lördag 21 april 2018

Göteborgs-Postens viktigpetter Emanuel Karlsten har slagit till igen.

Själv sitter jag mest och undrar om han blev av med sin spade under tiden han lekte i sandlåda, eller han kanske inte har gjort det och det är detta som nu slår igenom, när han skall föreställa vuxen och agera därefter.

http://www.gp.se/kultur/kultur/d%C3%A4rf%C3%B6r-g%C3%B6r-svenska-analfabeter-egen-politik-av-knytblusen-1.5662668


Han briljerar över de som på nätet skriver knutblus istället för knytblus, kallar dem t.o.m. för analfabeter. Jag ler så att kaffet lämnar en liten rännil rakt ner på hakan och det blir en kaffefläck på blusen. Inte en knytblus, där en knut är knuten, utan en helt vanligt blus med spetskrage och knappar.

Knutblus eller knytblus beror väl på vad man åsyftar med ordet. En blus med knut på, eller en knytblus att knyta en knut på.
Jag kanske borde satsa på att skicka över en av mina gamla ordlistor till Emanuel Karlsten, eller en av ramsorna som jag använda för att få svenska och utländska elever att förstå att det svenska språket var rätt komplicerat trots allt. Det är mycket som har olika betydelse fastän förefaller vara samma ord.



Knut stod vid en knut och knöt en knut. Så kom Knut, som bodde knut vid knut med Knut. Knut som bodde knut vid knut med Knut frågade Knut:
- Vad gör Du Knut?
- Jag knyter en knut, sa Knut.
Sen knöt Knut knuten och så var knuten knuten.
 


Analfabet betyder inget annat än en person som inte kan läsa och skriva. Då förefaller det rent märkligt att sagda personer skulle kunna skriva på nätet och t.o.m. kunna stava sig till Knutblus. Jag ler, måhända en smula inåtvänt, men ändock ler. Kanske rent av med en liten uns av skadeglädje över att någon vill svärta ner något som fått mycket allvarligare och mer långtgående konsekvenser och inte lyckas speciellt bra, mer än gjort sig själv en björntjänst. Uppvisar ett förakt som ter sig alltför illavarslande och mångfasetterat.

Viktigpettern är visserligen född 1983, det kan vara förklaringen till att han på fullt allvar tror att
en knytblus blivit till kraftplagg med hjälp av Margaret Thatcher.

Men sanningen är nog mer sannolikt den att Sara Danius torde kunna sin historia, till skillnad från Emanuel Karlsten. Gustav III som bildade Svenska Akademien 1786 bar nämligen gärna en rosettliknande kravatt.

Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat från nationalitetsbeteckningen kroat. Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten. Det kroatiska ordet för slips är "Kravata", något jag blev medveten om vid en resa till Kroatien för något år sedan.
Kravatten kom till under trettioåriga kriget på 1600-talet. Det kroatiska rytteriet brukade nämligen binda ihop kragen med ett band. Kravatten var något signifikativt inom överklassen under 1700-talet och början av 1800-talet. Mao ett tecken på att man inte behövde arbeta för sin försörjning.

Gustav III lär ha tillhört den kategorin som inte direkt behövde slita i sitt anletes svett och vad Sara Danius med det vill ha sagt vet bara hon själv. Arbetar gör hon säkert men arbetet i sig med tanke på vilka förmåner som följer ter sig nog mer av det lustfyllda slaget, om man nu bortser ifrån de machogrisar som huserat runt i & med anknytning till den Svenska Akademien.

Tar man för ett ögonblick bort fokus ifrån det sistnämnda eländet med dessa nöff nöff utan vett och etikett, finns all anledning att uppmärksamma att
Academia Cravatica är en icke vinstinriktad institution i Kroatien, som verkar för att värna om och marknadsföra slipsen/kravatten som ett kroatiskt och europeiskt världsarv. Denna Academia Cravatica har utlyst den 18 oktober som den internationella kravattdagen (slipsdagen).Voilá la Cravatte!
Porträtt av Gustav III från 1777 av Alexander Roslin

Rudolf Steiner.
På 90-talet vägrade jag att läsa biografin av Rudolf Steiner - jag har fortfarande inte läst den - men jag ville verkligen krypa innanför skinnet på denne person och målade därför hans porträtt i mörkgrön torrpastell. Vill man lära känna en person riktigt ordentligt skall man måla dennes porträtt, det är mycket man blir varse  under den processen av iakttagande: En man som aldrig fick någon styrsel på det sannolikt tunna och ostyriga håret, som han aldrig verkade kunna bemästra, utan blev mästrad av. Han som bar kravatt i blankt sidentyg. Mannen som måste ha haft konstant sömnbrist av de mörka ringarna under ögonen att döma. Den snäva kragen som fick halsen att riktigt vecka sig. Den strama hållningen. Ibland fotograferad med armarna i kors över bröstet. Vill nog själv spela första fiolen...

Jag satt länge på en bänk utanför det andra Goetheanum i Dornach en junidag på 90-talet, efter en fasansfull rundvandring i detta skälvande betongmonster. Inte ens den enorma fascinerande träskulpturen inne i byggnaden kunde få mig att skaka av mig obehagskänslan av att det hela skulle sluta med att inte en enda sten skulle ligga kvar på den andra.

Det första Goetheanum fanns där och ändå inte. Det första Goetheanum var helt uppfört i trä, något som nazisterna som förbjöd och stängde alla waldorfskolor lär ha hämtat utseendet på sina hjälmar ifrån. Påfallande likheter. Men å andra sidan så ägnade ju nazisterna åt att suga åt sig det mesta av redan befintligt. Det första Goetheanums totalförstörande brand var med högsta sannolikt en mordbrand utfört av katolikerna. Det var också därför det andra Goetheanum kom att uppföras i betong, som ett minnesmärke över det första Goetheanum. Jag satt där på bänken och studerade bergen i fjärran medan en ansenlig hop fjärilar omgav mig och alla ängsblommor. Jag visste inte då att jag hade slagit mig ner där han låg begraven, men det var i det ögonblicket jag upptäckte varifrån han hade fått formen till betongkolossens skepnad, han hade haft samma utsikt som jag hade haft. Bergen i fjärran.


I somras i Siena läste jag biografin om Hilma af Klint och blev inte så lite upprörd över Rudolfs Steiners möten med henne. Möten helt i klass med nöffnöffs ageranden inom Svenska Akademien, mäns behandling av kvinnor är inte längre något att förvånas över. Ringakta eller trycka ner när man känner konkurrens och mindervärdighetskomplex.

Jag har utvecklat en form av machomansgrisallergi under ett par decennier och under de sista månderna har jag bara fått nog.
Detta eviga mästrande eller raljerande över starka kvinnor, som viktigpettern Emanuel Karlsten, eller nöffnöffarna i Svenska Akademiens kretsar som beter sig som några rockstars.

De tycks numera välla fram ur alla vrår på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, för hur kan man ha glömt att man kommit i handgemäng med en lagman på dennes insparkningsfest, som uppstått p.g.a. ett övergrepp mot en ung kvinna, som inte haft muskler nog att sätta sig till motvärn utan har blivit avhängig av tillskyndande hjälp för att kunna freda sig.
Ålderdom?
Alzheimers, eller rent av avancerad tysthetskultur?

Hilma då?!
Kära Hilma af Klint vad har du och ditt livsverk råkat ut för?

