ut en efterlysning? Någon som vet vart hon på det suddiga fotot tog vägen? "Hon var vid försvinnandet iklädd en annan tro om hur livet skulle komma att gestalta sig". DS.

2 vänster + 1 höger=helg

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 18 oktober 2008, kl 10:39

Det är lördag idag och Lukas har namnsdag.

Jag känner ingen Lukas, tror jag. Men det var en kille, som gick på Läroverket i Malmberget, som kallades så. Om han verkligen hette det, eller om det var hans smeknamn, det vete gudarna. Strunt samma jag minns, att han lekte kyssgurka med min kusins dotter ett slag. De var dödligt förälskade i varandra, så som man bara kan vara i den åldern.


Det där med att hitta namn från dagens namnsdagsbarn det är jag inget vidare på. Det får mig osökt att tänka på honom, som vi kallade honom för "Inge Vidare". Han tillhörde liksom inte eliten på Nex dansgolv, inte på något dansgolv för övrigt. Han var rent ut sagt inge vidare på nå´t. Därför att blev man nu uppbjuden av honom, vilket Gud förbjude. Men om man hade det oflytet, att man inte hunnit hålla koll, eller gå upp i rök, när man såg att han var på väg fram emot en. Utan man satt där helt ovetande om vem det var som knackade på ryggtavlan.

Då blev man tvungen att stiga upp och gå upp till dansgolvet. Det kändes alltid LIKA "härligt". Ungefär som att vandra fram till sin egen avrättning, därför att man visste nu vad som vankades. Man var helt övertygad om att den här gången skulle man nog inte överleva, inte en gång till, det var bara inte möjligt! Inte blev det hela så mycket bättre av, att man riktigt kunde känna de ironiska blickarna bränna i ryggtavlan. För att inte tala om de ironiska tankarna: "Lucky you", när man var på väg upp till dansgolvet redan fastkopplad i ett järngrepp!

Killen verkade konstant ha fått på sig två vänstervridna skor och en pumpande arm åt höger, då var det inte dans snarare brottning som gällde. Man försökte verkligen spänna hela kroppen så att inte den pumpande armen skulle nå halvvägs ner till golvet. Det kändes som om hela kroppen effektivt höll på att skiljas vid midjan i två delar. "Den itupumpade damen". Spjärna emot, när man dessutom är i bakåtliggande läge, det är fasen ingen lätt sak skall jag säga.

Sedan tillkom en annan sak, som man inte riktigt vet hur man skall klassa det hela. Om den var värst, eller om den bara kom god tvåa. Eller kom den rent av på delad första plats. Han brukade sticka in sin mun nära örat på en och där lät han ungefär, som om det rådde full orkan i örat. Han flåsade något enormt. Det är väl kanske inte att undra på med tanke på pumpandet och dansstilen. Men som om det inte räckte, inte sällan var han bestyckad med toy.

Tugg... tugg ... smack... smack ... FLÅÅÅS... FLÅÅÅS.

En gång kom han för sig att blåsa bubblor och det dj-la toyet fastnade i mitt hår! Hans kommentar var:  

- Oj,då!

Jag slet ut kletet bäst jag kunde och la det andra håret över. Men eftersom jag den kvällen dansat en hel del, visade det sig vid hemkomsten, att toyet hade smetat ut sig rejält och saxen var ett nödvändigt ont. Hade det nu varit så att jag inte varit begåvad med en enorm tjock ryamatta till man, då hade han legat risigt till, eftersom det blev en rejäl kal fläck strax ovanför örat efter avkapning av håret för att få bort toyeländet.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Det där med toyet fick i alla fall en positiv inverkan: jag fick fri lejd den kvällen och han höll sig undan i flera månader!

Det var nästan så jag där ett tag funderade på om toyet i håret skulle få hänga med i utelivets svängar för gott. Då hade jag kunnat peka på hårtesten med toyet, som hängde och dingla och säga:

- Tyvärr jag och mitt Toy vi har inte hämtat oss sedan sista omgången. Vi sitter nöjda som det är!

Var "Inge Vidare" på riktigt bra humör, då kom ur hans strupe något som han kallade för "jag sjunger bara för dig". JAG kallade det för "mental öronmisshandel i orkanstyrka!"

