Filmen "Citronlunden" & nostalgi

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 30 juli 2008, kl 02:23

& vardagstankar var det jag egentligen hade tänkt skriva om igår. Jag vill gärna att min blogg skall vara fylld av glädjeämnen, men någon evig flamsmaja, utan djup är jag inte.

- JAAAAA! Jag förstår vem det är som inte förstår ett dyft av vad jag här förklarar, så sluta läs här och gå och gnugga diskbänken istället, så är det i alla fall något som lyser upp tillvaro!

Här följer det egentliga tänkta blogginlägget:

Vi såg filmen "Citronlunden" på gamla anrika Hagabion här i Göteborg. Dvs. låååååångt ifrån det som man möter hos "Bergakungen", det sista huvudlösa komplexa biopalatset. Ser man då till vilka filmer som visas på "Bergakungen" och allt annat runtomkring som finns, undrar man med en darrande läpp:


"MEN jag TRODDE att jag skulle gå på bio?"


Det vete gudarna vad det egentligen handlar om. Nästan bara "barnbiofilmer" på ett så flott ställe! MAT - flashigt dessutom med en air av fina världen med VIP!

Är det sådana vi har blivit: "rika på pengar, fattiga i själen?"


Vi går alltså på bio, men samtidigt så skall vi käka, supa och gudarna vet allt som ingår i det kittet. Jag har inte ens orkat sätta mig in i det hela. Sanning att säga går det inte ihop i mitt arma pannben. Eller är det tänkt att "det skall böjas i tid det som krokigt skall bli?" Vad jag förstår är det de små telningarna som filmerna mest är inriktade på, när jag läst GP över vilka filmer som är aktuella. De skall alltså se sina föräldrar supa och sitta i VIP-restaurangen och i VIP-salongerna? Hur som haver. Man bygger nytt och lägger ner det som var fullständigt funktionsdugligt, inte ens nedslitet! Snacka om hjärnsläpp och härdsmälta uppe i de grå cellerna!

Gå på Hagabion däremot är som att kliva rätt in i familjen Hellströms Roxybiografens värld i Gällivare och Malmberget, då förstår ni vad det handlar om, ungefär mellan pekfingret och tummen. Men någon Tissa finns det inte som river biljetter och hade som vana att smyga upp bakom bänkraden och helt oförhappandes vråla något, eller poängtera i ljudvolym "spräcka trummhinnenivå", att "här är det så faaan heller ingen annan än han som bestämmer vad som skall ske i biosalongen, hur man satt och vad man sa och vad man gjorde."


Ibland räckte det med att en del killar skrattade för att Tissa skulle bli skogstokig. Det var alltid killar som råkade bli Tissas offer, flickorna hade han en helt annan stil med. Det gick rykten om att han hade krupit under taggtrådsstaketen på sin flykt för att rädda livhanken. En tragik i sig. Men kanske hade Tissa tuggat i sig lite taggtråd, som satt kvar i mungiporna, när han ålade under staketet för att överleva. Vad vet jag om det? Inget! Han kanske rent av trodde på den typen av barnuppfostran, eftersom det t.o.m. hände att han gick till handgripligheter mot biobesökarna.

Tissa var långt ifrån det som representerade "Nosko", som också rev biljetter på Roxy. En smal, försynt kille med långt hår och igenvuxet ansikte, där det var svårt att förstå vad som började vart och vad som slutade vart. Det var en härlig syn att se honom komma farande på sin gamla moppe, av modell som jag glömt vad det var. För att inte tala om när han skulle trampa igång den. Svårstartad moppe! Men "Nosko" var den ihärdiga typen, som aldrig gav upp, förrän mopeden glatt pustade uppför och nedför Malmbergets branta backar med "Noskos" hår fladdrande under den nedtryckta mössan.

Hagabion är nog samtida med Roxybiograferna. Hagabion har funnits så länge jag kan minnas och långt innan jag ens flyttade hit 1991 till Göteborg. - Fasen vet om det inte t.o.m är samma fåtöljer som salongerna på Hagabion har, som fanns i de båda Roxy biograferna. Får dra ett snack med Ingemar som skötte maskineriet på Roxy i Malmberget, då det begav sig. Han kanske kommer ihåg.

Så till själva filmen:

"Citronlunden". Den handlar om en palestinsk änka som får en ny granne. Det är inte vem som helst utan Israels försvarsminister, som även har en fru som går hemma om dagarna. Av säkerhetsskäl beslutas att citronlunden som änkan ärvt av sin far måste huggas ner för att inte prickskyttar ska kunna gömma sig bland de täta citronträden. Striden om att få behålla citronlunden utvecklas till storpolitik och blir en viktig symbolfråga i Mellanösternkonflikten, där det slutar med att träden anses fientliga. Det är också en rättvis bild hur levnadsomständigheterna är, så även för en änka i dessa regioner, förutom annat som är tabubelagt även i vårt land, åldersskillnad. Dvs. om det inte är män som hittar "lammkött", då är det ju legalt. Som vanligt har det skrivits en hel del både om vad filmen handlar om och övrigt. Strunta i det.


Gå och se den själv och bestäm utifrån det vad du själv tycker! Visserligen vet man mentalt hur det är på Västbanken och det eviga kriget, utan ände. Men filmen säger något annat som blev mycket mer påtagligt. Jag tyckte om filmen.

När vi väl satt på en trottoarservering längs Linnégatan och fikade ute i högsommarvärmen, tänkte jag på vad Alfred Nobel skrev i ett brev till sin hemliga älskarinna Sofie Hess; "Allt detta skulle Du för längesedan ha insett om Du blott kunnat begripa, att man kan hjälpa en annan människa utan egennytta eller baktankar. Bland israeliterna har något sådant blott fallit en enda människa in, Kristus, och bara därför att det var så sällsynt utfärdade man ett Gudsdiplom åt honom."

Här finns en sida till filmen http://www.sf.se/filmer/film?filmid=61009184