Det fick mig att slå upp resedatorn och googla Hilma af Klint. Ännu en skrämmande läsning följde. Moderna museet i Stockholm hade tackat nej till donationen av hela hennes livsverk 1970! - En tystnad lägrade sig inom mig, när jag insåg att det var fullt jämförbart med att tacka nej till hela Pablo Picassos samlade verk.
Hade en manlig konstnär verkligen kunnat råka ut för det?
Knappast!
Men Hilma af Klints samlade verk mötte det ödet.

Ständigt dessa tvivelaktiga män. Den som stod för Moderna museet i Stockholm vid den tidpunkten för donationen, 1970, var Pontus Hultén. Jag tycker inte om vad jag hittar om honom trots hans uppenbara förtjänster. Det är inget vackert genmäle han lämnar efter sig. Vad gjorde att Pontus Hultén ansåg sig kunna vända ryggen åt Hilma af Klints unika verk.
Vad säger det om en person?

Sannolikt att han liksom många män var och är väldigt fåfänga, vill bestämma, vill sätta på plats, vill framhäva sig själva. Läs bara Horace Engdals uttalande om Sara Danius. Det är att placera sig själv på sina höga hästar.

Usch, vad tröttsamt det är att alltid hamna i något form av rundgång där man upptäcker otrevliga mönster, som är könsbetingande.

lördag 14 april 2018

Fluortanten - Fluor till vuxna och barn - Nervgiftet i England på dubbelagenten och hans dotter, som initialt påstods komma från Ryssland - Hotet mot världsfreden är nu upptrappat.

Min folkskoletids värsta fasa var fluortanten. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/fluortanten.html
Det var på den tiden man såg till att barnen förgiftades genom Svenska statens försorg. Under tvång dessutom. Tanken har inte lämnat mig eftersom jag vet att Börje i min berättelse fick en våldsam blodcancervariant för några år sedan och dog. Vi var några stycken som aldrig riktigt tappade kontakten med varandra från den här fluorsköljartiden på lågstadiet. Men idag är det bara Anette och jag som alltjämt är levande från den tidens obrutna kontakt.

Hävdas görs det alltjämt hos en del tandläkare, att fluoret är giftigt först när det sväljs ner, vilket fluortandkräm och fluorskölj inte är avsedda att göra. Men vilka barn är det som inte sväljer fluor ofrivilligt? Själv har jag slutat använda fluortandkräm för åtskilliga år sedan, när jag blev tvungen att sätta mig in i giftustläppen från gruvan. Jag skulle därför inte ens komma på tanken att ge barnbarnen fluortandkräm. Känt är att fluor är ett nervgift och starkt enzymgift.

Jag tänkte på det i samband med det påstådda ryska nervgiftet på dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter Yulia i Salisbury. Där nu dottern tillfrisknat efter intensivvård i England och där Ryssland inte fått ta del av journaler etc.

Eftersom jag nu också sett ett märkligt samband med LKAB:s giftusläpp är det mycket av kemi och gifter jag har tvingats sätta mig in i. Vilket har fått mig att fundera vilken form av nervgiftsförening detta egentligen var och om England själva inte är producent av dylikt, eller USA som skötte utväxlingen av denne ryska dubbelagent tillika fånge. Om nu läkarvården i England har lyckats häva förgiftningen av dottern Yulia och hennes far dubbelagenten Sergei Skripal också är på bättringsvägen, talar det otvetydigt för att England själva har goda kunskaper och insikter om nervgift för att inte tala om USA och andra länder, som har allt att vinna på att piska upp stämningen mot Ryssland: "som man ropar i skogen får man svar".

En ny revolutionerande behandlingsmetod för svårt cancersjuka patienter är på väg att godkännas av EU. Behandlingen, kallad CAR-T-cellsmetoden och går i korthet ut på att man tar blod från en cancersjuk person och utvinner så kallade t-celler från blodet. Sedan fogas dessa celler samman med syntetiskt DNA för att därefter återföras i patientens blodomlopp. De här cellerna har nu lärt sig att känna igen och angripa cancer. T-cellerna fungerar som aggressiva massmördare som attackerar och förgör cancercellerna i kroppen hos den sjuke förklarade Jonas Mattsson, professor vid Karolinska institutet i en info ang. medicin och hälsa.
Metoden har prövats på svårt sjuka patienter i USA med anmärkningsvärt positiva resultat: Runt 90 procent har svarat på medicinen. Behandlingen är dock dyr med en kostnad på omkring fyra miljoner kronor per dos. Dessutom blir de som behandlas ofta mycket dåliga, vilket kräver intensivvårdsbehandling.

Frågan om vem som kom först hönan eller ägget är lika förlegad som om jorden är platt, därför att det är enligt nuvarande kunskaper sköldpaddan som är äldst av äggläggande varelser. Frågan är numera istället och det har Paleontologerna konstaterat: Vem kom först? Sköldpaddan eller ägget?https://www.svt.se/nyheter/utrikes/eu-har-ar-de-falska-pastaendena-som-sprids-om-nervgiftsattacken

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ambassadoren-backar-efter-giftutspel Den sista meningen i denna länk är också min egen åsikt, som den ryska forskaren konstaterat. Citat: Forskaren sade också att Skripal och hans dotter varit döda om Moskva varit inblandat i förgiftningen.

När det gäller det nuvarande allvarliga läget mot världsfreden är frågan numera istället: eftersom USA tillsammans i koalition med Storbritannien och Frankrike utfört ett militärt anfall mot flera mål i Syrien. Det meddelade ländernas tre ledare Donald Trump, Theresa May och Emmanuel Macron, natten mot lördag dvs. 14.4.2018. Några timmar senare fördömer Rysslands president Vladimir Putin anfallet. Putin kallar till krismöte i FN. 


Det är mycket av "att man tror" igen av krigshetsarna och de maktfullkomliga. Det här börjar bli rätt tröttsamt att världspolitiken har inslag av "att man tror". Nu är det fråga om "påstådd kemattack i Syrien där man också tror".


Det hindrar inte den svenska utrikesministern Margot Wallström att igen uttala sig trots att inget ännu ens finns bekräftat "vem och vad". FN stadgan ger också bara rätt till direktattack och varken USA, England eller Frankrike har varit utsatta för något angrepp. - Det är faktiskt klarlagt.


Så nu återstår bara frågan: Vem kom först? https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-vantas-halla-tal-om-syrien


Gunillaskolan i Malmberget som gruvbrytningen slukade - allt som gruvan äter upp - regionens förfall påverkar musiken, konstigt vore det väl annars.

Jag lyssnar så gott som dagligen på Sveriges Radio P 1 - under många år lyssnade jag mer på skvalradion, men nu har jag definitivt återvänt till barndomens/uppväxtens radiolyssnande.

Vill jag verkligen komma in i ett meditativt tillstånd lyssnar jag till sjövädret. Det är många ljuvliga barndomsminnen som finns däri. Det är mycket Ost, Väst och Sydväst, kanske inte direkt Substantiven men som liten tolkade jag dem som så, även om jag visste att det inte var det som menades.

"Billig humor, alt. kvinnlig humor" påstår Herr H att det är. Jag anser dock att det haft mycket att lära därför att som den envetna och nyfikna unge jag var så lärde jag mig var alla dessa platser faktiskt ligger. Ärligt och uppriktigt tror jag inte att alla människor känner till det som bor i det här landet.
 