Men i vanliga fall förde han ett osammahängande tjatter, som var totalt obegripligt vad det ens handlade om, eller så berodde det på att man hela tiden fick vara koncentrerad på, att försöka att hålla örat ifrån värsta orkanriktningen samtidigt som man skulle parera de två vänstervridna skorna och den högerpumpande armen och så grädden på moset: 
D A N S H A S T I G H E T E N !

Den var imponerande oavsett om det var "tryckare", eller något snabbare som spelades, hade den samma läge: full speed! Det betydde också, att man inte bara hade brottats med pumparen, utan man hade dessutom slagit sig genom halva dansgolvets par, innan det hela äntligen var över.

För den gången!

Tja, när man gyttjebrottades med "Inge Vidare" på dansgolvet, det var då man insåg, att den där relativitetsteorin hade ett glapp någonstans. Därför att en låt kunde vara ungefär en evighet + en eon.

I BÄSTA fall klarade man sig ifrån det hela redan efter en låt under ursäkten:

- Du får ursäkta men jag känner, att jag behöver gå på toaletten.

Ingen lögn precis. Det var helt nödvändigt. När man väl stod där framför spegeln i damrummet, illanderöd i ansiktet och svettig, som om man gått tio matcher i gyttjebrottning på raken, då kunde man hålla sig för skratt. Det var liksom INTE RIKTIGT så man hade tänkt sig kvällen.

Sedan när man väl hämtat igen förlorad mark, smög man sig uppför trappan och sneglade sig runtomkring, livrädd att han skulle stå och vänta på att få gå till förnyad pumpattack.

Såg man då att han satt klorna i något nytt offer, som han just precis höll på att pumpa ihjäl ute på dansgolvet, var det fri lejd och man kunde smyga ner sin rumpa på en ny stol. Helst gömd bakom någon, så att han inte skulle få syn på en och att man själv kunde hålla bättre koll över läget. Man satt där sålunda med en hastigt påkommen krum rygg, som skulle fått vilken stilpolis som helst att slå klorna i en.

Men var det nu så eländigt att han kom till förnyad attack. Dvs. om man hade blivit kvällens "utvalda", som han hade tänkt lägga in en charmoffensiv på, då fanns liksom inget att "göra".

Man kunde lika gärna gå raka vägen hem och dra täcket över huvudet!

Tillkännagivande

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 17 oktober 2008, kl 09:17

Igår åt jag Gällivarehjortron med vällackade tånaglar.

Eller med sked om man ska vara riktigt petig.

Jag är nog en galantofil

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 16 oktober 2008, kl 09:33

inte hut tal om annat!

Det tog ett tag att utveckla det hela och åtskilliga misslyckanden. Men så kom jag på universalknepen och nu är jag ohjälpligt fast. Lyckligt fast. En av de lyckligare galantofilerna. Nej, det var nog lite ljug. Det förstår man när man träffat ÄKTA galantofiler, det är BARA det som de snackar om. Hela deras liv, tillvaro tycks de ägna sig åt dessa ljuvligheter. Jag har aldrig varit något fanatikerämne i något hänseende.

Galanthus Nivalis, hör man inte t.o.m. hur GALANT det låter och Nivalis sen, som betyder "den som kommer i snön".

Nu var det säkert en och annan med livlig fantasi som vaknade till liv.

Det var ungefär som igår, när ett av samtalsämnena vid middagsbordet var en reklam som snurrade runt på en långtradare, InterExpress, en stor rackare dessutom, som hade en reklam av något svårbegriplig karaktär.

Texten lydde "Vi sätter på allt".

Så långt var det någorlunda ok, det handlade trots allt om frakt/transport, men sedan kom resten "sedan sprutar vi". KUL va?

Inte det minsta! Rörde sig inte en krusning i munvecket eller i hjärnkontoret! Sprutar vadå? Avgaser? Det som kommer ur föraren behäftad med osedvanlig dålig matsmältning? Nä, det hela kändes enbart pinsamt dåligt.

En del reklammakare nu för tiden undrar man över. Jag sitter där och är lika förvånad varje gång, när det sedan visar sig vad reklamen egentligen handlade om. Det är ljusår ifrån produkten. Långsökt är bara förnamnet. Ett företag som verkligen håller vad de lovar är däremot, Allsugning. Deras reklam som snurrar runt på deras lastbilar, försedda med långa slangar som hänger uppgillrade på lastbilarna, lyder "vi suger allt".