Helt nyligen lyssnade jag till ett program som fick mig att nicka igenkännande och även dra mig till minnes en del saker som hänt i vårt eget liv. Mina söner har båda två gått i Gunillaskolan i Malmberget, den som gruvan slukat. Min syster arbetade under väldigt många år i den skolan.

Den skolan, Gunillaskolan,  var utsatt för många bränder men det var innan mina barn gick där, min syster fick dock uppleva även detta. Det kunde gå väldigt livat till där, det kördes moped i korridorerna och gudarna vet allt som vildarna hittade på. Själv minns jag tiden då min yngste skoltrötte son gick där, eftersom jag var fascinerad över taket i en av lokalerna. Det tog mig en lång stund innan jag insåg att det var snusprillor som hela taket var garnerat av.

För att inte tala om när min äldste son och hans klasskamrater lyfte upp fysiklärarens bil på en enorm snöhög. Jag kan förstå den upprördhet som rådde hos rektor som jag var inkallad till, men själv satt jag mest och funderade hur de i hela fridens dar hade lyckats lyfta upp bilen på den stora snöhögen. Den snöhögen var faktiskt flera meter hög!

- Gissa det du, svarade den äldste förmågan, när jag berättade att jag hade varit inkallad av rektorn pga. deras tilltag med den stackars fysiklärarens bil som de hade lyftat upp på snöhögen..

Sonen teg som muren men erkände utan omsvep att han hade varit med och lyft upp bilen. Vilka mer som hade varit mer vägrade han i sten att säga.

Själv låg jag den kvällen och funderade innan jag somnade om det var så att de här juvelerna faktiskt hade gjort en fysiklaboration med lärarens bil, någon form av hävstångsprincipen, eftersom sonen vägrade att svara på varför de hade gjort något så himla korkat.
 
Morgonen därpå vid frukostbordet frågade jag honom om det var det som de hade pysslat med. Men svaret blev bara än en gång:
- Gissa det du, följt av ett gapflabb.
- Det är inte så mycket att flabba åt, svarade jag och visade att jag med all övertydlighet inte var speciellt road. Funderade ni aldrig på hur eländigt ni bar er åt, undrade jag.
Ja, det kunde han ju hålla med om att det varit, men det var inte i det syftet de hade gjort det. De gillade faktiskt fysikläraren.
- Men varför gjorde ni då något så urbota korkat, kunde jag inte låta bli att undra.
- Gissa det du, blev svaret.

Så när jag lyssnade på detta program:
 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6929443

som handlade om den verksamhet som nu finns där och det faktum att skolan bara väntar ännu på att rivas, eftersom marken är starkt påverkad och instabil. Hela Malmberget är bara ett enda långt sorgebarn, för att inte tala om ägaren svenska staten av gruvbolaget LKAB.

Därför känns det som en viss tröst att det finns annat som kan finnas i detta elände: replokaler för traktens musiksjälar.

Lyssna gärna på programmet som handlar om:
 
Johan Airijoki är aktuell med nya skivan "En blyg viol" som släpps den 18:e maj. På lördag spelar han på Umeå Open tillsammans med Malmfältens Rockklubb.
I helgen går 21:a upplagan av inomhusfestivalen Umeå Open av stapeln. På scen står artister som Lamix, Beatric Eli och Linnea Henriksson. Festivalen har under dem senaste åren utökat sin verksamhet från att vara en musikfestival till att också hålla i samtal om brinnande ämnen.

Johan Airijoki ska utöver att spela på festivalen delta i ett panelsamtal under lördagen tillsammans med bland annat Dennis Lyxzén och Annika Norlin som handlar om att verka som musiker utanför storstaden.

Tidigare i våras besökte Musikguiden i P3 bandet i deras replokal i en gammal skola i Malmberget för att prata om hur platsen påverkar deras musik och hur det är att göra musik och bo i Norrbotten.
– Musikskapandet är ett sätt att minnas platser, speciellt här uppe i Malmberget så är det den viktigaste tiden just nu att skapa de här minnen genom musik, säger Airijoki.

"Platsen och replokalen kommer att försvinna"

Replokalen ligger i en nedlagd skola där Airijoki själv satt i skolbänken. Byggnaden och replokalen ska så småningom rivas allt eftersom att man genom går en samhällsomvandling till följd av gruvbrytningen under Malmberget.

– Det finns en känsla i luften, att man vistas på en plats som kommer att försvinna. Jag vet inte om det har en inverkan på musiken, men ur en psykologisk synvinkel är det hela tiden där, säger Thorbjörn Ömalm i bandet.

Johan Airijoki framför gruvstängslet i Malmberget. Foto: Amanda Darehed/Sveriges Radio

tisdag 10 april 2018

Svenska Akademien ett Vaudeville som lockar den klåfingrige/a (mig) att slå till.

Men här kan man väl kalla sånginslaget för kråksång, falskt så det förslår och tanken faller onekligen på August Blanches "Positivhalaren" där källarmästren känner sig utsatt för intriger och utbrister: 
- Se så för tusan! där har vi det fina i kråksången.

Kalla det för parodi? Ja, varför inte. Svenska Akademien börjar bli en parodi på sig själva. Det är all gubbmaffia och tysthetskulturer. Förut gick det alldeles utmärkt att låta ohyran frodas och hållas, efter
#metoo är det inte lika lätt att krypa under stängslet med somt.

Det där ordspråket de har slagit till med "Snille och smak". Hmmm... mjae, jag vet inte det. Det låter faktiskt onekligen som om min storasyster har haft ett finger med i spelet. Ordet snille hade i hennes värld en fullständigt motsatt betydelse, att bli kallad för snille av henne var sannerligen inget att yvas över. Då insåg man rätt snart att man hade trampat fullständigt i klaveret. Sålunda hade hon nog inte heller ha behövt fundera så vidare värst lång stund över hur ordet smak skulle värderas tillsammans med ordet snille. Ordet avsmak hänger och dinglar någonstans där i min egen magkänslan.



Men det är klart det finns en massa "hrmprfss" rent historiskt. NÄHÄ du betydelsen av hrmpfrfss dylika saker skriver man inte ut i klartext. Jag vet att man inte får skriva saker och ting även om det är sant, jag väljer därför mina krig med omsorg.

Ta bara den först ständige sekreteraren Nils von Rosenstein, han var både blind döv och senil på slutet. Svenska Akademien ända sedan Sture Allén var ständig sekreterare verkar ha varit det. Men för oss vanliga människor heter det i detta fall tysthetskultur det som nu har fått fortgå i den Svenska Akademien. För att om möjligt lätta upp detta trista fakta som idag finns, måste jag dock tillstå att en senil person i en sammanslutning (syftar på den förste ständige sekreteraren som åtminstone hade skäl till att falla utanför ramen) kan innebära mycket av Vaudeville och man kan också plötsligt komma på sig själv med att gnola en liten stump för att förhindra att ett gapflabb istället skall komma över läpparna.