Det vet varje levande människa, som gått i närheten av en sådan bil "in action" i någon avloppstrumma, att det påståendet stämmer. FY, fasen säger jag bara vilken stank!

Det lite roligare reklaminslaget med ungefär samma ordalydelse, det stod däremot alla mödrar för som hade sina barn på dagis nere vid Rosenlund. Ni vet stället där man kan hitta: "torsk av olika slag". I Feskekôrka en sorts torsk och utanför där "köttmarknaden" cirkulerar runt, en annan sorts "torsk". De här mödrarna de hade fått nog av det senare inslaget av "torsk" och textat upp stora skyltar. De hade också släpat med sig varsin dammsugare istället för handväska.

På skyltarna stod det "Vi suger gratis"!

Jag vet sanning att säga inte om den ruljansen gick bättre, än för de som stod lite längre ner och tog betalt och inte hade några skyltar.

Hmm... Det blev visst lite urspårat det här.

Vi kanske bör närma oss civilisationen igen?

Priset till språkgroda tror jag nog innehas av Göteborgs Lokaltrafik. Under flera år cirkulerade deras bussar omkring med texten:

"på den här bussen ryms 14 bilköer", det var fasen till att köra omkring med långa bussar tänkte jag.

Men en galantofil håller sig långt ifrån avgaser och tveksam reklamskyltning.

En galantofil ligger nu som bäst hopkurad i en märklig ställning ute i trädgården, med lökjärnet i högsta beredskap och pillar ner dyrgriparna i jorden.

En galantofil är just nu en lerig, skitig och frusen person, med ihållande takdropp hängandes under näsan pga. snålblåsten och det blöta som stundtals och hinkvis kommer uppifrån. Det är ett fasligt spring ut och in mellan skurarna. Men det är ytterligare ett pris man får betala, förutom ett svinaktigt dyrt pris för de pyttesmå lökarna som skramlar runt i förpackningen.

Sedan följer en tålmodig och rätt lång väntan. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Det insåg jag redan i Malmberget, när jag ivrigt väntade på att de första liljekonvaljerna skulle börja blomma ute i trädgården.

"Sheriffen" i Gällivare

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 15 oktober 2008, kl 10:04

Gårdagens blogg fick mig att tänka: Det irrar inte längre omkring några Gällivarepoliser i skogsbrynet, som kikar inåt skogen och ropar:

- Kom ut bovarna vi vet att ni är där!

Kling och Klang i Pippi Långstrump var nog gröna av avund över den repliken.

Men så är det då rakt ingen stil på Gällivarepolisen längre, de är så utstrukna att det inte liknar något! Gravallvarliga dessutom, där de sitter och vänder sina papper. De säger att de utreder.

Utreder vadå?

Papperskvalitén?

Såna Gällivarepoliser fanns det förr i tiden också. Men man fick lov att ha överseende med dessa "främmande fåglarna" helt enkelt, de passade liksom inte in i det övriga kittet som stod ut. Så var det bara. Det värsta med de här "främmande fåglarna" var att de var som de hade fått lära sig ifrån polisskolan, arbetade på enligt reglementet dessutom, som några andra fjäskgrisar. Men vem vill ha såna "främmande fåglar"? Det är ju noll action på dem.

På tal om fåglar, de skjuter inte ens fågel från det nedvevade bilfönstret längre, som en från det "riktiga" gardet gjorde. Man måste väl utgå ifrån att det är sant, det som står i domen, eller hur?

En polis ljuger väl inte?

Vad min lilla hjärna kan förstå pågick det någon form av vapenvård i bilen, fönsterrutan var nedvevad och plötsligt gick bara vådaskottet av och pang där låg döda fåglar! En så effektiv polis som sköter både vapenvård och samtidigt glider fram i sin bil med ett stadigt tag om puffran, privatspaning dessutom. Det vankades väl tallkottar som skulle bindas vid brotten. Det måste väl ändå premieras? Tok heller, man kan väl inte misstänka dunkla och kriminella avsikter? Nej, premieras och stiga i graderna, det var helt rimligt, det var ju en riktig polis med aktion i.

Inte verkar det heller som om dagens Gällivarepolis ligger i tjänst uppe i fjällvärlden och super, eller ringer ner till kollegorna på polisstationen i Gällivare, som skyndsamt får köra upp med en ny omgång i det sinande "vätskeförrådet".

Inte tipsar de tidningarna heller, så att tidningsmurvlarna hinner dit före rikskrim. Det är då rakt ingen ordning längre. Informationen till allmänheten från polishuset går verkligen trögt nuförtiden, annat var det förr när munlädret var insmort och fungerade, som dörrarna på Tempo under julruschen. Men jag undrar om de inte förklarade krig emot tidningsmurvlarna, när det rapporterades om en polis som var på väg att få sparken?

Inte vilken polis som helst heller, utan han: SHERIFFEN. "The One and only". Han som visste hur "buset" skulle tas. Jag vet inte riktig hur många han kärvänligt har kramat och klappat om, i så där all välmening. Det här med att han helt plötsligt misstänkliggjordes rejält, det var en osmaklig historia. Han kunde väl inte rå för att "buset" varit behäftad med benskörhet, som man får förmoda att det hela handlat om, eftersom en arm plötsligt gått av. Det hela löste sig dock i Hovrätten, eftersom polisens blind- och dövförening hade varit i tjänst vid det aktuella tillfället och kunde intyga:

"att de inte hade sett eller hört något".

Den här specielle Sheriffen han hade en osedvanlig meritlista och "buset" hade mycket att tillägga om hans framfart. Det går inte att fördjupa sig utan att drunkna i händelseförloppen, men samme polisman hittade en mordbrännare också.

Visserligen hade mordbrännaren befunnit sig 50 mil bort hela den aktuella helgen, men i alla fall. Polismannen hade hittat ett vittne som hade sett mordbrännaren i aktion! Thats it!

Ett vittne som med likhet med polismannen, som av en ren slump hade en stor fallenhet för stora och rikliga mängder vätskeintag och de var inte heller helt obekanta med varandra av andra anledningar, som jag inte skall gå in på här.

Det fanns också andra parametrar som ter sig slumpartade i det här fallet, som att mordbrännarens morsa hade haft ett högst privat och tillika bekymrat samtal med en åklagare, som handlat om just den Sheriffen.

Sitt nu inte där och dra några förhastade slutsatser, över att det råkade sammanfalla med att det halkat fram ett vittne, som hade sett mordbrännaren!

Häktningsförhandling blev det och mordbrännaren, som inte förstod något om påståendena, fick vid friandet från den påstådda mordbranden och frihetsberövandet, ingen ursäkt av vare sig åklagare eller polis, fattas väl bara annat! Han hade kanske TÄNKT tända en tändsticka och bara vårdslöst kasta den i backen. Det KAN börja brinna! Bättre att stämma i bäcken än i ån!

Men det är bara en i långa raden av händelseförlopp, som det grymtats om. Ingen skugga torde falla på polisen, även om de har hittat expertis, som tagit gift på saker och ting, VADÅ teknisk utredning? Sånt tjafs!

Man såg ju klart och tydligt vad som hänt och det begriper väl varenda kotte, skulle man inte kunna köra en bil från baksätet kanske? Nej, men nån måtta får det väl ändå vara på att tjafsa till det! Dessutom är det en sak till:

döda talar som tur var inte, om ingen för delas talan!

Sedan att den där drogaren flera år senare ligger på psyket och dillar om att han erkänner, det var han som körde, inte den döde. Nämen, sånt tjafs kan man ju inte komma dragandes med! VADÅ det hela är en tragedi för både den här dillande drogaren och den dödes familj?

T.o.m. domaren tyckte ju att lite knark gjorde väl inget, drogaren skötte sig fint som snus! Vadå behövde hjälp? Är man knarkare så lever man fasen i mig under helt normala förhållanden. Nämen ge dig nu, lite knark hit eller dit för fasen! Döda hit eller dit! Shit happends so what! Polisen kan ju inte leka Jesus och Lasarus!

Nä, allt var bra mycket bättre förr!