Det är rätt intressant med en person som blivit senil. Den städade och mycket högtidliga och den tidigare så välpolerade med rikliga floskler som yrt omkring, den krackelerar på ett par månader till fullständig oigenkännlighet. Det sanna jaget har mao inträtt på scen och precis vad som helst kan då inträffa, som man i sin vildaste fantasi inte ens kan föreställa eller ana sig till. Det är inte bara ordtrillandet som blir något extra ordinärt ekivokt, utan då rasslar det fram en hel del osorterade perversiteter, eller sanningar som tidigare kvävts under en polerad yta


Herr H brukar när jag anländer hemmet efter en sådan tillställning undra vad det är jag går och ler inåtvänt åt, vilket är fullständigt omöjligt att ens komma på tanken att kläcka ur sig, därför att då riskerar man att sätta fokus på sig själv istället på ett helt oönskat sätt. Visserligen har vi inga avtalade tysthetslöften som Svenska Akademiens har. Denna märkliga instiftade kvarleva från 1786.

Det var som bekant teaterkungen Gustav III som i egenskap av kung lät inrätta:
ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien.

Dessa arton män skulle väljas från tre kategorier: skönlitterära författare, lärde och herrar. Med herrar avsågs män som genom sin börd, samhällsställning och umgängsvanor kunde representera god smak – ett syfte som speglas i akademiens valspråk Snille och smak.

Jag är dock glad över att notera att vår monark fått fokus på problemen och jag hoppas innerligen att han röjer upp i denna soppa en gång för alla. Därför att den Svenska Akademien borde omedelbart upplösas. Gör om gör rätt! Pratet om att det inte gått att göra något pga. stadgarna är bara kvalificerat struntprat. Det framgår med all övertydlighet av Akademiens stadgar: https://sv.wikisource.org/wiki/Svenska_Akademiens_handlingar/Akademiens_Stadgar

XIX. §.
Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.

Bistå något utan att agera måste definitivt tillhöra den klausulen. Det är inget lätt arbete som H.M.Kunung Carl XVI Gustaf har framför sig, men jag hyser all tillförsikt att det svenska kulturlivet kan återupprätta sitt anseende. Diverse smutsbyk hör inte hemma där: https://parnassen.wordpress.com/2017/11/23/kulturprofilen-jean-claude-arnault-portas-fran-nobelmiddagen-satan-city-levererar/

Vad man gör med utdelad medalj är en helt annan femma och något för den svenska Regeringen att bita i. Inte minst hur vi skall hantera den svenske statsministern Stefan Löfvén eftersom han ansluter Sverige till Storbritanniens högdjur som ljuger som hästen travar, men det får stå för honom och även svenskt media. Den som inte förstår vad jag menar bör omgående se SVT:s program Agenda. https://www.svtplay.se/video/17484886/agenda/agenda-8-apr-21-15-1?start=auto
Där både Svenska Akademien och Ryssland avhandlas, när det framkommer att det är mycket som händer bakom kulisserna som undanhålls.

Lyssna på Bert Sundström och intervjun med RT:s (Ryssland Today) chefredaktör Margarita Simoyan, man förstår HUR illa ställt det är med den svenska mediakulturens desinformationer. Bert Sundström borde ägna sig åt något annat värv, glorian har definitivt hamnat på sned:
"Getost", man slår sig för pannan! Förnekar man dessutom i egenskap av svensk journalist att vi har en fullständigt havererad migrationspolitik och har fått enorma problem överallt i det svenska samhället pga. den naiva synen som fått råda, då är man verkligen inte rätt person att vara journalist. Ser man bara enögt på allt är vi farligt ute och mina höga tankar jag haft om Bert Sundström är definitivt icke-befintlig idag, han går den dolda agendans ärenden.

Läget är otroligt allvarligt som håller på att piskas upp och här är det stora och farliga agendor som är i görningen. För att allt bara skall sväljas krävs att det finns svenska medborgare som antingen inte bryr sig eller inte kan lägga ihop en lögn med en annan lögn och inse att här är mycket dolt.

vi har en skyldighet mot våra medmänniskor och i synnerhet mot dem som kommer efter oss




fredag 6 april 2018

Är det verkligen rimligt med all denna hysteri kring USA:s president Donald Trumps beslut om "mur" mot Mexico?

Det här är ingen nyhet det har funnits presidenter före Donald Trump som George W. Bush och den glorifierade Barack Obama använde för att förstärka gränsbevakningen. Varför har det då blåst upp till sådana proportioner nu?

Anledningen till att börjat fundera på konsekvenserna och hur det "felande landet" i det här fallet Mexico försöker att skuffa över sin egen skuld och ansvar över sina egna medborgare på USA. Anfall är verkligen inte det bästa försvar, även om det är välbeprövat koncept ägnat att villa bort människor som inte inser att det handlar om orsak och verkan i slutändan. Vad och vilka skall man offra för att kunna leka helgon mot ett annat lands medborgare framför sina egna.

Skall man nu tycka något om USA i det fallet med den illegala invandringen måste jag faktiskt spontant tycka i egenskap av mina sunda vätskor: varför inte se till att göra det på lagligt sätt då, eller se till att det egna felande landet är de som tar hand om sin egen bakgård. Beläggs med kravet om att åtgärda de egna problemen inte behagligt skuffa över problematiken på ett annat land.

Nu borde iof USA göra det själva, eftersom deras egen bakgård verkligen inte ser ok ut. Men så är det i lilla Sverige också och anledningen är precis lika glasklar på hur det har uppkommit som det är i USA. I Sverige har vi dessutom haft en migrationspolitik som stått på näsan rejält, varför skall då svensk media peka finger åt USA.

Det har fått fruktansvärda konsekvenser av ett inflöde av människor som nu lever här i Sverige på bekostnad av alla de som varit med om att bygga upp det här landet. Det har sannerligen inte varit gratis för dem som kom före oss och byggde upp vårt land Sverige. Det är nu dem svenska Regeringen och politikerna själva vänder ryggen och "den nya sortens tyckare", att vi skall prioritera andra länders utsatta än våra egna som byggt upp detta land.

Varför denna upprördhet om andra länders medborgare som lever under fattiggränsen, när vårt eget land får allt fler som lever under fattiggränsen. Vi akterseglar svenska medborgare när det gäller vård, skola och omsorg! Den som försökt sig att få tillgång till svensk sjukvård vet precis vad jag talar om, eller en vårdplats för den som behöver det vare sig det gäller äldrevård eller annan form av vård.

Hela det här med EU har ju blivit rena rama cirkusföreställningen där vettet verkar vara en enorm bristvara.


I helgen fick jag mig ytterligare en verkligen tankeställare. Jag har alltid haft  Faktum på min prioriteringslista och den har blivit alltmer osynlig och fått lämna plats för tiggare, men i lördags kände jag mig verkligen blåst och grundlurad ända in i märgen. Mina tankar har vaggat fram och tillbaka som en herrelös våg på ett stormande hav.

Jag tycker nämligen att det är ovärdigt av ett land att ha egna medborgare som saknar bostad och den problematiken fick jag och min då 4 åriga dotter kastad i ansiktet vid flytten till Göteborg 1991. Jag har på ett rätt tidigt stadium förkastat alla dessa organisationer som bara missbrukar sitt engagemang i olika former. Jag har föredragit att bidra med handfasta handlingar, t.ex. att köpa mat eller Faktum när den tidningen kom till. En tidning till de som faktiskt försöker att ställa sig upp på egna ben. De är f-n i mig värda det minimala stödet i ett samhälle som totalt har misslyckats och jag högaktar verkligen de människor som helhjärtat vill göra skillnad!

Varje dag på väg till dagis eller senare skolan passerade jag och dottern denna mängd uteliggare där de låg ihopkurade bakom gamla Televerkets arkad här i Göteborg. Min dotter blev liksom min yngste son konfronterad med hemlöshet på ett förskräckligt sätt och det var smärtsamt att se denna enorma mängd hemlösa människor det faktiskt rörde sig om så brutalt synliggjort.

Det hade redan varit fullt synligt i Gällivare och jag har svårt att radera ett minne från 1978, som blev en avgörande förändring hos min yngste son. Han konfronterades också med hemlösheten vid en tidpunkt som för normalfamiljen har en helt annan betydelse. Det här var dagen före julafton mellan Tempos dörrar i Gällivare. Vi hade julhandlat han och jag och vi mötte dem mellan dörrarna där det var varmluft undan kylan. I den samlingen fanns den unge person som jag var övervakare för, min son kände honom mycket väl både till namn och i övrigt, eftersom han varit hemma hos oss åtskilliga gånger och fanns i utkanten i barnens tillvaro, dock inte i min egen.

Det blev alltför halsbrytande för min lille 5 årige son. Där kom vi med överfulla julkassar på väg ut och där satt denne trashank och försökte värma sig, utan någonstans att tillbringa nätterna på ett acceptabelt sätt. Jag bidrog med det lilla jag kunde ur våra kassar, men den julen blev inte riktigt lika bekymmersfri för min lille son. På julaftonen hade tanken på den personen inte lämnat honom ännu. Frågorna sedan mötet på Tempo var lika många som svaren som inte tillnärmelsevis var tillfredsställande. Det var då han förstod fullt ut vad jag arbetade med på sidan om av mitt ordinarie arbete.

Jag medger jag är enfaldig och hur enfaldig och godtrogen jag varit det insåg jag i lördags, när jag satt och väntade på Herr H som var in och köpte ett nytt golfregnställ, medan jag valde att ta mig en kopp kaffe nere på Jerkstrands konditori på nedre plan i gallerian i Sisjön. Det var då jag fick syn på Faktumförsäljaren som stod vid entrédörrarna. Jag reste på mig och lyckades skrapa ihop i småslantar 63:- i min börs för de 60:- som Faktum nu kostar. När Herr H anslöt sig frågade jag om han hade några sedlar och han hade en 50-lapp det var allt. Jag tog den och gick fram till Faktumförsäljaren och gav honom den och önskade honom Glad Påsk. Det obegripliga svaret borde ha fått mig att reagera, men det blev hängande där som något som fanns i mitt medvetande men inte nådde riktigt fram. Det är så att jag normalt brukar lämna mer pengar än det Faktum kostar, eller Faktums almanacka, det gör även min dotter, men här var det något som var klart avvikande. Det brukar bli ett litet spontant samtal som uppstår, så var det inte här det gick inte ens att förstå vad svaret blev.

Väl hemma sprättade jag upp tidningens skyddsplast. Döm om min förvåning när jag fann ett reportage om Faktumförsäljaren inne i tidningen. Det var en Faktumförsäljare bosatt i Rumänien i Scutelnici. Det skulle visa sig i reportaget att även hans hustru var det: Faktumförsäljare i Göteborg.


Reportaget berättade om hungriga barn, bilderna talade dock ett helt annat språk! Definitivt inte något lyxhem, det är inte det jag menar. Men reportaget och bilderna fick mig att må fysiskt illa! Övergödda människor med stor läskedrycksflaska i blickfånget och massor av kakor/bullar. Av reportaget att döma flödade det söta småkaksberget och rondören talade sitt tydliga språk. Barnen ratade yoghurten till förmån för Fanta och småkakor! Sist men inte minst ett mycket litet barn i blickfånget och att det lilla barnet höll i en mobiltelefon rådde inga som helst tveksamheter om!

Vidare i berättelsen om mamman i familjen som också var Faktumförsäljare i Göteborg och som svartjobbade på restaurang och kunde tjäna 3 000 €uro på två veckor! Till det tillkommer barnbidrag från Rumänska staten som arbetslösa rumänare får för vart och ett av barnen. HUR fattig är man då i jämförelse än en svensk uteliggare, eller ens en svensk fattigpensionär.

Jag önskade därvidlag att jag hade sprättat tidningen medan jag väntade på Herr H, då hade jag aldrig i livet gått dit med någon 50-lapp!

Jag min dumma gås trodde att Faktumförsäljare var människor som levde i Sverige och var ett sätt att komma in i det svenska samhället som man ställts utanför i flera decennier, utan att någon handfast handlingsplan ännu har kommit till stånd från Regerings och politikerhåll.

Jag svarar härmed chefredaktören Sarah Britz, vid Faktum, som ställer frågan om de rumänska paret "svältande barn eller deprimerade barn" och JA! jag förstår alldeles ypperligt vad mitt köp av Faktum kommer att få mig att förstå betydelsen av de 60:- jag har betalat för själva tidningen Faktum. Världsräddare i Rumänien är inte det jag vill luras till att bli, eftersom jag helt uppenbart levt i en villfarelse. Jag vill ta hand om och värna våra egna i Sverige skrivna utsatta och som är distanserade av vårt svenska samhälle där de lever!

Kalla mig rasist eller vad som helst, det rör mig inte i ryggen. Saken är den att jag är realist inte rasist och numera en desillusionerad svensk skattebetalare tillika Faktumköpare. Man kunde verkligen önska att det framgick av Faktumförsäljarens identitetsbricka vari personen ifråga har sitt hemvistland!

Jag är inte utan förbarmande även i det fall där det är helt uppenbart att personerna ifråga ägs av någon skrupelfri människohandlare. Den magra kosten som ibland blottas kan understundom bli uppblandad av mig med en ½ varm kyckling och annat ur butikens sortiment. Jag är inte hjärtlös men någon måtta får det trots allt vara på skenheligheten även i det här landet.

lördag 31 mars 2018

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Nej, det var inte jag som kom på den genialiska formuleringen, det gjorde diktaren Edith Södergran (1892-1923). 

Men jag slogs av tanken idag, när Herr H kom bekymrad in i köket och berättade att han hade på skoj skickat ett sms till de vuxna barnen eftersom han själv är emlig och inte tänker sticka näsan utanför ytterdörren trots påsken som pågår som bäst. Till min yngste son hade han skickat ett sms med texten:

"Glad Påsk! Fråga din sambo när hon tänkt dra till Blåkulla".

Svaret lät inte dröja från min yngste son i ett sms:

"Glad Påsk! Hon tog kvasten och sa att hon skulle till jobbet".

Men så var Herr H bekymrad över det uteblivna svaret från min dotter. Jag fick starta en större utredning vad som hade hänt. Han hade skickat ett sms till henne imorse och då istället med texten: 

"Glad Påsk! När åker ni till Blåkulla?"

Svaret hade kommit tämligen omgående ifrån henne:

"I am out of office. Please revert later".

- Jaha, sa jag och vad är det du undrar över?


- Hon brukar ju alltid svara mig, sa han. Men jag skickade det här imorse kl. 09:25 och hon har inte svarat något ännu.

- Jaha, sa jag vad är du inte förstår? Hon har ju svarat, så vad är det du undrar över, svarade jag än en gång.

- Jag tänkte att hon kanske fått nytt nummer eftersom hon fått ny mobil, när den gamla stängt av sig helt plötsligt. Har du fått tag i henne på hennes gamla mobilnummer, fortsatte han, skulle ni inte ut idag tillsammans.