Då var i alla fall sheriffen, "SHERIFFEN". Man visste vad man kunde förvänta sig: action! Ja, jag menar sedan de hunnit dricka upp kaffet, skita klart och avsluta samtalen, då kom hjälpen! Ibland inte vilken "hjälp" som helst, dessutom... Nä, de här nya pappersvändarna till poliser i polishuset och de gamla dylika de ger jag inte mycket för. Jag minns med glittrande ögon, denne helt outstanding polisman, han, SHERIFFEN! Han som brukade med hela sin oemotståndliga charm sitta asberusad på en stol nära dansgolvet, iklädd sin uppsvällda dunjacka och köra in fingrarna i skrevet, när man dansade förbi på dansgolvet! Det var en riktig SHERIFF det, som visste vad varje kvinna och "buset" önskade sig!

Men han var inte ensam helt ensam, som redan framgått av historien, det fanns en och annan svagt glimmande vid hans sida, men de kommer inte alls upp i hans kaliber. Nej, Gällivarepolisen är verkligen inte det som de en gång i tiden var, därför att det kvaddas inte ens polisbilar längre och de där mopedisterna de får nog allt härja helt fritt nu för tiden!

Jag log när jag läste om den "främmande fågeln" som skulle gå i pension och lät röja "polisens kodsystem". Tänk bara hur många som suttit och avlyssnat polisradion, det var rätt vanligt på den tiden att man gjorde det. Men jag undrar i mitt stilla sinne vad de gjorde, när den snurrande radiobilen på raggarrundan, anropades från polisstationen med alla dessa underfundiga kodsystem i bästa Kling & Klanganda:

"två brända och en i vattnet, kom".

Dvs. de ville på polisstationen ha inköpt "två grillade och en kokt korv" ifrån korvkiosken.

Hur många var det som drog på sig skorna och slängde sig in i bilen och letade de två brända och den där i vattnet, eller ringde runt och gjorde en hel höna av en fjäder? Någon som känner någon? Det måste ha blivit "många brända och i vattnet" under årens lopp, gissar jag.

Men för att återgå till verkligheten. En hel del utredningar slog mig onekligen med häpnad, min hjärna var redan då så liten. Jag och Nalle Puh vi har många likheter. Därför att hade nu Gällivarepolisen med vidhängande svans kommit fram till att inget hänt, då hade verkligen inget hänt och hade det hänt så hade det också hänt oavsett om det hänt eller inte hänt! Eller hur var det nu Nalle Puh tänkte?

Det har nog författats åtskilliga romaner helt tagna ur luften! Inte ens sanningen behövs, det är ju det som den där professorn i kriminologi Leif G W Persson ägnar sig åt, eller hur? Man kan ju undra vart han får allt jidder ifrån?

Det är precis som hela den här bloggen om "Sheriffen i Gällivare", sicket yrande i nattmössan! Vilket påhittat svammel!


PS. Poliserna på fotot har inget med saken att göra, de knallar omkring i Pisa i Italien och lär inte ha varit i tjänst hos Gällivarepolisen någonsin! DS.

Göra en hel höna av en fjäder

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 oktober 2008, kl 11:02

Vid hörnet på Kopra i Malmberget låg en död gubbe.

En mosad jordgubbe för att vara exakt.

Men det var inte det som TT ringde och sa, att hon sagt till de andra, som hon dessförinnan ringt och tjatat om den döda gubben i hörnet på Kopra. Det kan man väl förstå, hur intressant är en mosad jordgubbe i hörnet på Kopra i Malmberget?

Historien och alla de inblandade "informatörerna" behövde ju liksom fräschas upp lite för att bli lite mer spännande! Lite mer up to date. Intressanta och initierade.

Innan kvällen var till ända, hade det skett en massaker vid hörnet på Kopra i Malmberget.

Polisen var visst mycket förtegen om saken, löd den sista telefonrapporten från en av de initierade, innan jag släckte sänglampan och torkade ur mitt, numera plaskvåta högeröra och tänkte på det rådande mörkret...

Dagens specialblogg

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 13 oktober 2008, kl 11:34

Jag var ute med min hund och mitt gevär i skogen för att jaga älg, när jag fick syn på en kulle.

Det låg en massa torv omkring hålet i kullen!

Jag måste säga att jag blev jätteförvånad och visste inte vad det kunde vara fråga om! Det hade de inte sagt något om, när jag tog min jägarexamen, att det skulle dyka upp sådana konstiga saker i skogen.

Irriterad blir jag också över att någon kommer och slänger sig med latinska ord. Nämen, det säger ju sig självt. Vad har "mors" med älgjakt att göra!?

Signaturen Lilla Olle

PS. Jag grunnar fortfarande vad "mors" betyder och än har det inte gått upp ett ljus! DS.

Orkidéer är inget för RIKTIGA män!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 11 oktober 2008, kl 11:02

Jag tror att det är en myt som härmed kan avlivas för gott!

Förra helgen när det var nordens största orkidéutställning på Kviberg, fanns bland besökarna massor av män, en hel del av dem helt på egen hand. Alltså inte ens ditsläpade av någon kvinnlig partner! Myten om män och växter kom rejält på skam, när det visade sig att dessa män bunkrade upp rejäla mängder orkidéer och av samtalen att döma var rena virtuoser.

Mina iakttagelser bekräftades också i GP där det stod att läsa bl.a. om en man som bodde i en helt vanlig liten lägenhet. Han hade gjort ett "fynd" på 70 stycken orkidéer! Visserligen miniorkidéer, men ändå. Vårt hus hyser många växter, men jag vet sanning att säga inte om vi ens lyckas komma upp till det antalet på insidan av huset, trots många samplanteringar med stora växter i.

Mina egna första orkidéer kom faktiskt från sönerna på min födelsedag och Mors Dag. Jag hade i likhet med de flesta, bara tittat på orkidéer och tänkt: "nej, det där är inget för mig, sådan energi har jag inte. Jag kommer ändå bara att ha ihjäl dem på två röda".

Det visade sig vara det mest korkade resonemanget jag hittills fört, eftersom de dels stod i blom länge och dels att jag gjorde inget annat än pytsade på en skvätt vatten. De hade en väldigt lång blomning. När blomningen var över förberedde jag mig på att komposten snart skulle få ett nytt tillskott. Det var helt fel och stora ögon fick jag, när det helt plötsligt en dag fanns nya blommor på G. HUR var detta möjligt? Jag hade ju inte gjort något. "Ja, ja tänkte jag, det var väl en tålig typ", men när det hela upprepade sig med nästa orkidé, började jag förstå att jag fått det mesta om bakfoten.

Men det var då det.

Nu finns orkidén här i huset för att stanna och fascinerande är de. Det finns säkert olika knep för olika orkidéer. En del av dem bör nog inte komma i min vård. Mitt eget knep är bara att jag ser till att de inte STÅR i vatten, har stenar i botten på ytterkrukorna för att det skall kunna finnas vatten i botten på ytterkrukan. Jag låter de krukor som de är inköpta i hänga med, men vart tredje år ungefär, får de ny orkidéjord(dvs bark) och den gamla krukan sköljs ur. De här glasrören som jag har en del av orkidéerna hängande i, har ofärgade glaspärlor i botten där det alltid finns vatten (men alltså inte når upp till själva krukan). Det verkar som om ljus både kring rötter och växt och luftfuktighet är hemligheten bakom framgången. Det gamla övergivna sexkantiga akvarium har fått bli en orkidéernas barnkammare, innan de vuxit till sig och får flytta ut.

Orkidéer återfinns inte i vanlig jord, de växer i sin "bark" en del har blandningar av specialpreparerad mossa för att hålla luftfuktigheten, men t.o.m. på en träbit eller brädskivor funkar det, bara de hänger ljust och har det fuktigt omkring sig. Vad jag förstår kan man köpa de som helt hänger bara på en gammal trädbark, men då skall det till att duschas med vatten var och varannan dag. Alltså inget för slöa mig. Men i akvarie funkar sånt bra, då hålls den luftfuktighet som krävs. Gamla blomstänglar och luftrötter klipps inte av förrän de signalerat, att nu är de faktiskt nedvissnade helt och hållet. Förunderliga växter som tycks leva enbart av viss luftfuktigheten och ljus. Inget annat! De har helt och hållet kullkastat alla mina förutfattade meningar om hur växters överlevnad går till.


Under dessa år som nu hunnit förflyta, har jag lyckats omvända många tvivlare. De senaste tvivlarna, som är överraskade över att de nu har nya blommor på G lät båda två som om de trodde att ett mirakel skett, när de ringde för att berätta om tilldragelsen. Jag känner igen känslan.

En man som valde att placera sin orkidé på jobbet, fick smeknamnet "Ernst" av arbetskamraterna. Alltså inte alltid full pott så länge fördomarna finns.