- Javisst har jag det och du har ju också fått ett svar av henne. Vad var det du inte förstod av det svaret du fått, att hon var vaken en ledig dag kl. 09:25, eller att hon är min dotter? 

- Men hon har ju inget svarat, fortsatte han.

- Det har hon visst. Tänk nu efter! Det här är faktiskt roligare än du begriper. Man kanske inte skall leka lustig om man själv inte är så slagfärdig och kan hänga med i galoppen, svarade jag.
 

I skrivande stund ler jag ännu inombords. Jag kanske inte varit en helt värdelös barnuppfostrare i alla fall. Barnen har i alla fall fått humor med sig in i vuxna livet.  :)

 

 

fredag 30 mars 2018

22 årige Oscar ringer till radiopsykologen Psykoterapeuten Allan Linné om att "stå på tå" torsdagen den 29 mars 2018.


http://sverigesradio.se/radiopsykologen 
Sorg, ensamhet och skam. Det är de tre känslor som Oscar, 22, är väldigt bekant med. Han säger att han aldrig känt att någon verkligen tyckt om honom. Men hur vet man egentligen om känslan är sann?


När jag passerade Järntorget på väg från Sahlgrenska lät programmet inte speciellt mycket att hänga i julgranen. Det var lite svårbegripligt varför Oscar hade dålig självkänsla, eftersom han inte lät som om en person som rimligen borde ha det. Verkade vara en skärpt analyserande kille och därför också obegripligt varför han gick hos psykolog.

När jag var i jämnhöjd med Partille på väg mot Lerum, hade helt plötsligt Oscars berättelsen helt ändrat karaktär.


Väl strax före Lerum kände jag hur det hela var fullständigt glasklart vad den här grabben Oscar hade råkat ut för. Ett barn som av dagispersonal blivit behandlad på det mest vidriga och oförlåtliga sätt!

Det var nu en berättelses om hur Oscar som barn varit ett helt uppenbart socialt och livligt barn. Hans problematik gick oavkortat tillbaka till dagis. Oscar hade stört dagisfröknarna och fick därför ett fullständigt sanslöst poängsystem av dagispersonalen. Vad det gick ut på behövde man inte vara raketforskare för att förstå, även om Oscar inte beskrev kriterierna för vad det hela gick ut på. Kontentan var i alla fall att OM han kunde bete sig enligt dagisfröknarnas tycke så han kunde bete sig och blev värd tre ringar, så skulle han få göra något roligt. Men dit nådde den lille Oscar aldrig!

Det betydde att när han aldrig kunde uppfylla de här tre ringarna, hamnade han i en situation där han till slut ljög för sina föräldrar om att han hade fått tre ringar för att han skulle duga! Naturligtvis så fick föräldrarna reda på att deras lille Oscar hade ljugit och då hamnade han istället i en uppfostringssituation, att man inte fick ljuga! Det var fult att ljuga och det skulle han lära sig. Visserligen sant men situationen som sådan var att  det lilla barnet Oscar ville duga han också och det måttet lyckades han aldrig uppfylla enligt dagisfröknarnas bedömning. - Det var naturligtvis nästa förklaring till varför Oscar nu som 22 åring inte kände sig älskad av någon, även om hans föräldrar hade ständig kontakt med honom och på alla sätt och vis visade sina omsorger om sonen så fanns detta som ett hängande spöke, som sannolikt inte föräldrarna ens är medvetna om har spolierat deras sons liv.


Väl framme vid Vattenpalatset i Lerum, när jag körde in på parkeringen blev jag sittandes kvar i bilen för att lyssna på upplösningen, vilket blev ett antiklimax. Jag funderar ännu varför Allan Linné inte kunde häva ur sig vad varje mogen vuxen människa som haft barn av olika kaliber omkring sig vet. Ett litet barn skall inte hitta vägen till den vuxne, det är den vuxne som är den vuxne (i vart fall skall föreställa den vuxne) och vara den som finner vägar till varje enskilt barn! Det hade han kunnat förklara för Oscar, som en god hjälp på vägen och även förklarat att de här dagisfröknarna hade allt övrigt att önska!

Men så råkade jag av en ren händelse se på TV och där fanns Allan Linné med i ett program och då fick jag också veta att han vuxit upp som internatbarn, med allt vad det nu innebär.


Dock rättfärdigar det inte de här dagisfröknarnas beteende, som är ren och förbannad oförlåtlig slöhet och jag hoppas att de här dagisfröknarna lyssnade på vad deras poängsystem har förorsakat. De har ödelagt en människan liv och självkänsla sannolikt för resten av hans liv, eftersom när samtalet var till ända hade han absolut inte klart för sig vari hans problem hade sitt ursprung. För mig som mamma och yrkesmänniska som arbetat med människor oftast i utsatta situationer är det fullständigt obegripligt, att sådana dagisfröknar som han hade råkat ut för ens får finnas att ta hand om små barn. Dessvärre är de här stolpskotten till dagisfröknar inte ensamma, de är i gott sällskap och man hittar dem överallt. Beklagligt är att de är satta att ta hand om de sköraste i vårt samhälle!

Jag har lärt mig en sak om barn och det är att när omgivningen ställer större krav på barnen än där de befinner sig, då går det barnet sönder. Det blir livslånga trauman om de själva inte kommer till den punkt där de inser att det var inte dem själva det var fel på, det var vuxenvärlden som inte kunde hantera situationen. Picka hål på en litet barn eller väldigt ung människa det är dessutom väldigt snabbt gjort, men kan få den mest sociala och starka person att förlora sig själv och inte sällan resten av livet. Jag har sett det så många gånger att jag kan bli kräkfärdig vid blotta tanken det.

Jag tänkte obönhörligt på de skolbarn jag haft. De små barnen var över lag livliga men mycket skärpta barn, små filosofer. En av dem som hade myror i brallorna, träffade jag en överenskommelse med. Så fort han kände att han inte orkade med situationen i klassrummet, blev rastlös och kände att han behövde få röra på sig, fick han utan att han ens behövde fråga mig, min fulla tillåtelse att lämna klassrummet och springa runt skolhuset så många varv att han sedan kände att han kunde sitta still i skolbänken, utan att störa de andra eleverna. Det funkade hur bra som helst! Ibland kunde han återkomma rätt snabbt för att lika snabbt lämna klassrummet igen, de gångerna kom han tillbaka med tungan nästan hängande ur munnen. Han hade mycket överloppsenergi som behövde komma ut, men han var ett fruktansvärt mattesnille!

Jag hade en hel blombukett med barn som var och en varit fullständigt olika, som nu varje människa är. Med var och en fick finnas ut lösningar som gjorde att de själva fick förbli de som de var. Det gäller att ha is i magen och finna ut vad varje enskild människa har för starka sidor och fokusera på det. Därför att varje människa har sina egna starka sidor, har sina egna drömmar och det är dessa man skall fokusera på.

Jag har hela mitt yrkesverksamma liv haft
Søren Kirkegaards kloka ord som ledstjärna och det borde varje människa som arbetar med andra människor ha insikt om!

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

 
Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.

 
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.

 
Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.

 
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

 
All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

 
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

 
  Søren Kierkegaard (1813-1855)

söndag 25 mars 2018

Tonassimilation, Nasalassimilation, Kontaktassimilation, Progressiv assimilation och Fjärrassimilation,

som i finskan som är ett språk som är agglutinerande.

Ex. från finskan: "taloissansakin" = "även i sina hus"
eller ex. från turkiskan: "Avrupalılaştıramadığımızdanmısınız" = "är du en av dem som inte kunde europeisera?"


Europeisera?
Nähä du Lars-Gunnar Andersson, dit men inte längre! Rena rama grekiskan, som bara nördar kan ha glädje av att känna till.

Jag insåg att krönikan i Världens Gång i Göteborg-Posten vida översteg mitt förstånd denna lördag, eller rättare sagt, viljan att ta in. Det var ordet Europeisera som blev dödsstöten, det var nog illa med det där andra...

Visserligen är jag utböling enligt krönikören, tillika språkvetaren och professor i modern svenska, Lars-Gunnar Andersson, men ett gott språköra anser jag mig äga och visst förstår jag vad en göteborgare menar som säger "du tar ällaspåssbon mot lömbytönnen". Värre saker än så har jag sannerligen konfronterats med i språkväg. Dessutom tycker jag det är otroligt charmigt med olika dialekter och uttal. Det sätter de roliga molekylerna i rörelse i mitt huvud, snabbt blir det en tyst analys över varifrån personen ifråga stammar. Jag uppskattar verkligen människors olikheter, speciellt om de är lite udda personligheter.

Alla de där fina fonetiska förklaringarna, som klingade fint i mina bondöron verkade inte heller gå att klistra fast som etikett i pannbenet på mig. Jag satt och sade orden i lördagskrönikan halvhögt för att verkligen skärskåda mig själv, om jag inte uttalade någon av bokstäverna, som han enligt de fina fonetiska ordförklaringarna hänvisade till att jag borde ha gjort. Det enda jag kom fram till var att jag nog kommer från en landsända, ort och familj där man uttalat varje bokstav i orden och sannerligen gått språkforskarna spårlöst förbi! Det fick mig i sin tur att undra om det kunde bero på att jag härstammar ifrån ursvensk familj och en plats på jorden som ännu talar ren ursprungssvenska.

Men götebosska är ju änna
inte värre än när man betraktade Glenn Hysén
på den tiden han la av en av sina halledônare. Men inte ens det gör han längre, gudarna vet vad den gubben gör överhuvudtaget, det tillhör nog en av universums knäckfrågor.

Nu är han med i Farmen VIP,  han och Patrik Sjöberg och har gått och blitt
bôsig och tjôtar på i TV-rutan. Jag brukar normalt inte titta på förnedringsprogram men när jag såg att de två grabbarna skulle vara med, kunde jag inte motstå frestelsen. Trots att jag bara sett ett enda avsnitt av Farmen under hela dess existens, bestämde jag mig för att göra ett avsteg. I det enda avsnittet jag har sett tidigare fanns det en juvel som gick under öknamnet Naken-Janne. Jag kan säga lugnt och stilla att jag var definitivt botad efter ett avsnitt! Trodde jag. De här göteborgssnubbarna blev bara alltför frestande att avstå ifrån, därför att jag kan för mitt liv inte förstå hur de två skall kunna fungera på en bondgård. Det måste vara som att placera vem som helst uppe på månen utan syrgas och  livlina.

Men det där med göteborgska är ju relativt.
Saken är den att jag delar hus och hem sedan 22 år tillbaka med en urspårad hallsbergare, som enligt honom själv hatat Göteborg sedan han blev tvångsförflyttades hit en sommar
när han var, lite varierande beroende på hur sur han är vid berättartillfället, men någonstans mellan 11 och 12 års åldern. Dessutom mitt under ett smällhett sommarlov, till en liten hyresrättslägenhet längs Eklandagatan och det inte fanns en käft att umgås med mer än den 13 månader yngre brorsan.

Som om eländet inte kunde räcka med det, hans höggravida morsa hade dessutom gett bort det enda spel som de spelade "sänka skepp". Förstår ni hur han har det den stackars åldersnupne hallsbergaren, som över sin döda kropp säger sig aldrig någonsin skulle komma på tanken att anamma ett göteborgskt ord. Det är samme man som alltid vill köpa ett rundstycke, så snart han närmar sig brödkorgarna på ICA, Hemköp eller Willys.

Invändningar av karaktären som jag framfört ungefär 400 gånger så här långt:

- Men du. Sluta att yra nu! Det var länge sedan du var 11 eller 12 år, du har ju haft alla chanser i världen att flytta från Göteborg, dessutom bott och jobbat många år i Riyadh i Saudarabien och i övrigt haft ett jobb som bjudit på rikliga arbetsresor runt om i världen. Du har ju haft hur många chanser som helst att bosätta dig någon annanstans både i Sverige och ute i övriga världen. Det var dessutom åtskilliga decennier sedan din morsa och bröder drog vidare till Skåne. En sak till, du har inte så mycket som tittat åt det "sänka skepp" som mina pojkar haft när de var i den åldern då man gillar att spela strategispelet "sänka skepp".

Det har varit som att hälla vatten på en gås och någon gnällbältesdialekt det har han aldrig haft så länge jag känt honom! Inte göteborgsk heller för den delen.

Men jag har inte haft hjärta att påtala för honom, att han faktiskt säger rundstycken, vilket är ett riktigt göteborgskt ord, som bara gamla göteborgsdamer brukar använda sig av. går han nog raka vägen ut i badrummet skurar munnen med såpa och rotborste och det tror jag inte är så hälsosamt.


Hoppsan hejsan - nu inföll dagen & stunden då jag och kossorna började tidsvägra igen! Himmel och pannkaka så trött jag blev vid blotta tanken att ha blivit bestulen igen på en timma!

 

torsdag 22 mars 2018

Nu har absolut hela huvudet trillat lös på göteborgspolitikerna =- det är huggsexa om vem som vill satsa flest miljoner på att göra Göteborg känt för regn!

Jag sneglade på rubrikerna i dagens Göteborgs-Posten
http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/stadens-m%C3%A5l-att-vi-ska-l%C3%A4ngta-efter-regn-1.5425459
innan jag fyllde på kaffevattnet i kaffebryggaren. Ett tag fick jag fundera om det var 1 april av rubriken att döma, men insåg sedan rätt snabbt:


Javisst ja, vad tokig jag är. Det här är ju Göteborg! Här kan allt gå an. Ja, jag menar det verkligen och tillägger en suck sprungen ända nerifrån tårna!

Eländigt trött är jag eftersom jag spottat blodblandat även inatt och i perioder sedan 2010 i samband med en av alla dessa knäoperationer. Jag äter inte smärtstillande i normalfallet överhuvudtaget, men vid dessa 4 knäoperationer har jag av operationspersonalen blivit iproppad massor av smärtstillande på fastande mage! Sista gången kring midsommarhelgen 2010, då rensade jag själv i den fulla medicinkoppen eftersom jag spontant känt att det här känns verkligen inte ok och magen hade slagit bakut varje gång.
Men blev övertalad att jag inte skulle klara smärtorna eftersom jag skulle vara vaken under hela operationen i vanlig ordning och tok gjorde än en gång som tok bad. 

Sedan dess har helvetet pågått med att spotta blodblandat mellan varven, ibland mer ibland mindre och under mycket mycket korta perioder inget alls. Ont i magen är ett konstant läge. Jag hinner liksom inte hämta terräng förrän jag kommit till tillståndet att jag är alldeles slut.