Jag kommer hädanefter att "klippa in" ett nytt foto någon gång då och då i min blogg. De finns ett och annat foto att "ösa ur", det visade sig att det hade blivit nästan 300 bilder av olika orkidéer från utställningen.


Så håll tillgodo med lite orkidéblommor så här inför den kalla, vackra, norrländska vintern...

Pensionärer vet hur en slipsten skall dras!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 oktober 2008, kl 10:37

Jag stod i vanlig ordning och hängde i garderobsdörrarna, stirrade in och funderade på vad jag skulle ha på mig den närmsta veckan.

- Kan man åka till Fjollträsk på sammanträde i DE DÄR klädkombinationerna?

Det behövdes inte mer än en hastig blick för att övertyga mig själv om att:

"NÄ... det går ju inte! Nu får jag allt lov att stryka". Så nu håller jag på att stryka hela galgparaden, som hängt och stirrat stint och uppfordrande alldeles för länge. För att inte tala om hela kökshandduks- och örngottshögen. Söte Jesus!

Redan häromdagen blev det något fullständigt prekärt ur klädförrådet som åkte på. Jag nästan fasade för att ens slå en hastig blick i spegeln på väg ut genom ytterdörren. Rädd att spegeln skulle spontankräkas rakt på mig och utbrista:


- Det var fasen i mig personbästa, i märklig klädkombination!

Men jag var inte den enda som hade en sådan udda utstyrsel på mig. Jag kunde lugnt och stilla luta mig tillbaka bland 111 andra dylika av fackets pensionärer, som inbjudan var riktad till och gällde bl.a. försäkringar. Men så stod också det magiska pensionärsordet "GRATIS" på inbjudan. "Gratis kaffe OCH förtäring". Sånt har jag förstått gör att varje pensionär med aktning, sitter där på post med tindrande ögon, förväntansfull, som om jultomten är på ingående och att klockan skall ticka fram till rätt tid!

Pensionärer de är en märklig samling. De kommer en timma i förväg! Jag är bara en överlöpare och ingen "riktig" pensionär, det förstår jag och sålunda har jag inte heller förstått vitsen med att stiga upp tidigare än självaste tuppen!

På programmet stod dessutom att trubadur skulle medverka. Det fick Ville Vessla att försmädligt och med ett flin i hela nyllet utbrista:


- Det blir väl trevligt, att du får lyssna på en riktig pensionärstrubadur idag. Tillsammans med de andra pensionärerna!

Jo, jo, det är till att kasta sten, när man själv befinner sig två ögonblinkningar bort ifrån glashuset. Men det där flinet var nog inte helt igenom fel.

Trubaduren intygade redan INNAN han ens hade börjat spela och sjunga:

"att pensionärerna på pensionärshemmen fullkomligt ÄÄÄLSKAR och AVGUUUUDAR hans hemsnickrade melodier"! 

Dessa betygelser omvandlades blixtsnabbt i min hjärna till:

"VARNING"!

Den hembakta sockerkakan, det goda ovanpå tekakan, de glada sällskapet och informationen styrde dock upp det hela. Det blev en rätt trevlig sammankomst, trots "viss" språkförbistring som kom sig av sorlet. En massa plastpluggar stoppades in i öronen för att minimera följdverkningarna av yrkesskadan: tinnitus. Tinnitusöronproppar stod rakt ut lite här och där. Det fick till följd att det hela blev en aning svårkonverserat. Blev det flera inblandade, duggade feltolkningarna tätt, ända tills ytterligare proppar pluggades i. Men då gick det bara att föra konversation med en åt gången och med den som var vänd i "rätt färdriktning".

Det är vid dylika tillfällen man blir varse att många ord liknar varandra till uttalet, men ligger LJUSÅR ifrån varandra till betydelsen! Det slog mig att man kan nog skriva en hel fars om hur dråpligt det kan bli. Där kan man nog också ta med den andra delen, som också tillkommer vid en viss ålder och där det går snabbt utför när "utförsbacken" väl tagit sin början. Därför att praktiskt taget hela världen formligen försvinner inför ögonen och de olika glasögonparen, från läsglasögon till TV-glasögon och tvärtom är ett faktum och kan innebära ett fasligt ambulerande mellan de olika glasögonstyrkorna, innan man talar om och ser samma sak!