2010 blev i alla fall rekordet och Herr H fick torka upp blod (kaffesumpskonsistens) som sprutat i kaskader i sovrummet och upp mot garderobsdörrarna, medan ambulansen förde mig till Östra sjukhuset. 

Det tycker sjukvården i Göteborg är helt normalt, i vart fall är det ingens ansvar att utreda eller komma på varför. En specialistläkare vid Östra sjukhuset skrev ett argt brev till mig här i mars, som svar på att jag faktiskt ville prata med henne efter att fruktlöst ha försökt att nå kontakt med henne sedan i augusti 2017, när jag åter började spotta rejält med blodblandat. Då hade jag haft ett litet välkommet uppehåll på 3 månader. I brevet talade om att hon hade inget som helst ansvar för mig, hon hade bara gjort de två sista gastroskopierna under narkos. Ansvaret av brevet att döma tycks ligga hos vårdcentralens läkare som gick i pension i juni 2017. Spontant kan jag bara säga det som fick min husläkare att gå upp i taket, när han hörde vad ansvarig läkare vid Östra sjukhuset hade uttryckt efter det akuta blödande magsåret 2010: en vårdcentral är väl inget sjukhus heller, självklart skall de väl följa upp en patient som kommit in i ambulans med ett blödande magsår!  

Sedan dess har han förgäves skrivit åtskilliga remisser eftersom han haft den uppfattningen att man ser att det blöder någonstans ifrån och jag har bara svarat:
- Ja det behöver man sannerligen inte vara raketforskare för att förstå. Jag ser det när jag spottar blodblandat slem, företrädesvis om nätterna. Men kan lika gärna ske på dagen och jag mår inte bra.

Men nu har han gått i pension och ensam mot sjukhusvården i Göteborg står jag nu. Ändan hänger där bak och där hänger den tämligen ensamt.

HÄPP!

Vad har nu det med regn i Göteborg att göra, kanske du tänker och det är ju en alldeles riktig tanke.

Men de här politikerna de förstår inte hur man skall hushålla med pengarna, förr i tiden hade ett sådant beteende varit ett skäl för att omyndigförklara någon eller i vart fall tillsätta en förvaltare för dem. Men nu talar vi om 2018 och då har allt gått över styr på bred front. Det gäller hela landet. Men jag kan hänvisa till min egen ankdamm Göteborgs stad.


Sjukhuspersonalen flyr och istället för att ge dem en anständig lön och ordentliga arbetsförhållanden, lägger politikerna hellre enorma summor på inhyrd personal för att inte tala om en enorm byggnad för ännu fler administrativ personal inom sjukvården! Man slår sig för pannan...

Jag har en anhörig som skall börja arbeta i maj efter en föräldraledighet, det är ju till synes ok. Det är bara ett liiiitet problem med återgång till arbete: det finns ingen dagisplats! Som ensamförälder uppkommer då ett synnerligen intressant läge.


I Göteborg finns ingen fungerande lokaltrafik. Den är inte bara starkt underdimensionerad den är direkt livsfarlig också, eftersom man kör med bussar som borde vara körförbud på och rimligen inte borde få köras en enda meter. Spårvagnsjippot skall vi inte ens prata om: Italienska rostande spårvagnar som kostat skattebetalarna multum bara p.g.a. fullständig inkompetens hos dem som kom på den ljusblå idén med italienska spårvagnar.

Politikerna verkar vara ett lobotomerat släkte över lag. Här i Göteborg väljer politikerna att lägga pengarna på Västlänken, som är ett fantasibygge till stora delar och som kommer att ödelägga, ett projekt som Riksrevisionen varnat för för åtskilliga år sedan. Ändå har man med Västlänksbygget inte kommit åt kärnproblemet: den tunga lastbilstrafiken som vräker ut enorma mängder bara i bilköerna på E6:an.

Det silas mygg och sväljs elefanter: Odingatan är avstängd för dubbdäck men långtradartrafiken i undermåliga ekipage från andra länder skapar varje morgon och kväll rejäla trafikproppar längs E 6:an. Många byggnader kommer att ännu mer skadas, verksamheter kommer att bli lidande/påverkade. Innerstaden är redan så påverkad att man bara vill sätta sig ner och gråta över skövlingen. Grundvattnet kommer obönhörligen att påverkas och med den byggnader och marken. Trädskövlingen fortskrider och i övrigt kommer det att bli en enorm miljöpåverkan etc. 


Många fastigheter är redan allvarligt påverkade i grunden, men det hindrar inte politikerna att genomdriva det ena stolleprojektet efter det andra och trots att de ännu inte har städat upp efter Chalmerstunneln och Götatunneln, där byggnader fick allvarliga skador hindrar det ändå inte politikerna att starta ännu ett stolleprojekt i det långa ledet av hårresande påhitt.

Jag avstår att överhuvudtaget röra mig (jag är hänvisad till bil pga. att jag inte kan  knalla runt) inne i centrala Göteborg. Ledsen blir jag eftersom de har pluggat igen alla körbara vägar. Man måste köra runt hela stan för att bara komma över gatan! Visste man inte bättre skulle man tro att Göteborgs gator varit föremål för klusterbomber, det skall till att vara självplågare av grövsta kalibern för att ha modet att sitta och köra bil med diskbråck uppe i halsryggen. Jag önskar bara att de själva får uppleva hur det känns, att köra ner i dessa avgrundshål som finns precis överallt! Det känns som om någon kört in en spik i nacken varje gång bilen hamnar ner i dessa håligheter eller skapade nivåskillnader p.g.a. bristfälligt arbete.

Polisen har inte tid att utreda brott, de blir dessutom allt mindre till antalet, trots att galenpannan till statsminister står i TV-rutan och lovar fler poliser!

Man beräknar 120 000 nya jobb till Göteborg, fråga är bara var de skall bo, tälta i regnplasket kanske inte är det ultimata även om man nu skall hurtfriskt lägga några 100 miljoner på att det är så trevligt med 1 av 3 regndagar!
Segregationen är ruskig och idag finns det stadsdelar jag faktiskt undviker i allra möjligaste mån. Så var det inte när jag tvångsförflyttades hit 1991.


Ja, jag skall inte fortsätta uppräkningen, den blir kilometerlång och då blir dagen bara alltför dyster. Men Victor Robucshi, 26 år, i det länkade reportaget i Göteborgs-Posten, en av alla de personer som Göteborgs-Posten journalist hade intervjuat i länken här ovan, den fick mig att avfyra dagens skratt även om det var av dyster anledning.

Jag gillar speciellt den avslutande analysen Victor Robuschi hade:...Det är ju som att säga 'jag är bäst i världen på att vara deprimerad'. Alltså, det kan du väl vara men är det verkligen något du vill satsa på? (slut citat)


Nu lite proteinbars med en stilla bön om att den inte skall förorsaka nytt spotta blodblandat, det räcker med nattens övningar som tärt på mina krafter och sedan iväg och träna i min nyfunna vattenoas, där träningsvattnet är alldeles lagom temperatur för att inte provocera fram smärtor och bäst av allt: når upp till axlarna och jag slipper känna mig rånad och inte behöver jag heller ge mig in i getingboet Göteborgs centrum!

Tjingeling!

bilden lånad efter tillstånd av Biggan http://bigganed.blogspot.se/ hennes blogg finns med i sidolänken till min egen blogg. Hon är en ständigt stor och glad inspirationskälla, som jobbar socialt, flitig som en myra och ett hjärta av guld.