Jag undrar nu därför:

HUR kommer den här nya ungdomsgenerationen att ha det? De som vistats hela dagarna i samma miljö som de här lärarna gjort. Den nya generationen har dessutom haft andra våldsamma ljudkonfrontationer, i form av hög popmusik, gastutor och att de kommunicerar skrikandes med varandra. Kommer de överhuvudtaget att kunna kommunicera med varandra, när de börjar komma upp i lite äldre årsmodell? Eller kommer de att leva i tysta, slutna världar? Kommer de att bli ett med sina PC-apparater och sina SMS på mobilen?

Men å andra sidan. Då behöver jag inte bekymra mig så mycket över, att svenska språket håller på att utarmas till att bli något gutturalt. Ibland när jag sitter och lyssnar på ungdomarna på spårvagnen är jag helt övertygad om, att vänder jag nu på huvudet kommer jag att mötas av en syn direkt hämtad ur "Djungelboken", därför att så där kan inga människor konversera!?!

Slutligen måste jag bekänna färg. Jag är nog inte riktigt rätt person att bedöma, vilket som var det "mastigaste intaget" i den här sammankomsten, som facket hade fixat:

1) den tjocka, torra tekakan, som förorsakade nästintill andstopp och snabbt som attan fick blötas upp med en klunk kaffe och en och annan, att på nytt bli barn och bara äta det som fanns ovanpå, efter att första brödchocken hade lagt sig, eller
2) de kökshemsnickrade trubadurkärlekskranka melodierna med så många verser och märkliga rim, att vår familjs urusla julklappsrim nog måste framstå som rena rama geniyttringarna. OCH det vill inte säga lite!

Men den där kärlekskranka melodin där nyssnämnde trubadur "skulle älska mig så mycket, att han vände mig ut och in" lät onekligen högintressant och väckte ett visst stigande intresse i vår svamliga bordsända och det himlades med ögonen rätt friskt.

Inte blev de korta, nedrafsade kommentarerna så mycket mindre av att trubaduren ideligen glatt aviserade, att han "stod till förfogande för den som så önskade hemma i hans kök. Det var bara till att ringa"! En och annan förhoppning hade nog tänts:

"Han ser VÄLDIGT trevlig ut, bara han inte sjöng!" kunde man nu läsa på lappen.

Men några melodier senare kom tillägget av trubaduren, som nog grusade varje förhoppning:

"i hans kök snickrades ihop en ny melodi VARJE DAG och att han kunde hålla på hur länge som helst".

Det där sistnämnda var det INGEN som ens kom på tanken att betvivla. Det visade sig dock att det fanns en med ett lateralt tänkande, en ny lapp liggandes över bordet dök upp:

"Tror ni att det där med hålla på hur länge som helst, gäller allt"?

Det finns bryska f.d. lärare som snabbt grusar varje förhoppning, svaret rafsades ner snabbt:

"GLÖM det! Han menar snickra melodier hur länge som helst! Har du gått och blivit döv också"? .....

Mja... det där om att "vända ut och in" kanske ändå var lite för avancerat för en vanlig svensk pensionär? Man får väl helt enkelt förmoda, att här gjorde var och en ett övervägande som ändade ut i "att det gick nog inte att plugga in tillräckligt många tinnitusöronproppar för en vistelse i trubadurens kök, med dagliga & nya & vådliga & eldiga kärleksrim".

Vi, i vår bordsända, var dock helt hänförda och engagerade i att tolka rimmen och gick verkligen in med liv och lust inför den uppgift som synes ha uppenbarat sig. Dvs. ända tills någon som nu såg alldeles illröd och sprängfärdig ut i hela anstiktet, lade upp en ny lapp och på den stod det:

"Om han inte slutar DÖÖÖÖR jag snart"!

Det fick till följd att vi inte ens tordes snegla på varandra och satt därefter med nedböjda huvuden, sammanpressade läppar och med ett engagemang som var som bortblåst.

Klart tagna av stundens allvar: "att här stod vi inför faktum om plötslig aviserad död vid bordsändan". Eller var det kanske vetskapen om, att nu stod vi inför skiljegränsen för "målgång med värdigheten i behåll" eller "ett fullständigt nederlag"?